Foto: Folkbildaren

"Mel Gibson hade rätt"

Sanningens pris: 400 dagar i isoleringscell. Ett möte med en obekväm historiker.

"Mel Gibson hade rätt". Reportern från Agence France Presse hickade till, han såg löpsedelsrubriken framför sig.
"Vad menar du med det?", sa reportern och bad den brittiske historikern utveckla.

Han avböjde att svara. Medveten om dominoeffekten ett sådant uttalande skulle få i massmedia avslutade han intervjun. 400 dagar i isoleringscell sätter sina spår, nu var det dags för vedergällning. David Irving log, med ett brett beslutsamt leende.

"Du befinner dig på A2, 140 km söder om Wien", meddelade GPS-mottagaren och David Irving undrade stilla vilka fler som kunde utläsa informationen. Det verkade inte finnas något sätt att slå av den förrädiska utrustningen. Men det var en schweizisk hyrbil som för ögonblicket befann sig i Österrike, resonerade han och tryckte ned gaspedalen. Han var på flykt nu och ville lägga så många kilometer som möjligt mellan sig själv och polisen som han med nöd och näppe undkommit i huvudstaden en timme tidigare.

Det var inte första gången Irving var i hetluften i Österrike. Den 26 juni 1984 skulle han hålla en presskonferens på Café Landtmann i Wien. Då arresterades han på order av inrikesministern Karl Blecha. Den skandalen fick inrikesministern betala ett högt pris för medan Irving släpptes och tilldömdes ett stort skadestånd.

Den 6 november 1989 var sista gången Irving höll ett föredrag i Wien, vilket omgärdades av tumult och politiska gatustrider. 5000 anarkister hade samlats för att "krossa nazismen" genom att slåss mot de 500 kravallpoliser som slagit en järnring kring föredragslokalen.

Under föredraget berättade Irving om några kontroversiella efterforskningar vilka avvek från de regimtrogna historikernas historia om andra världskriget. Yttranden vilka han nu var anhållen i sin frånvaro för, och orsaken till att den österrikiska polisen nu satt in en omfattande människojakt efter honom.

- Jag var i Österrike 1991, 1992 och 1993, berättar Irving. Under det sista tillfället, uppehölls jag vid gränsen i femton minuter och polisen undersökte mitt pass och ringde. Sedan kom dom tillbaka och vinkade förbi mig. Så jag hade inga problem. Och jag antog därför att anhållandet var preskriberat. Men lustigt nog hände en del för några år sedan. Justitieministern i det Brittiska Överhuset heter Lord Irvine nästan samma efternamn som mitt och hans son heter David. Sonen åkte till Wien för fyra år sedan och han arresterades klockan fyra på morgonen. Han hade vissa problem med att förklara att han inte var "rätt man". Det borde ha varit en varningsklocka för mig.

Idag den 11 november 2005 var första gången sedan 1989 som han befann sig i landet efter att ha tackat ja till en inbjudan att hålla ett föredrag, och berätta om den brittiska säkerhetstjänstens och deras signalspaningsförbands övervakning av förhandlingarna mellan den judiske ledaren Joel Brand och Adolf Eichmann under andra världskriget.


På flykt undan Gestapos arvtagare
Även den här gången hade Irving vidtagit vissa säkerhetsåtgärder. Först så flög han till Basel i västra Schweiz.

- I en hyrbil körde jag sedan österut under natten genom Zürich och in i Österrike, berättar Irving. Jag hade beslutat mig för att inte riskera att flyga direkt till Wien. Många länder i västra Europa är polisstater nu, med statspolis - Staatspolizei, som opererar i stort sett som Gestapo vilka vi historiker är välbekanta med.

Efter att ha mött upp en av arrangörerna på järnvägsstationen, en ung akademiker från ett studentförbund som utlovade att säkerheten kring arrangemanget var vattentätt, och kontrollerat så att de inte var skuggade så begav de sig till sist mot föredragslokalen. Bilen parkerades några kvarter bort.

Just när de svängde runt den sista husknuten så möttes de av tre män i fyrtioårsåldern.

- Jag känner igen en av dom. Statspolisen!, viskade akademikern medan de gick förbi dem.

Irving och arrangören avvek raskt med snabba steg åt två olika håll. Två av männen följde efter akademikern. En följde efter Irving. Åter vid bilen öppnade Irving dörren och slängde sig in:

- Mina händer sträckte sig fram mot ratten - men den var inte där! Det var ju inte en brittisk bil. Jag hade satt mig på fel sida. Jösses, tänkte jag, håller jag på att bli senil, eller kanske bara utmattad. Efter att ha kört hela natten, så händer det här. Hjärnan var alldeles dimmig.

Den misstänkte civilpolisen började springa ungefär femtio meter bort. Irving klev ur bilen och sprang runt och satte sig på andra sidan, slängde igen dörren och låste. Motorn startade på första försöket. Mannen var tjugo meter bort. Tio meter. Däcken tjöt. Bilen började röra på sig. Det osade bränt gummi. Irving skymtade mannen i backspegeln medan bilen snabbt accelererade. Han hade plockat fram ett anteckningsblock och stod och skrev. I de närmaste fyra kurvorna tjöt däcken medan bilen sladdade genom dessa på två hjul.

Den obekväme brittiske historikern David Irving var efterlyst och på flykt nu. Undan Gestapos arvtagare i Österrike, den nya demokratiska statspolisen.


Åtta män med dragna pistoler
En timme passerade. En polisbil dök upp på motorvägen, utan att visa något intresse. Färden fortsatte. Ytterligare en timme passerade. En polisbil skymtade i backspegeln. Plötsligt prejade polisen Irving av motorvägen i ett stort dammoln med tjutande däck.

- Medan trafiken susade förbi någon decimeter från mig och bort i mörkret, så hoppade åtta uniformerade poliser ut och började springa mot mig, hysteriskt skrikandes, berättar Irving inlevelsefullt och fortsätter:

- Jag avskyr obehagligheter. Jag sträckte mig efter min bandspelare. Den glimmade till på passagerarsätet bredvid mig. Jag såg att samtliga av de springande poliserna som nu dunkade på Fordens motorhuv och dörrar hade dragit sina niomillimeters automatpistoler av märket Glock, och att de faktiskt riktade dom mot mitt huvud.

- Det var en högst otrevlig insikt. Jag kom snabbt fram till slutsatsen att det kanske inte var så smart att rikta något metallföremål mot dom trots allt

Flykten var över.


Häktad under gummiparagraf från Sovjetockupationen
Irving fördes inledningsvis till en anstalt i Graz i södra Österrike.

- De första två dagarna delade jag cell med en rumänsk fånge, som var självmordsbenägen. Han ville begå självmord och bad mig att skriva ett brev till anstaltsledningen på tyska hotandes om att han skulle göra det. De förde bort honom och jag blev ensam. Ett par timmar senare hittade jag ett "rep" av ett hoptvinnat lakan med en hängsnara som han hade knutit i ena änden. Jag hade hjälpt honom just i tid.

Den påstådda täckmanteln för gripandet av Irving - bilen hade "rapporterats stulen" - övergavs inom kort smidigt till förmån för häktningsframställan av det verkliga skälet: anklagelsen om att Irving 1989 brutit mot Österrikes politiska förbudslag.

Förbudslagen, som stiftades under Sovjetockupationen efter andra världskriget, kallas även för "avnazifieringslagen" och gör det straffbart med fängelse i upp till 20 år eller vid upprepad "brottslighet" upp till livstid att utmana den regimtrogna historien om "Förintelsen" eller Tredje riket.

- Det är en väldigt elastisk lag; under dess sextio år i laga kraft så har fler än 2000 fall kommit att avgöras i dess klor, inklusive så harmlösa ordval som "systemet" eller "regimen" som beteckning för den nuvarande regeringen, förklarar Irving. Eftersom det är en föga chans att en naziströrelse växer fram idag, så används lagen i första hand för att trakassera politiska motståndare.

Efter ett par dagar när det blivit känt vilken celeber "gäst" som var på besök hos anstalten så sökte flera av kriminalvårdarna upp Irving och bad om hans autograf. Hans böcker har sålt i över två miljoner exemplar i Österrike. Någon dag senare besökte en delegation som bestod av ett halvt dussin av den äldre personalen författaren med anstaltsbibliotekets fyra exemplar av hans böcker för att få dessa signerade.

- Därefter fördes jag till Wien. Jag hölls i Wien i en delad cell en vecka, med en biltjuv som hette Bernhard. Bernhard var en mycket trevlig person. Men sedan kom fängelsedirektören och sa att [den brittiska] ambassaden hade insisterat på att jag skulle hållas isolerad. Det var okej för mig, faktum är att jag föredrog att vara ensam eftersom det är idealt att vara ensam som författare. De flesta av fångarna i Österrike röker, och det skulle vara ett rent helvete att ha en kedjerökande fånge i samma cell.


"Nej, det är inte antisemitiskt. Jag bara försvarar mig själv."
Hatad. Förföljd. Fängslad. Deporterad från sex länder. Hur kommer det sig att en historiker som ofta beskrivs som "världens främsta expert på andra världskriget" har utsatts för denna regelrätta häxprocess?

- Det började faktiskt redan 1963 när min första bok publicerades, avslöjar Irving.

The Destruction of Dresden, som handlar om den massiva förintelsebombningen av den tyska staden Dresden den 13-14 februari 1945, publicerades den 30 oktober 1963. Boken blev snabbt en populär bästsäljare både i England och internationellt.

Alla tidningar recenserade den i glödande ordalag, alla förutom en: The Daily Mirror, fortsätter Irving. De hade en halvsidesrecension av journalisten Arthur Pottersman. Och när jag läser artikeln förstår jag var han fick sin information från. Den kom från dom brittiska judarnas paraplyorganisation The Board of Deputies of British Jews, vilka har dossierer över alla kulturpersonligheter i England, som de sedan använder sig av i smutskastande syfte när dom anser att det behövs. Jag har sett dessa dossierer, så jag vet vad jag talar om.

- 1963 beslutade dessa judar uppenbarligen att jag var ett hot mot deras intressen och att dom inte kunde tolerera att förintelsebombningen av Dresden uppmärksammas som en rival till deras förintelse. Så dom attackerade mig först. Smutskastningskampanjen har fortsatt sedan dess, ledd av den judiska paraplyorganisationen och deras allierade i andra länder. Och i Wien vet vi att häktningsframställan utfärdades efter direktiv från Dokumentationscentret för den österrikiska motståndsrörelsen, vilket är en annan judisk organisation. Det är ett omfattande internationellt judiskt nätverk, så man kan till och med säga att det är en världsomspännande konspiration.

1998 stämde Irving judinnan Deborah Lipstadt och hennes förlag Penguin Books för förtal. Under rättegången nekade Lipstadt till att låta sig höras under ed. Irving menar att det var för att han avsåg att förhöra henne om de dossierer, filer och dokument som han förfogade över. Irving, som förde sin egen talan, förlorade sedermera målet och dömdes till att betala ett stort skadestånd till Lipstadt. Men tack vare en solid läsekrets och hängivna förläggare så lyckades de inte med att sätta munkavle på honom.

- Under ett hemligt möte 1991, beslutade den judiska paraplyorganisationen att de måste agera mot MacMillan, min huvudsakliga förläggare, avslöjar Irving. Enligt själva mötesprotokollet säger dom: "Hur kan vi övertala MacMillan att sluta publicera David Irvings böcker?"

- Den enda icke-juden på detta möte, ställde sig då upp och sa: "Jag tänker inte vara en del av detta."

- Dr John Fox, som är hans namn, gav mig en kopia av mötesprotokollet, det vill säga den interna historien av vad som verkligen sker, vilket jag lagt upp på min hemsida. Och det är mycket intressant, eftersom där jag befinner mig kan jag se det komma från varje land i världen. När jag sedan väl offentliggör det, säger en del människor "Åh, så antisemitiskt", varefter jag svarar "Nej, det är inte antisemitiskt. Jag bara försvarar mig själv."


Bokbål, häxprocesser och paradoxer
Under tiden i häktet i väntan på rättegången uppstod en fadäs när en politiker till sin förtret upptäckte att över 120 exemplar av Irvings böcker fanns att låna på anstaltsbiblioteken runt omkring i landet. Böckerna rensades bort och brändes strax därefter. Irving drar sig till minnes det välkända citatet av Heinrich Heine:

- Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.

Som erfaren historiker är Irving dock van vid att tampas med övergrepp:

- Under ett föredrag som jag höll 1990 berättade jag att en viss byggnad i Polen som visades upp - och fortfarande visas upp - för turister inte var en äkta krigstida konstruktion; i januari 1993 blev jag bötfälld på 30.000 tyska mark, en hel del pengar på den tiden, för att ha berättat detta; och sedermera blev jag i november permanent förbjuden att sätta min fot på tysk mark; och därefter, i januari 1995, erkände den polska regeringen öppet att den berörda byggnaden de facto hade uppförts tre år efter andra världskrigets slut.

Parallellt med rättegången mot Irving pågick även en rättegång i Tyskland mot historikern Ernst Zündel. En försvårande omständighet för advokater som försvarar människor vilka åtalats för att ha ifrågasatt historiska detaljer är att även advokaterna kan åtalas om de inte vaktar sina tungor.

- Eftersom min advokat, Herbert Schaller, också representerade Ernst Zündel så pendlade han mellan Mannheim i Tyskland och Wien i Österrike, berättar Irving. Schaller avslöjade flera skräckhistorier om rättegången i Mannheim. Bland annat berättade han att domaren i Mannheim vägrade tillåta försvaret lägga fram avgörande bevisning i rätten.

- Och när Schaller frågade domaren vissa saker, till exempel "Accepterar rätten att det inte fanns några gaskammare i Buchenwald?" svarade domaren "Jag ska berätta för dig herr Schaller, att om du frågar denna fråga offentligt under rättegången, kommer du arresteras och åtalas."

De inofficiella besöken av kriminalvårdsanställda vilka bad om autografer, försåg "hedersgästen" med kaffe eller andra små gåvor för att underlätta hans vistelse fortsatte. Vid jul bjöds han på ett glas fin maltwhiskey. Bilden av den mörkgröna ståldörren till cellen vilken var helt och hållet kal och slät på insidan, förutom ett övertäckt titthål, har etsat sig fast på Irvings näthinna:

- Jag kände avsiktligen aldrig efter om celldörren var låst. Det var den. När jag tittade på titthålet så mindes jag tyst skrockandes för mig själv hur domaren herr Justice Gray deklarerade under rättegången mot Lipstadt, att eftersom arkitektens skisser visade att bårhus nummer 1 i Auschwitz skulle förses med ett titthål på dörren - det var i verkligheten en normal skyddsrumsdörr - så var det därför bevisligen en folkmördande gaskammare. Till skillnad mot dörren i Auschwitz, så hade min dörr dock inget handtag på insidan.


Stöttad av etablerade historiker
Irving anser att det står en mur mellan sig själv och andra historiker. Han kallar de andra historikerna för "konformisthistoriker".

- Ordet konformist är ett mycket viktigt ord - det är en förolämpning, det är en mycket nedsättande förolämpning, förklarar Irving. Men dom kan inte göra något åt det, det är inte som om jag kallar dom för pedofiler, men att bli kallad konformist är en grov förolämpning för akademiker.

- Dom vet vad dom ska skriva om dom vill fortsätta med sin forskning, säger Irving. Norman Finkelstein upptäckte detta. Norman Finkelstein publicerade sin bok Förintelseindustrin och omedelbart förlorade han sitt jobb på universitetet i New York, trots att han är jude. Dom var tvungna att göra sig av med honom.

Irving menar att det inte ligger för honom att anpassa sig till någon historia som skräddarsytts för regimen, att han alltid gått sin egen väg:

- Jag har skrivit uppriktiga böcker. Jag har forskat. Akademiska historiker går till universitetsbiblioteket och sätter sig vid en bokhylla, tar ner några böcker och kallar det forskning. Det är inte forskning. Riktig forskning utförs ute på fältet, genom att besöka änkorna, hitta alla privata dagböcker och dokument. Något jag har ägnat mig åt under tjugo år.

Irving donerade sedermera alla framgrävda tyska dokument, en mycket omfattande och gedigen samling, till Historiska institutionen i München. Irving själv kan dock inte besöka institutionen eller inspektera samlingen eftersom han är förbjuden att beträda tysk mark.

- Många av dessa konformisthistoriker är faktiskt mina hängivna beundrare, avslöjar Irving. Bland andra chefhistorikern för amerikanska marinkåren skrev till mig efter rättegången. Professor Friedrich Hoffman på Montreals universitet skrev även han ett stöttande brev. Jag fick faktiskt många stöttande brev från historiker runtom världen. Jag tror att det chockar många.


"Storbritanniens mest hatade historiker"
Har inte du åtminstone tidigare blivit stöttad av historikern John Keegan, som bland annat författat boken Krig och kultur (publicerad på svenska 2003) som 1993 mottog den ansedda brittiska utmärkelsen Duff Cooper Prize?

- Jo, det stämmer, bekräftar Irving. Keegan skrev till mig, för femton eller tjugo år sedan, och berättade att han rekommenderade akademiker som studerade andra världskriget att det endast var två böcker dom behövde läsa; Chester Wilmots The Struggle for Europe och David Irvings Hitlers war.

- Men senare när jag ville att han skulle komma till Lipstadt-rättegången, som expertvittne, vägrade han. Det slutade med att han blev tvingad under föreläggande om vite, säger Irving och skrattar.

- När han väl hade satt sig i vittnesbåset blev min första fråga: "Sir John, du har inte kommit hit frivilligt?" och han svarade "Nej, det har jag inte."

- Han var rädd. Så hur fritt är ett land där den situationen existerar? Det finns fortfarande människor som är rädda - rädda för vad som ska hända dom och deras karriärer.

- Frågan jag skulle vilja ställa om förintelsen, är frågan judar är rädda för. Det handlar inte om hur det gick till, vem som gjorde vad eller vilka order som gavs. Frågan är varför förintelsen ägde rum. Judar är mycket rädda för frågan, eftersom svaret kanske förskjuter skuldbördan.

- När jag får chansen att ställa frågan till judar svarar dom "Vad menar du?" så jag förklarar "I tretusen år har judar varit avskydda. Men man frågar fortfarande inte varför. Vad är det egentligen ni gjort som ni skulle kunna ha gjort annorlunda? Först anländer ni till ett land och femtio år senare tvingas ni lämna det, till en annan världsdel som Amerika."

- Vad är det egentligen dom gör? Jag vet inte. Om jag vore jude skulle jag vilja veta varför någon pekar ett vapen mot mig eller placerar mig i en gaskammare.

Irving är alltid orädd, rättfram och frispråkig. När biografin Göring publicerades i England, recenserades den av historikern Donald Watt som inledde med orden "David Irving är Storbritanniens mest hatade historiker."

- Han var tvungen att skriva så, eftersom recensionen var underbar, skrattar Irving. Jag skrev ett svar: "Hur vet du det?"

- Hade han stått på torget i Oxford med ett block och frågat förbipasserande "Vilken historiker hatar du mest?"

- Nej, det hade han förstås inte. Sedan skrev jag och förklarade att en riktig historiker inte kan bry sig om huruvida han blir omtyckt eller inte. Och om det nu stämmer att jag är så hatad, så vet jag varför och vad jag skulle kunna göra åt saken.


Rännstensjournalister och Internetcensur
Rättegången ägde rum i tingsrätten den 20 februari 2006. David Irving dömdes till fängelse i tre år för brott mot förbudslagen. Den 21 februari talade Irving med österrikisk media och upprördes över det hatfyllda bemötandet från "rännstensjournalisterna" som han uttrycker sig.

- Det är en stor skillnad mellan den vanlige mannen på gatan och nyhetstidningarna, förklarar Irving. Tidningarna i Sverige och England är väldigt beroende av annonspengar, från storföretagarna. Dom får inte uppröra storföretagarna. Dom vet vad storföretagarna vill att dom ska skriva. Så tidningarna intar en viss attityd. Jag vet att dom får brev från hela landet som är arga på mig. Det är så saker och ting ligger till, man kan inte förändra det.

Irving sätter sin förhoppning till att Internet på sikt ska konkurrera ut regimtrogna media:

- Nyhetstidningarna kommer slutligen att dö, eftersom Internet kommer att konkurrera ut dom. Internet är det nya mediet. Storföretagarna har inte hittat något bra sätt att strypa Internet ännu. Även om dom försöker.

- Om du åker till Tyskland med en dator och har en tysk Internetleverantör och går in på google.de - det tyska Google - kommer du aldrig att hitta något från min hemsida. Detta eftersom Google och Yahoo måste censurera en lista på förbjudna hemsidor som dom förses med av den tyska regeringen. Du måste alltså veta exakt vilken sida du letar efter. Om du vet vad du söker efter kommer du hitta min hemsida, men inte genom sökmotorerna.

- Dom upprörs ordentligt över kinesisk Internetcensur, men i så kallade demokratiska länder gör dom samma sak, fast på ett mer raffinerat sätt genom att använda sig av filter.


Visade ingen ånger
Under överklagandet, som ägde rum den 20 december 2006 sa Irving att han accepterar att Tyskland mördade miljontals judar, och att han hade gjort ett misstag då han tidigare hävdat att det inte fanns några gaskammare för folkmord i Auschwitz.

- Österrikisk lag skiljer sig från anglosaxisk, förklarar Irving. I England, USA och en del andra länder är du oskyldig till motsatsen bevisats bortom rimligt tvivel. I Tyskland och Österrike är det exakt tvärtom. När du arresterats, är du skyldig till motsatsen bevisats bortom rimligt tvivel. Det är svårt när du befinner dig i fängelse. Du har inga pengar och inga vänner. Om du inte har råd med en advokat, då utser rätten en åt dig. Advokaten dyker upp i rättssalen och säger ett par ord: "Det är över. Du är skyldig, eftersom rätten anser att du är skyldig."

- Dessutom tvingas du visa ånger i Österrike. Om du inte visar ånger, tar de inte upp ditt överklagande. Varje brottsling säger "Åh, jag är ledsen för att jag gjorde det." Så du måste visa ånger i Österrike. Dessutom sa åklagaren till juryn att "herr Irving inte visade någon ånger."

Irving frisläpptes, men frikändes inte, efter överklagandet. Rätten beslutade att tiden i häkte skulle utgöra avtjänad strafftid.

- Jag förklarade för BBC, i efterhand när jag kommit hem, att när man har suttit i isoleringscell i 400 dygn, är man berättigad att inte visa någon ånger.


"Det är en mörkläggning"
Intervjun med David Irving äger rum en mulen februaridag på en lantlig restaurang i Westbury, en liten by inte långt ifrån Stonehenge. Platsen valdes eftersom David Irving för tillfället var bosatt hos sin bror på orten. I december 2006 släpptes han efter att ha suttit i över 400 dagar i isoleringscell.

Hur kändes det att bli fri efter att ha varit frihetsberövad och isolerad under så lång tid?

- Det beror på vad man menar med fri. Tyskland kallar sig för en fri demokrati, men självklart är det inte ett fritt land. Ytterst få av de europeiska länderna är fria demokratier. Det finns mer frihet i England än i Tyskland och de flesta andra europeiska länder nuförtiden. Men dom är nu beslutna att ändra lagen i England också. Europiska unionen försöker ändra lagen i England.

- Dom försökte en gång för tio år sedan. Den gången hade vi en inrikesminister vars namn var Michael Howard. Han var av judisk börd med ett rumänskt ursprung. Men han var den enda europeiska inrikesministern av tretton ministrar som vägrade att ha förintelseförnekandelagar i detta land. Han sa: "Storbritannien har en tradition av yttrandefrihet och det vore motbjudande att förändra det."

- Men nu styr Tyskland Europeiska unionen i sex månader och nu försöker Tyskland ännu en gång. Du förstår, man måste säga att det är löjligt. Anta att Bill Clinton när han han var president hade försökt ändra lagen i Förenta staterna, hävdandes att det är olagligt att antyda att president Roosevelt kände till det japanska angreppet mot Pearl Harbour i förväg. Inte ett känslomässigt ämne, men ifall Bill Clinton skulle ha gjort det olagligt att säga att president Roosevelt kände till Pearl Harbour, skulle alla säga: "Vad döljer dom? Vad är hemligheten? Det är en mörkläggning."


Dags för vedergällning
- Så jag tror att det är ett stort misstag av judar att försöka instifta speciallagar. Om judar kräver specialbehandling, får de till slut specialbehandling från fientliga människor.

Enligt en intervju med BBC den 23 december 2006, förordade du en bojkott mot tyska och österrikiska historiker. Kan du förklara varför?

- Nå, samstämmigheten av åsikter bland historiker, vilket är vad du försöker komma fram till, är endast värdefull om alla historiker verkar fritt utan några hinder. Om den ena sidan av debattörerna smutskastas om de uttrycker sina åsikter och den andra sidan får utmärkelser och höga poster på universitet, då är uppenbarligen dessa historikers åsikter värdelösa. Och om du dessutom lägger till att historikerna i Österrike och Tyskland inte har protesterat mot fängslandet av mig, endast på grund av att jag uttryckte slutsatserna av mina efterforskningar, så inser du säkert varför dom bör utsättas för sanktioner. Så att organisationer över hela världen beslutar att det är meningslöst att bjuda in historiker från Tyskland och Österrike, eftersom deras åsikter inte är värda någonting. Det är en logisk slutsats och den har fått internationell uppmärksamhet. Många nyhetstidningar runtom världen har rapporterat om detta.

- Med andra ord är det dags för vedergällning.


Optimistisk inför framtiden
Under dina år som historiker, har du i huvudsak fokuserat på ledarskapet i Tredje riket. Ändå är du mest känd för svenskar som "förintelserevisionist".

- Jag är inte intresserad av förintelsen, säger Irving. Jag är mer intresserad av vissa av "förbrytarna". Jag är i synnerhet intresserad av Heinrich Himmler, av hans mentalitet. Betänk personligheten hos Heinrich Himmler, vilket är ett fascinerande objekt. Han var en man som dog 44 år gammal och se vad han åstadkom. Han grundade SS, ur så gott som ingenting. Han grundade Waffen-SS, vilken blev den mest fruktade elitstyrkan i Europa under andra världskriget. Han skapade ett industriellt imperium och hade hand om förintelsen, vad det nu var. Och han dog 44 år gammal ett högst egendomligt liv. Så han är värd att undersöka. Han var en mycket annorlunda man.

Hur ser dina framtidsplaner ut?

- Man vet aldrig hur mycket tid man har kvar. Jag har mer att skriva än vad jag hinner min självbiografi, den tredje delen av Churchill-trilogin, Heinrich Himmler-biografin. Varje gång jag tror att jag är färdig, så gräver någon fram fler dokument.

Hur ser du på framtiden?

- Jag är alltid optimistisk. Jag borde ha pensionerats för länge sedan, men det har jag inte. Jag skall fortsätta så länge som jag kan, så länge jag har många tusentals vänner runtom världen, vilket jag har.

David Irving är en gåta. Han kunde ha valt ett liv som ekonomiskt oberoende och omhuldad och populär historiker, som "världens främste expert på andra världskriget" utan några särskilda bekymmer. Ända valde han att följa en inre kompass vars nål pekade mot "sanningen måste berättas"-för omvärlden, oförfalskad och exakt på det sätt som de omfattande och rigorösa efterforskningarna utvisat.

"Mel Gibson hade rätt." är den gåtfulle historikerns egen kommentar, vars eko fryser hans antagonisters blod till is.