Intervju med Gary Yarbrough Av Peter Eriksson för 14 Words Press Sverige

Kan du berätta litet om din bakgrund? Uppfostran etc.
Jag föddes år 1955 som det tredje barnet i en skara av fem i en ganska trasslig familj. Båda mina föräldrar var alkoholister. Min far arbetade med tunga maskiner så vi flyttade omkring en hel del. På grund av det led min utbildning eftersom jag inte gick i samma skola längre än ett år. Jag var väldigt rebellisk i min ungdom, en ungdomsbrottsling som hånade all överhet. Jag hade ingen respekt för något eller någon, inkluderat mig själv. Jag skapade mina egna lagar och normer – vilket är som att säga att jag inga hade.

Senare i livet har jag kommit till insikt om att denna omständighet är planerad och genomförd av ett system och fiende vars mål är min ras utplåning. Min familj och jag själv är inte ensamma, det finns miljoner familjer i Amerika som mött samma öde. Familjen är vår ras ryggrad, om man förstör den eller gör den obrukbar är rasen eller nationen besegrad. Attacken mot den amerikanska familjen intensifierades efter andra världskriget, och den började med ännu ett planerat krig – Koreakriget. Det kriget och Vietnamkriget hade som syfte att förstöra en hel generation av amerikanska ungdomar, de bästa. Den generation som var dem som skulle härska över vår nation, den generation som fortfarande hade våra fäders moral och värderingar. Amerikanska förluster i Korea var över 54000. I Vietnam förlorade vi över 58000 soldater. År 1969 hade vi 550 000 amerikanska soldater i Vietnam. De som överlevde blev besprutade med ett bekämpningsmedel kallat "agent orange". Agent orange användes av den amerikanska regeringen för att avlöva träden. Detta växtgift hade stora mängder giftiga ämnen i sig vilka i efterhand bidragit till cancer och missbildningar. Så även fast de överlevde i djunglerna så kunde de inte undkomma sin egen förrädiska regering eller effekterna av agent orange. Vietnamkriget var bara ena frontlinjen i kriget mot familjeenheten – det fanns en till hemma i USA.

På denna front ersattes kulorna och agent orange med "hippiekulturen", en subkultur som var anti-etablissemanget. De förkastade alla konservativa värden, traditioner och alla former av överhet. Denna "kultur" stampades igång av fiendeprovokatörer som Ira Eichorne, Jane Fonda och Timothy Leary. Med slogans som "ner med etablissemanget" och "fri kärlek" understödde man promiskuitet med allt och alla, vilket medverkade till tonårsgraviditeter och ensamstående familjer, men även till det snabba spridandet av sexuellt överförbara sjukdomar. En annan slogan var "turn-in, turn-on and turn-off" vilket hänsyftade åt användningen av LSD. Det är en kraftfull beteendemotiverande drog som ger hallucinationer, självmords- och mordtendenser samt kromosomskador. Det var hemmafrontens version av agent orange.

1969 var jag 14 år gammal och därmed för ung för Vietnam och hippierörelsen. Men fienden hade en plan även för min generation. Vi skulle bli brottslingar och förstöra oss själva, eller bli förstörda av den så kallade "rättvisan". Vår brottslighet skapades av television, filmer, musik och andra formar av miljöpåverkan. "Beteendemodifikation" genom betingade reflexer, en psykologisk reaktion på miljöpåverkan upptäcktes av den ryska psykologen Ivan Pavlov. Jag var en typisk pavlovisk hund. Vid 15 års ålder hade jag blivit omhändertagen 9 gånger; ett rehabiliteringsprogram som endast tjänade till att hjärntvätta mig mer, en reformskola och ett multirasligt fosterhem. Vid 17 fick jag valet att antingen gå in i försvaret eller hamna i fängelse. Jag valde marinkåren eftersom jag tänkte att jag via dem kunde få den träning och erfarenhet som behövdes för att överleva i systemet och den miljö som efterlämnats av generationerna före mig. Generationerna efter mig var mer eller mindre neutraliserade av folkets fiender. Dessa generationer har blivit fostrade och "programmerade" redan från början. Planen var ju att förstöra en generation och sedan uppfostra nästa enligt samma mönster. Genom att attackera och förstöra familjeenheten – nationen och rasens ryggrad – och genom att eliminera eliten av vår ungdom, kan man säga att kriget om herraväldet och underkastandet mer eller mindre är över. Detta kanske var litet mer om min ungdom och uppfostran än vad som behövdes, men jag vill att folk skall förstå varifrån jag kommer och vad som motiverar min beslutsamhet att krossa denna best, och se hur långt jag kommit.

Jag gick in i marinkåren 1973, precis då de sista trupperna drogs tillbaka från Vietnam. Vid den tiden hoppade många av de höga officerarna och yrkessoldaterna av eftersom "affirmative action" förstört världens främsta elitstyrka. Att få negrer bort från gatorna och in i militären tjänade bara till att förstöra marinkåren. Disciplinen var borta och de luckor som uppkom efter officerarnas flykt täpptes igen med oerfarna negrer. Den desegregation som påbörjades 1954 anser jag vara början på Amerikas undergång. Jag tyckte faktiskt om att vara marinsoldat, men det var även min första insikt om hur regeringen klemar bort negrerna på bekostnad av vita. Jag hade skrivit på för fyra års aktiv tjänst och två år i reserven – men efter två år och nio månader fick jag nog och återvände hem. Jag fälldes sedan för att ha stulit vapen och smugglat dem in i Mexiko, innan militären kom ifatt mig, och dömdes till fem-åtta år i Arizonas statsfängelse. Det fängelset var det värsta och det farligaste i hela USA, en krutdurk av hat och rasliga spänningar. Det blodbad jag trodde jag skulle få uppleva som marinsoldat upplevde jag nu i fängelset. Det var mitt dop in i rasen. Där lärde jag mig vad raslig lojalitet och broderkärlek handlade om. Jag satt tre år i Arizonas statsfängelse. Under det första året dog 18 fångar, under det andra året dog 22 och under det tredje året 23 – alla negrer utom två eller tre vita som dödades av andra vita. Inte en enda vit dödades av negrerna. Två gånger försökte de däremot döda mig, en gång genom eld, då jag låg och sov – och en gång genom knivar. Det vara aldrig ett tråkigt ögonblick i alla fall.

Det var även i fängelset som jag för första gången kom i kontakt med organiserade vita motståndsgrupper och sådan litteratur. Jag beställde litet vit litteratur från en annons jag funnit i en bikertidning som hette "Easy Rider" – och då främst litteratur från Aryan Nations rörande Kristen Identitet.

Är du gift och/eller har barn?
Efter frisläppandet från fängelset träffade jag min fru, Jeanne. Hon hade redan två döttrar från två tidigare äktenskap. Vi gifte oss och flyttade från Arizona till Idaho. Jag ville tjäna min ras från Aryan Nations. Jag har två egna döttrar med Jeanna – Autumn nu 18, och Hannah som är 16.

Numera är jag frånskild. Det är för svårt att vara en make när man sitter i fängelse och skall avtjäna 60 år. Jag älskade Idaho och Aryan Nations. För första gången i mitt liv kändes det som att jag kommit hem. En plats där jag passade in och verkligen tillhörde, och en Sak att tjäna och slåss för - något med syfte och mening, någonting värdigt. Jag hade dock mycket att lära. Min förståelse fick sig en rejäl knuff framåt när min första dotter föddes, plötsligt – som en uppenbarelse – stod allt klart för mig. Mina erfarenheter från Aryan Nations och att leva med vita människor som det var menat, gav mig en önskan att dela detta liv och söka låta alla vita människor få ta del av det. Hitler uttryckte det bäst i Mein Kampf: "Det vi måste kämpa för är att trygga vår ras existens och reproduktion, våra barns levebröd och vårt blods renhet. En man som älskar sitt folk bevisar det endast genom de offer som han är beredd att göra för det." När jag var vid Aryan Nations råkade jag se litet antiabort litteratur som även visade fotografier av stora sopcontainers fulla av aborterade vita foster. Vår ras blev systematiskt slaktad och mördad. Dessa fotografier rörde djupt vid mig, än idag kan jag se dem framför mig när jag blundar. Jag kämpar för mer än mina egna barn, jag kämpar för dem som inte kan

Vad fick dig att resa vapen mot staten? Vilka var de främsta taktiska misstagen som Orden gjorde, anser du? Trodde du att ni (Orden) skulle segra? Varför tror du att vi kommer att segra i slutändan?
Jag ser det inte som att jag "reste vapen mot staten" utan snarare att jag gjorde motstånd mot de krafter som står emot min ras. Det våra fiender främst gör är att tvinga oss till underkastelse samt att de lurar oss att förstöra oss själva. Vår kamp handlar om vårt folks sinnen och hjärtan. Den tidsfrist som Hitler och Tyskland köpte åt oss med sitt blod har slösats bort. Och nu, om vi skall segra, vilket vi kommer att göra, kommer det att krävas offer likt Ordens.

Jag tror att de främsta taktiska misstagen vi begick var att vi växte oss för stora för snabbt – innan vi var förberedda på tillströmningen av medlemmar. Vi kunde inte kontrollera varje enskild medlem. De etablerade tillvägagångssätten försummades ofta och vissa medlemmar agerade på eget bevåg utan godkännande från rådet. Vi underskattade fienden som vi trodde var trög och inkompetent, när den i själva verket var precis tvärtom. Vi var tvungna att lära oss medan vi höll på, och även om vi lärde oss snabbt så lärde vi oss inte snabbt nog. Men likväl, hade vi fått en månad till på oss hade vi gjort det väldigt svårt för fienden att hantera oss. Det fanns en viss förvirring när det gällde strukturen av ledarskapet, samt våra mål. Och jag tror att några av oss tappade kontakten med verkligheten och vad vi egentligen skulle kunna åstadkomma.

"Trodde jag att vi skulle kunna segra?" Många verkar tro att vi, eftersom vi blev gripna och fängslade, misslyckades och besegrades – men det är helt fel perspektiv. Vi kommer att segra! Trodde vi att vi skulle frambringa segern? Nej, bara att vi skulle vara en del av den processen. Jag tror att de flesta av oss trodde att vi skulle bli fängslade eller dödade – jag tror det fortfarande – det är inte över ännu och jag fortsätter att strida. Vår ras hamnade inte i detta träsk över en natt - och vi kommer inte att ta oss ur det över en natt. Vi har fortfarande en lång väg framför oss. I fängelset, i livet eller i döden; oavsett så är jag en segrare.

Jag tror inte att vår ras kan annat än att segra. Vi kan inte förlora. Måhända förlorar vi en del slag och lider enorma förluster, men segern är vårt öde. Vare sig man tror på naturens lag eller guds lag – eller både och – finns det viss inbyggda garantier för att skydda oss från att misslyckas. Naturen, eller "Gud", kommer att tvinga oss att återvända till vår rättmätiga plats. Historien fortsätter att upprepa sig. Gång efter annan då tyranner har förtryckt vår ras har vi gjort uppror och kastat av oss deras tyranni. Det kommer att hände igen. En annan sak som är till vår fördel är att naturen kommer att straffa dem som bryter mot hennes lag. Naturen kommer inte att tolerera att säden eller blodet fördärvas. Jag tror att naturen kommer att släppa lös farsoter som den genetiskt besudlade avkomman inte klarar av att stå emot. Som den gen som blockerar HIV viruset från att utvecklas till AIDS hos vissa vita människor, och bara vita människor.

Vad dömdes du för?
Jag dömdes för utpressning, för att ha konspirerat att utpressa samt för rån av en värdetransport. Samtliga brott hade ett maxstraff på 20 år, så jag avtjänar därför 60 år allt som allt.

Hur klarar du av att hålla lågan brinnande i fängelset?
Att ha rätt och äga den etik och det perspektiv som naturen och hennes skapare har etablerat är en starkt motiverande kraft. Att veta att man har rätt stärker ens beslut. Våra förfäder och hjältars offer stärker mig också. Det är min skyldighet gentemot dem, mina barn och de framtida generationerna – så som mina förfäder offrade sig för mig. Hur skulle jag kunna kalla mig en man om jag gjorde annorlunda? Så jag försöker att göra mitt bästa, ibland kommer man till korta, men man kan alltid resa sig igen. Att veta att det finns folk som bryr sig om mig och fortsätter kampen hjälper mig att övervinna motgången.

Har du kunnat påverka andra inne på fängelset och hjälpt dem komma i kontakt med deras rasliga arv? Hur har du kunnat överleva i fängelset med tanke på den situation som råder där?
Ja, jag har haft stor framgång med att utbilda andra fångar. Men på grund av vissa andra fångars, samt fängelseledningens, attityder ser jag till att sköta det öga mot öga, så att säga. Jag söker inte aktivt efter intresserade, alla vet vem jag är och är de uppriktigt intresserade så söker de upp mig. Eftersom fängelseledningen håller noggrann uppsikt över mig ser jag till att hålla låg profil. Jag själv, och andra som bara har talat med mig, har blivit förhörda och isolerats. Därför gör jag allt för att undvika större grupper och speciellt fängelsegäng, på så sätt kan jag fortsätta att tjäna vår sak utan onödiga hinder. Men även detta har orsakat vissa problem, eftersom jag håller en låg profil har en del fångar fått för sig att jag "lagt av". Ryktena och skvallret om mig tar aldrig slut. Men jag är inte här för att bevisa någonting, inte heller för att underhålla eller imponera på andra. Jag har viktigare saker att göra. De så kallade "vita fängelsegängen" har sina egna lagar och uppfattningar om vad det innebär att vara vit. Och deras aktiviteter begränsas till inom murarna. De var inte rasligt aktiva på gatorna, och de flesta av dem kommer inte att fortsätta vara lojala och aktiva då de kommer ut igen. Deras uppfattning om ära, lojalitet och raslig kultivering står ofta i strid med mina. Det verkar som att de inte kan se det stora hela och därför begränsas de. De har inga mål. Därför gör jag mitt bästa för att hålla mig ifrån dem. Under mina 15 år i fängelse har jag inte haft några problem med icke-vita. I stort sett alla problem som jag haft beror på fängelseadministrationen och, tyvärr, okunniga vita som tror de känner mig genom sin egen karaktär. Enligt mig är 97% av de federala internerna inte ens värda priset för kulan som behövs för att rensa bort dem från jorden. Men, det fanns hopp för mig, och även de kanske kommer att kunna ändra sig. Jag arbetar med de jag kan, men främst koncentrerar jag mig på ungdomar som jag brevväxlar med. De ger mig hopp och är mer värdiga. Jag skriver mycket, studerar och tränar för att hålla mig sysselsatt. Jag har för mycket att göra för att lägga ner energi på min egen besvärliga situation.

Är du troende identitetskristen? Vad anser du om den variation av församlingar som finns?
Jag placerar inte mig själv i något fack genom olika beteckningar eller filosofiska titlar eftersom det endast begränsar mig, utesluter andra tillhörande rasen och begränsar andra i deras uppfattningar om mig. Det finns ingen vedertagen doktrin för det som man kalla kristen identitet. Alla har sin egen grad av tro och förståelse, och dessa utvecklas konstant, så hur kan man säga att man är det ena eller det andra? Jag är intresserad av alla rasers olika kulturer, religioner, historier och framsteg. Jag studerar dem alla och ser att de mer eller mindre är samma saker när man förstår dem och prästerskapets fällor och svammel har dechiffrerats.

Vad känner du inför döden och ett möjligt liv efter detta?
Jag tvekar inte om att det finns något efter döden. Vad är döden mer än en förändring? Jag tror att skaparen, eller "Gud" om du vill, är en ren och oförstörbar kraft av intelligent energi – och att alla rena arier är alstrade av denna och därför har en del av denna energi inom sig. Denna energi kan antingen vara en liten gnista eller flamma upp till en stor låga inom oss, beroende på vad vi gör med den. Den tjänar som ett medel att göra skaparens vilja. Det är vetenskapligt bevisat att energi inte kan förstöras utan bara ändra form. Det är vad "döden" är – vi upphör inte att existera, vi ändrar bara form. Är inte naturens olika cykler, som är skaparens ansiktsuttryck, bevis nog? Vi är Gud, Gud bor inom oss och vi i Gud. Evigt liv.

Vad anser du om de olika hedniska grupperna, Wotansvolk till exempel?
Jag tror att jag redan besvarat den frågan i andra svar. Rasen är grunden i alla olika filosofier. Utan de olika benämningarna, prästerskapet och det filosofiska svamlet finns det ingen splittring. Dem av oss som förespråkar dessa splittringar gör så av personliga skäl. Vår rasliga kultivering är inte deras mål. Jag respekterar, ärar och tjänar, sida vid sida, med all som strävar efter att bevara vår ras och avancera våra gemensamma mål. Att söndra och härska är våra fienders taktik, låt oss inte hjälpa dem med det.

Vad anser du vara det största problemet idag?
Nödvändigheten av starka ariska familjer kan inte påtalas för ofta. Vår ungdom måste arbeta för att skapa varaktiga äktenskap och uppfostra sina barn med de nödvändiga egenskaperna som kan bidra till vår seger. Vårt folks framtida ledare måste skapas. Jag vet inte hur det är i Europa, men i Amerika lider äktenskapen av stora problem. Fler än hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa inom de första åren. En tredjedel av de kvarvarande håller inte i mer än tio år. Detta har en förödande effekt på vår ras och nation. Detta är vår ras främsta problem och orsaken till att våra fiender triumferar över oss. Först av allt måste vi rätta till detta.

Vad skall vi på utsidan göra för att avancera kampen?
Som jag tidigare skrev, denna kamp handlar om vår ras sinnen och hjärtan. Just nu handlar det om att utbilda oss själva och vårt folk och det finns många sätt varigenom vi kan göra detta. Det spelar ingen roll på vilket sätt man väljer att göra det, så länge man gör sitt bästa. Som individer tror jag att många underskattar sitt värde och sin potential för saken. Varje handling bidrar till segern. Ekonomiska medel är ett måste. Om det innebär att vi måste ta tillbaka pengar från bestens kassaskrin, så är det en risk vi måste ta. Vad än det må krävas, skall vi göra. Vi kommer ha vår tid i solen! Våra barn kommer att leva i frihet. Vi själva kommer kanske inte att få ta del av den friheten, vi kanske dör i kampen för den, men segern kommer att uppnås!

Gary Yarbrough
#09883-016
U.S. Penitentiary
P.O. Box 1000
Marion, IL 62959
U.S.A.