Än finns det hopp Johanne

Läsarnas kommentarer

• Väl talat/skrivet!
  Johanna slår ju de facto huvudet på spiken då hon påvisar att det bland andra är monopolmedia med sin egen tydliga agenda, samt dom politiskt styrda fackförbunden som står för att främja åsiktsförtryck och politiskt motiverad häxjakt på alla som inte kröker rygg och gaggar med i statligt godkänt agenda.
  
  Det positiva är att förtroendet för dessa "institutioner" sjunker som en gråsten hos den breda allmänheten; och dess enda möjlighet att existera är via statliga subventioner som gemene skattebetalare får stå för.
  
  Å andra sidan får man ha en viss förståelse för Johanna. Vill man jobba som journalist i det här landet (eller övriga delar av Europa etc) måste man vara en utstuderad oportunist som rättar in sig i leden och papegojar med i en väl inövad kör, där alla tycker likadant.
  Hottis

  , 2011-01-02

    
• En möjlig lösning för Johannas oro
  Då Johanne tycks vara lite oroad över Salemmanifestationens deltagares risk för stigmatisering, hade man kunnat presentera en lösning på problematiken.
  
  Den mest värdiga och konstruktiva lösningen hade varit att fler svenskar ansluter sig till manifestationen mot det svenskfientliga våldet, varefter man borde kunna förvänta sig att stigmatiseringen avklingar och avdunstar som den dammiga rest från 1900-talet som den representerar. Sedan behöver Johanne inte oroa sig över att någon riskerar att förlora sitt arbete på grund av att de tar ställning mot det våld som svenskar drabbas av.
  Rimfaxe

  , 2010-12-25

    
• Det smärtsamma uppvaknandet
  "Är det värt det". är ju en intressant fråga från en person som i sitt innersta kanske börjar inse att det faktiskt är det.
  Att sälja sin själ, har ingen människa mått särskilt bra av och att vägra inse att man gör det är lika illa.
  Blundandet har sin tid, förnekandet sin, men sen kommer den tid då sanningen inte går att bortse från - det är en svår tid för dem som kämpat emot verkligheten. "Hur kunde jag vara så dum" är vad många nyvakna säger och ser förundrade ut? Ja, det är väl också en fråga som är intressant, vad är det som gör att vissa är så dumma? Vad är det egentligen som gör att man inte kan eller vill eller kanske vågar se det som pågår mitt framför ögonen på en och kalla detta för något helt annat än det är?
  Det svenska folket är utsatta på en påverkan som faktiskt inte alls är svår att se, förutsatt att man har de rätta glasögonen på sig.
  Nu kan man ju också beskriva detta indoktrineringsfenomen som att man måste ta av sig glasögonen för att se verkligheten.
  Men oavsett hur det s.k. uppvaknandet sker slutar det ändå med frågan "Hur kunde jag vara så dum?
  Oskar

  , 2010-12-18

    
• Vi måste ibland stanna upp
  
  Jag har nu läst Rickard Langeens (nationell.nu) och Dan Erikssons (info14.com) repliker på Johanne Hildebrandts artikel om Salemmanifestationen, där hon även frågande lägger ut den filosofiska frågan varför sådana som vi kämpar för det vi kämpar för.
  
  Vi är inne i en kamp, ett krig, om än ett lågintensivt krig, som visserligen kan handla om att fysiskt försvara sig från t ex kommunisters/anarkisters attacker mot våra möten och i aktivisters hem, men som oftast handlar om ett krig mot den mera abstrakta delen av Systemet och dess institutioner; om information, ett krig om propaganda, övertygelse, fakta, tolkningsföreträde osv, och oftast en kamp för att helt enkelt göra sin röst hörd - för yttrandefrihet. Kriget är till stor del psykologiskt (Hildebrandt radar ju upp vissa av de psykologiska skeendena i Systemets krig mot oss dissidenter). Vad det handlar om kan t ex vara att stå ut med Systemets övergrepp mot sådana som oss. Hur polisväsendet och rättsväsendet får order uppifrån om att åsiktsregistera oss, och begå andra juridiska övergrepp och justitiemord gentemot oss dissidenter, eller om att underlåta att göra det som dessa institutioner ska göra enligt lagen, t ex att adekvat utreda samt fälla röda terrorister (visserligen oftast uppmärksamhets- och bekräftelsesökande hobbyterrorister som agerar i något slags nästan tonårigt pseudouppror, men likväl ändå utgörande en viss nivå av hot som inte helt går att negligera). Det kan handla om att stå ut med att "demokratins" rättsäkerhetsmässiga regler och lagar i allmänhet inte gäller för oss, som har förvisats ut i någon slags surrealistisk modern fredslöshet. Vi nekas tillträde i skolor, i strid med grundlagen, medan System-trogna partier och grupper får full tillträde (och utan att ansvariga rektorer får något juridiskt straff överhuvud taget, eller ens utan att den tredje statsmakten, media, kritiserar sådana tilltag). Vi får lära oss att stå ut med att förlora jobb, utbildningsplatser, och i vissa fall att inom rättsväsendet bli dömda för tankebrottslagar (det värsta exemplet är ju den 72-årige Horst Mahler i Tyskland som nyligen blev dömd till 12 års fängelse). Vi får stå ut med att organisationer som Amnesty och liknande grupper, sviker sina egna principer och ser mellan fingrarna när det gäller de statliga övergreppen mot oss System-dissidenter. Vi får stå ut med att vänner och t o m släkt vänder en ryggen i o m vad man tror på och kämpar för. Vi får stå ut med mediala uthängningar ämnade att betinga medborgarna till att känna hat emot oss, inte så långt symboliskt ifrån scenerna ur Orwells 1984:s "The two minutes of hate". Jag skulle kunna fylla en hel bok med vidare exempel...
  
  Vad vi måste förstå är att när man är inne i ett krig, om än ett lågintensivt och många gånger subtilt sådant, så går hjärnan in i överlevnadsläge (dvs den har inte resurser alltid att fullt ut analysera situationen mångfacetterat, utan kör på enklaste överlevnads-"mode"). Det ligger inpräntat i människans biologiska kod. Dessutom blir vi systematiskt vänjda vid att i princip hela Systemet konstant är emot oss, vilket gör att vi då ibland blir blinda, och inte ser "luckorna". På ett mera alldagligt och bondförnuftigt sätt skulle man kunna säga att vi ser fiender hela tiden (dvs att vi blir paranoida, och vilken soldat är inte det i ett krig?), och hinner inte/orkar inte se när människor i fiendelinjen ibland ifrågasätter lojaliteten och sin tro/bekännelse till Systemet.
  
  Vi måste komma ihåg att bara för att vi dissidenter har sett "ljuset", om man ska uttrycka sig så, dvs sett igenom den psykologiska matrixen av den virtuella verklighet vi alla lever i (den förvrängda median och de förvrängda utbildningsinstitutionerna, och dess System-propaganda som dessa spyr ut, som vi har i Väst, och som alla lyder under det sionistiska maktinnehavet), så innebär inte det att alla andra har gjort detta. Vi kan sitta och vara frustrerade (jag är den förste att erkänna att jag är det) och bli arga och frustrerade på andra av våra medmänniskor, och undra varför dom fortfarande inte kan erkänna verkligheten som den är, när verkligheten tämligen ofta finns där framför näsan på dom. Vi måste hela tiden ha i åtanke hur snillrikt detta System är uppbyggt, med sociala ingenjörers finkänsliga och subtila användande av psykologisk taktik, och kunskapen om människans undermedvetna känslor och om vår biologiskt betingade rädsla (bl a för att bli utstötta ur gruppen, samhället), och om hur det faktiskt förhåller sig så att nordeuropéen med hennes biologiska/genetiska evolutionära arv, är väldigt icke-konfliktbenägen och konformist. Dom flesta av våra icke uppvaknade medmänniskor (och då räknar jag alltså INTE in dom värsta förrädarna) går faktiskt runt i självpåtvingade psykologiska kombinationer av rationaliseringar och självförnekelser, som sakta och gradvist de har byggt upp under livet, för att helt enkelt på ett personligt plan undvika att uppleva för mycket kognitivt obalans, då säkert en och annan kanske nästan skulle tappa förståndet, ifall de erkände för sig själva mot vilken mörk och avgrundsdjup abyss vårt folk är på väg. Och märk väl att Systemet har sett till att invagga folk i en falsk övertygelse om att allt motstånd är meningslöst (när i själva verket Systemet är lik den lille patetiske gubben bakom skynket i "Trollkarlen från Oz". Makten bygger ju egentligen endast på symbolisk rök, ljuseffekter och speglar, och på folks inbillade/betingade rädsla).
  
  Med allt detta i bakhuvudet, så läser jag Johanne Hildebrandts artikel, och urskönjer direkt en ganska klar skillnad i hur hon uttrycker sig, i jämförelse med de flesta av hennes journalistkollegor inom Systemet.
  
  * Hon visar ändå såpass mycket respekt att hon faktiskt benämner den mördade Daniel Wretström som "17-åringen" och inte som "skinnskallen" eller "nazisten", så som annars är brukligt i System-propagandan.
  
  * Även om hon verkar känna sig tvungen att dra System-klyschan om att det skulle varit "flera skinheads med sina bomberjackor, hängande hängslen och stentvättade jeans" på Salemmanifestationen (det kanske var en del sådana subkulturella och förvirrade element som hade hittat dit detta år? Själv kunde jag inte närvara detta år, så jag vet inte hur besökarklientet såg ut detta år?), så säger hon sedan i nästa mening att där även fanns föräldrar med barnvagnar, äldre damer och pensionärer med småhundar. När berättade en System-journalist detta senast? Mig veterligt är det första gången?
  
  
  * Hon kallar vänstern för vad den är, nämligen dum ("dumvänstern"). Det visar faktiskt att hon uttrycker ett normativt värderande om denna vänster (på ett personligt plan mer normativt värderande än ifall hon hade brukat epitetet "extrem"-), än om hon skulle uttryckt sig med det nu lite mer ofta använda ordet "extremvänstern" (ofta heter det ju så snällt, daltande, och verklighetsförvrängande, från Systemets sida, "anti-fascister" eller "vänsteraktivister", men de senaste två åren har man ju ibland faktiskt skönjt en viss förändring och ett visst ökat användade av ordet "vänsterextremister" eller t o m "våldsvänster", i System-media bland vissa av dess enskilda journalister)
  
  
  * Hon uppmärksammar t o m vänsterterroristernas (jag tycker för övrigt att vänsterextremister egentligen är ett missvisande ord, då faktiskt är en form av terror) äckliga och fega våldsattentat och försök till mordbränder mot meningsmotståndare.
  
  
  * Notera även att System-media endast skriver om Salemmanifestationen när vänsterterroristerna är där och ställer till bråk (så att folk ska vilseledda och associera oss med våld). Men hon väljer att uppmärksamma det även nu i år, när inga våldsamma motdemontrationer var.
  
  
  
  När jag nu läser hennes ord...
  
  "Vad tjänar det till? Varför väljer de högerextrema att ägna sig åt en ideologi som fördöms så starkt av samhället att de blir utstötta per automatik? Deras framtidsutsikter blir förstörda, de blir uthängda i tidningarna, utkastade från fackförbund och utbildningar och socialt brännmärkta. De dömer sig själva till ett liv i marginalen, fyllt med underbetalda skitjobb och oceaner av bitterhet.
  
  Är det verkligen värt det?"
  
  
  ...så märker jag att orden från henne, inte är några fördömanden, det inte är inte några hatens ord, utan istället frågande ord - riktade direkt till oss - ifrån en person inifrån Systemet, som börjar lyfta lite på den fördunklande slöjan som ligger över dom flesta människors sinnen. Vad vi här ser, är egentligen en rop på hjälp och stöd, från denna Hildebrandt. Detta hon skriver, är egentligen ett sätt att för henne att under säkra omständigheter, bearbeta sina tvivel, försöka förstå sina tankar och tvivel kring det hon står för, kring det som hon av Systemet har betingats till att tro på är rätt. Det är hennes sätt att långsamt vakna ur en narkos eller dvala, där ifall man skulle vakna för snabbt, skulle uppleva för mycket patologisk obalans. Vad hon behöver är inte fördömanden från vår sida, utan istället att någon sympatisk och vänlig själ råkar korsa hennes väg och besvarar hennes frågor. Hon vill höra från oss andra (och säkert från en och annan av hennes kollegor inom Systemet som hon har vädrat sina tankar hos och med, och som själva har börjat inse den surrealistiska galenskapen i vårt paradigm), att det faktiskt är värt, det vi dissidenter gör, det vi dissidenter kämpar för. Hon söker egentligen en bekräftelse och ett socialt stöd för en eventuellt ny världsbild som kanske börjar formas hos henne.
  
  Och ifall du läser detta, Johanne, så vill jag bara säga att jag ångrar inte en sekund de steg jag har tagit i mitt liv, som har fört mig där jag är idag. Jag ångrar inte en sekund den kunskapen jag idag besitter om hur verkligheten egentligen är funtad, och hur vår värld, vår världspolitik, våra storbanker, vår media, våra utbildningsinstitutioner osv styrs, och av vilka grupper dessa styrs av, och dessa gruppers intentioner.
  
  En sann och rättfärdig människa kämpar alltid för visdom, kunskap, och sanning. En sann och rättfärdig människa kämpar mot det onda och dåliga i tillvarons existens.
  
  Ifall det är värt det?
  
  Kan man värdera något i förhållande till att vi är på väg mot global diktatur? Kan man värdera något mot att vi som etniskt folk, och vår tillhörande kultur, är på väg att långsamt, och nu i en accelererande takt, utrotas?
  
  Du kan bara själv få svar på den frågan genom att titta in i din egen själ och in i ditt eget hjärta. Men för min del - och jag talar inte själv - så svarar jag rakryggat och benhårt, och utan att tveka ett ögonblick, NEJ!
  
  Och det är fler inom Systemet som har börjat att lyfta på slöjan och bekämpa Systemet inifrån, än vad du kan tänka dig...
  
  
  Nu är det dessvärre antagligen inte så att det förhåller sig på det viset som jag i denna artikel har beskrivit, inuti Johanne Hildebrandts tankar, men man kan ju alltid hoppas...
  
  
  
  Johan Björnsson
  
  
  Politisk debattör, skribent, och System-dissident
  
  Johan Björnsson

  , 2010-12-17

    
• Hur kjenns det Johanna?
  Jeg skal forklare det Johanna. Det er enkelt. Heller 1000 år i marginalen et enn en dag som kapitalisthore. ;) Derfor velger vi bort ditt skitne system.
  
  "I pity you. All you have is power!"
  
  
  PS: Underbart syn du har på arbeiderklassens arbeid. ;)
  Josef K.

  , 2010-12-16