Det sunda vägvalet

Under allas vår uppväxt så har vi så gott som alltid uppmuntrats till att våga engagera oss i något vi brinner för. Alla de starka ledord som har använts för att poängtera vikten av att våga gå sin egen väg kan vi idag se hur dem alla faller på plats på ett väldigt naturligt och logiskt sätt genom ett politiskt engagemang i den nationella rörelsen.

Jag och säkert många andra kan tycka att det är intressant att fundera i banor hur det kan komma sig att framförallt unga människor väljer att engagera sig politiskt i den sfär som den nationella rörelsen är, med i princip hela etablissemanget emot sig. Det finns självklart ett väldigt enkelt och uppenbart svar, att vi ser vårt land förfalla i och med mångkulturen och att ingen försvarar det som gjorde Sverige så unikt både etniskt och kulturellt. Men det var ändå inte det som jag var ute efter, utan vilka yttre aspekter som har spelat roll i att vi, enskilda individer, skiljt oss ifrån mängden.



Jag tror nämligen att det har mycket att göra med hur vi är som personer, vad vi prioriterar här i livet, att majoriteten av oss värdesätter något större, något man inte kan ta på. Medan många i det övriga samhället fixerar mer vid allt som rör sin egen person där kändisskap och värdet av att vara rik på materialistiska föremål ofta står högre. Jag tror att det är någonstans i det här gränslandet som man kan få med sig fel människor in i rörelsen, personer som egentligen inte tänker i banor att man arbetar och strävar för ett högre mål, utan personer som gått med för ett eget slags sökande efter gemenskap och identitet. För dessa personer har värderingarna blivit något som man har svalt och accepterat utan egentligen frågat sig själv om man förstått fullt ut vad allt innebär och helt ärligt kan ställa sig bakom detta.

Så när så kallade ”avhoppare” viker ut sig i media blir allting så väldigt fel när man hör deras motiveringar. Som här om sistens när Aftonbladet lyfte fram en 28-årig kvinna som menade att när hon fick barn vid 22-års ålder så ”såg hon sin chans” att lämna allting. Vad skulle ha förbättrats med det här landet att hon ansåg det som rätt och riktigt att lämna allting? Givetvis ingenting, men det var aldrig riktigt hennes vision att försöka få till stånd en förändring, för det var inte det hon gick in för. Så det kan inte bli mer fel när en sådan person kliver ut och säger sig ha representerat rörelsen, när det i själva verket var en rörelse hon aldrig egentligen haft något gemensamt med.

Många av oss är nog av den uppfattningen att under hela vår uppväxt så har vi från alla håll och kanter matats med idéer om att det är något naturligt och självklart att vara öppen för främmande saker och den som är av en annan uppfattning är en tråkig bakåtsträvare. Så ifall man håller en diskussion med en vilt främmande människa och frågar vad han eller hon anser om att de etniska svenskarna kommer att bli en minoritet i sitt eget land på överskådlig sikt. Så blir antingen svaret att det inte skulle stämma med den ogenomtänkta kommentaren ”det kommer ju alltid finnas svenskar”, en kanske naturlig uppfattning om man inte brukar tänka i dessa banor eller så blir det än mer skrämmande svaret ”det var ju synd” med kanske något tillägg att ”då var det väl så ödet ville att det skulle bli”. Så antingen vill man inte tro på vad vi säger eller så bryr man sig inte nämnvärt, för varför skulle dem, under hela deras uppväxt har befolkningen urholkats på all sin nationella stolthet till sin nation och endast uppmuntrats till att tänka i banor om att värdesätta allt som kommer utifrån. Att sedan påstå att det skulle ha något med ett förutbestämt öde att göra kan jag heller inte godta, för det här ser jag som ett högst medvetet agerade från riksdag och regering som fört Sverige i den här katastrofala riktningen.

Vi måste försöka förklara på ett så tydligt sätt som möjligt att vi strävar efter en världslig mångfald där alla etniska och kulturella grupper världen över ska få ha en chans att leva i harmoni med sina egna utan att riskera att bli i minoritet i ett mångkulturellt samhälle. Utifrån det här perspektivet så är vi tusen gånger mer humanister än vad mångkulturivrarna någonsin kommer att kunna bli!

Allt av det ovanstående skrivna har egentligen med hur argumentation och dess tankegångar kan se ut, utifrån om man enligt min mening valt att gå sin egen väg under uppväxttiden och inte låtit sig påverkas utav vad etablissemanget i stort anser.

Idealism, alltså att verka för något utan att det ligger någon personlig vinning bakom det hela ses av naturliga skäl som något stort och godhjärtat. Det kan handla om pensionerade läkare som arbetar gratis för att hjälpa defekta människor i u-länder men även ett politiskt engagemang i den nationella rörelsen måste ses som idealistiskt i allra högsta grad. För inte nog med att hela etablissemanget motarbetar oss med alla till buds stående medel där direkta lögner är det starkaste vapnet så fortsätter vi ändock med inställningen att vi kämpar och står för en väldigt sund linje där resten av samhället är vår direkta motsats. Vi får inte några statliga bidrag eller andra bevis på uppskattning, utan vi får vårt tack när vi känner av att folket börjar ta avstånd från mångkulturen och istället börjar prioritera svenskarnas välbefinnande. Det är då vi kan känna att allt var värt det, och kan därefter känna en inre ro och tillfredställelse.

Egna initiativ, att våga gå sin egen väg och utforma sin egen person med egenskaper utifrån vilka aktiva val man själv valt att ta. Det kan röra sig allt från fritidsintressen som att lära sig instrument, utöva en sport, välja rätt gymnasielinje och sedan börja försöka kartlägga vart man själv står politiskt. Från framförallt skolan så uppmuntras man till att hitta vart man själv står, allt ifrån genom att göra arbeten om de olika partierna till att få lyssna på inbjudna företrädare från ungdomsförbunden och så vidare. Men om man väljer i den åldern att inte se riksdagspartierna som ett alternativ och istället börjar intressera sig för ett parti som värdesätter svenskarnas välbefinnande före icke-svenskarnas är helt plötsligt din rätt av att få göra ett aktivt val, som bortblåst! Om det händer att du vädrar dina nya värderingar öppet, så kan du bland annat kallas upp till rektorn, erbjudas hjälp från skolkuratorn och även riskera att få sämre betyg. Men det enda vi gjorde var att följa vad ni själva sa åt oss under vår uppväxt, ta egna initiativ och hitta den du är, och det är just precis det vi har gjort också!

Kämpar för något större, är det vi alla gör genom vårt politiska engagemang. Det har alltid setts som beundransvärt att som de små människor vi alla är, försöka i ett större sammanhang tillsammans med liktänkande få till en världslig förändring. Det kan röra sig om allt från människor som engagerar sig för att säkra fiskbeståndet i Östersjön, påverka storföretagare till att bli mer miljövänligare, eller till att säkra mångfalden inom djurlivet, globalt sett. Men det vi nationella strävar efter att lyckas åstadkomma är något väldigt stort och beundransvärt även de, nämligen säkra existensen av det svenska folket och dess kultur. Att de etniska svenskarna alltid kommer att existera i Sverige utan att riskera att bli en minoritet i sitt eget land i och med den oundvikliga uppblandning av folk som alltid sker i mångkulturella nationer. På så vis innebär det mångkulturella projektet alltid folkmord på ursprungsbefolkningen med tillhörande kultur som får lämna plats för de nyanlända, detta oavsett vilket land i världen vi talar om. Det är här det blir så paradoxallt när mångkulturivrarna talar om värdet av mångfald, men ignorerar det faktum att det inte kan existera någon etnisk och kulturell mångfald, ur ett världsligt perspektiv om enskilda nationer riskerar att förlora sin del i den kedja som kallas för världslig mångfald. På så vis är det något väldigt stort och beundransvärt vi står och kämpar för med hela etablissemanget emot oss som tänker väldigt kortsiktigt och oansvarigt.

Ytterligare visdomsord som vi har hört sedan unga år är att inte tro inte på allt som man hör och läser i media, och vi om några har både tagit detta till oss men även på egen hand sett igenom uppenbara lögner och vinklingar gjorda utav journalister för att få oss att tänka i just deras politiska riktning. Även denna försvarsmekanism som vi lärt oss att alltid vara misstänksam och eftertänksam har vi tagit med oss än idag. Tidigare kunde det vara allt från att inte få oss att bli lurade på pengar till att alltid ha i bakhuvudet att oavsett vad en person säger sig erbjuda så finns det alltid en personlig vinning bakom det hela, ingenting är gratis. Med detta med oss så har vi till skillnad från samhället i övrigt skiljt oss ifrån dessa som kan uppfattas som får som följer flocken. Så istället för att omedvetet bli vallad likt en fårskalle i den riktning som etablissemanget och nyhetsmedian anser, så har vi valt att gå vår egen väg.

När jag växte upp så hade jag inte en aning om att mitt politiska intresse skulle bli så starkt som det nu är och att jag skulle komma att bli en ”högerextremist”, som media vill kalla det. Men oavsett vad massmedia vill kalla oss så vet vi bäst själva vad vi är för några, och det är rakryggade svenskar som står upp för Sverige och svenskarnas existensberättigande för all framtid utan att tolerera några som helst hot mot detta.

Michael Johansson