Vem som än har glömt hur man gråter..

Natten mellan den trettonde och fjortonde februari 1945 flög närmre 800 brittiska och 311 amerikanska bombplan in över Dresden i östra Tysklands stadskärna, där civil befolkning och mängder av tyska flyktingar utgjorde målet för ett av de största övergreppen på Europeisk befolkning genom historien.

700 000 bomber, vilket blir en bomb per varannan invånare, föll, 36 kvadratkilometer av stadens yta totalförstördes och utomhustemperaturen steg av bränderna till 500 grader. Europas medeltida hjärta, och dess befolkning, lämnades i total förstörelse. Några månader senare var kriget över, och spillrorna av Tyskland slets itu och delades mellan segrarmakterna.

Medan Europeiska länder i allmänhet och Tyskland i synnerhet lägger ned miljonbelopp i monument och minnesplatser över kriget, vars främsta syfte är att ytterligare svartmåla det folk vars hem utplånades av de allierade under bombningarna 1945, gör man allt som står i ens makt för att trycka ned de röster som höjs för Tysklands upprättelse. De som inte accepterat att deras historia trängs undan och viftas bort samlar årligen till en av de största nationalistiska manifestationerna i Europa i modern tid, minnesmanifestationen över Dresdens offer. Den trettonde februari ägde årets manifestation rum, och som tidigare år fanns flera svenskar, däribland info-14, på plats för att visa sitt stöd och uppmärksamma en tystad historia. I år, liksom tidigare, hade även motståndare till det tyska folket och dess rätt till att sörja massmobiliserat för att så gott de kunde störa minnesmanifestationen.

Över 500 nationalister från Berlin arbetade för att ta sig in till Dresden trots en del hinder från ordningsmakten.
Polisen visiterade nationalisters fanor.

Dresden Neustadts station var fullproppad med anländande nationalister som köade för att komma ut till de tusentals nationalister som höll möte utanför.
Klockan 07.45 avgick ett tåg från Berlin med info-14s utsända tillsammans med bland annat representanter från Fria nationalister och de Berlinbor som skulle delta i manifestationen. En tågresa som vanligtvis tar runt två-tre timmar tog, med lite hjälp från polisen, närmre sju timmar denna dag, då polisen och den samling av bland annat kommunistiska motdemonstranter gladeligen sprang varandras ärende i sina försök att stoppa sorgemanifestationen. Inställda tåg från Berlins centralstation, intercitytåg i snigelfart och flera olika förvirrande bud från ordningsmakten ledde till att de resande från Berlin blev försenade till samlingsplatsen vid Dresden Neustadt.

Medan sällskapet från Berlin befann sig på tåget bröt sig ett sällskap från bland annat Mannheim och Franfurt sig ut från stationen för att hålla en spontanmanifestation i Dresden.



Vid elvatiden hade cirka 1 500 nationalister samlats vid Neustadt, där polisen beslutade att hålla dem inspärrade. Flera sällskap från runtom i Tyskland blev under för- och eftermiddagen förhindrade att ta sig till samlingsplatsen av polisen. På flera håll i Dresden ägde konfrontationer med motdemonstranter, vilka rörde sig i mindre grupper runtom Dresden, rum. Vid tretiden anlände vårt sällskap från Berlin till Neustadt, där de samlade nationalisterna redan påbörjat en stående manifestation med tal och musik. Det rådde vid den tidpunkten fortfarande oklarheter om huruvida nationalisterna skulle tillåtas marschera genom Dresden eller inte, polisen hade spärrat av hela området kring stationen och fortfarande befann sig flera grupper på väg mot samlingsplatsen.

Under hela dagen rådde orolig stämning i Dresden. Motdemonstranter som inte kunnat hålla sig ifrån att låta bombningarnas offer vila satte bensinstationer och bilar i brand i sina pinsamma bråk med bundsförvanterna inom polisen. Flera sabotage mot tågspår för att förhindra tågtrafiken förekom.









Vid fyratiden kom klara besked om att marschen skulle äga rum, varpå de samlade nationalisterna, som vid det här laget vuxit från 1 500 till 6-7 000 stycken, började formera sig. Kort därefter gav polisen ytterligare nya bud, marschen skulle stoppas och nationalisterna bli kvar på det inspärrade området vid Neustadt. En upprorisk stämning infann sig bland de samlade, flera slagord skreks mot ordningsmakten och mindre grupper försökte bryta sig ur polisens avspärrningar. Enligt polisens beräkningar uppgick samlingen till slut till 8 000 personer.

Klockan halv sex avvecklades manifestationen, efter sex timmars stående hedrande av bombernas offer och protester mot ordningsmaktens förbud mot gående manifestation. Längs med gatorna i Dresden vittnade motdemonstranternas verk: välta och brinnande bilar, plundrade bensinstationer och sabotage om att övergreppen mot Tyskland och dess befolkning inte är över, men de runt 8 000 nationalister som tagit sig till Dresden denna dag visade att det är inte motståndet mot övergreppen heller.





Det vilar fortfarande, efter 65 år, ett vemod över östra Tyskland. Förra året uppmärksammade Europa 20-årsjubileet av Berlinmurens fall, då kommunismens blytunga hand som hållit det tyska folket åtskilt allt sedan krigsslutet 1945 lyftes från Östtyskland, men om de övergrepp som fortfarande pågår gentemot de tyskar som önskar minnas sin historia tiger tyska staten och omvärlden.

20 mil norr om Dresden vilar en annan symbol över efterkrigstidens folkföraktande utarmning av det tyska folkets historia. I Berlin, några hundra meter från det gamla riksdagshuset där orden Dem Deutschen Volke står som ett cyniskt slag i ansiktet på ett folk som förvägras sin stolthet, har en privatperson satt upp minnesmärken över de som sköts till döds när de försökte fly från kommunismen, över muren till Västberlin. I skuggan av det kostsamma monument över ”Förintelsens” offer, som uppförts på den brända marken under de flera hundra år gamla byggnaderna som bombades sönder under kriget, sitter vita kors med namn och bilder på kommunismens offer. Vita kors som berättar att den förödelse Tyskland utsattes för under kriget inte är historia, utan högst aktuellt. Från sönderbrända städer till kommunismens murar till förbud mot att hedra det tyska folket och minnas deras offer: minnesmanifestationen i Dresden berättar för omvärlden att bombningarna av Dresden inte är historia, efterverkningarna pågår fortfarande, och därför kan de aldrig falla i glömska.

8 000 nationalister visade den trettonde februari att så inte kommer ske, att vi inte ger oss förrän Tyskland fått upprättelse. För de människor som dog av bomberna, för den historia som utplånades, för det Tyskland som försöker tystas ned men ändå skymtar bakom den vemodiga slöjan: vi glömmer aldrig!

Vem som än har glömt hur man gråter, lärde sig det igen under Dresdens förstörelse. - Gerhart Hauptmann

Redaktionen