Den nordiska julen

Nu när julen närmar sig med stormsteg kan det vara en idé att gräva ner sig lite djupare i vår absolut största och viktigaste tradition. Framförallt ni som har barn kan passa på att återinföra små saker från vårt förkristna julfirande då barn väldigt lätt tar till sig just jultraditioner. Det finns många böcker som tar upp den hedniska julen men här är en grundläggande förklaring till de största begreppen inom traditionen.

Julen är som de flesta vet en mycket gammal tradition. Den har gått under många olika namn i många olika kulturer och har under tiden antagit lika många former. Den har haft varierande syften, främst religösa sådana under tusentals år världen över. Den fornsvenska julens rötter finns i de gamla germanernas vintersolståndsfirande och midvinterblot. Vid kristnandet av Sverige antog firandet nya former men mycket har fortfarande sitt ursprung i våra förfäders sätt att fira. Det man minst anar kan vara ett av våra äldsta arv men som kyrkan vid kristnandet av Sverige belagt med en helt annan bakgrund och historia, allt för att våra förfäder skulle växa in i den nya tron. Julen har ändrats med tiden men har levt vidare i det bondesamhälle, som tog slut under 1800-talets mitt för att ersättas av ett industrisamhälle där julen kommersialiserats allt mer och till sist börjat upplösas helt, likt så många andra traditioner. Detta har tyvärr gjort dessa få traditioner som finns kvar till överflödiga och tomma skal utan egentlig betydelse förutom ekonomisk hysteri.



I fornnordisk tradition har ingen annan högtid haft lika stor betydelse. Ingen annan årstid har varit lika omgiven av så många starka föreställningar, seder och bruk som julen varit. De äldsta skriftliga källorna finner man i det så kallade Haraldskvädet från 900-talet där det talas om att kungen velat "dricka joul" som därför antas vara det ursprungliga uttrycket för julfirande. Julen var något oerhört heligt, något man "levde". Det kanske skulle kunna liknas med känslan man hade som barn när man vaknade upp på julaftonsmorgonen och verkligen kände att tiden och hela världen hade stannat för att det var julafton. Inga forskare har dock kunnat förklara det uråldriga ordet "joul" som bara förekommer i de nordeuropeiska språken. Tidigare har man menat att det skulle ha sitt ursprung i ordet solhjul. Detta påstående är något som dagens språkforskare enhälligt anser vara felaktigt.



Något man däremot tror sig veta är att julen innehöll ceremoniellt drickande då man skålade med bortgångna generationer och högre makter. Då flera källor direkt eller indirekt antyder att man "drack" jul antar man att mjödet hade en central och stark symbolisk roll.



Även brödet var en viktig del i julfirandet. Man bakade så kallade bildbröd, alltså bröd som liknade olika slags symboler. Det är en tradition som levt kvar ända tills idag då vi återfinner det i lussekatten. Det som dock var vikigast av julmaten var julgrisen. Förmodligen är det av denna anledning, kombinerat med våra karga förhållanden till överlevnad, som vi fortfarande äter gris i den här delen av världen. Detta trots att bibeln tydligt säger att man inte ska göra det, likt i judendom och islam. Grisen har under årtusenden varit otroligt viktig för överlevnaden i det kalla norden. Förklaringen till det är att de förökar sig fort med många avkommor, de är lätta att utfodra och växer till sig långt mycket fortare än nötkretur. Grisen behandlades alltid med stor respekt. Till för bara några hundra år sedan ansågs det fult och känslokallt att äta sin egen gris. Helst växlade man grisar mellan gårdarna inför slakten som inträffade inför den hårdaste årstiden på året, alltså tiden efter jul.



Vid midvinterblotet firade de gamla nordborna sin religiösa fest till gudarnas ära. Eftersom det var en blotfest ingick djuroffer i julfirandet. Julfirandet var inte bara förlagt till hemmen utan också till templen, gudahusen. Utgrävningar av gamla offerplatser visar att det vanligaste offerdjuret var grisen.

Vid offerfesterna beströks bilden av fruktbarhetsguden Frej med grisblod. Efter offret åt och drack man till gudarnas ära. Den förnämsta rätten var helstekt gris. Julgrisen har således anor långt tillbaka i den nordnordiska gudasagan där den odödliga grisen Särimner slaktades varje kväll för att återuppstå levande nästa dag.

ur "Så firades julen förr" av Bert Olls

Under julnatten sov man inte i sina sängar där man istället lämnade plats åt de döda förfäderna som enligt folktron var extra närvarande under denna högtid. För detta besök av de döda lämnade man också mat och dryck på julbordet inför natten eller så kastades maten in under matbordet vid självaste julmåltiden.



Julbocken var ett väsen som även den finns kvar i dagens julfirande. Kanske mest som julpynt av halm men den har antagligen sina rötter i de fornnordiska gudasagorna, i Tanngrisnr och Tanngnostr, guden Tors bockar. I äldre svensk tradition pekas bocken ut som julgåvornas förmedlare. På medeltiden representerade bocken däremot djävulen, och djävulen framställs som bekant ofta än i dag med klövar och horn. Poängteras bör att det långt ifrån bara är julbocken som kyrkan fick till något ondskefullt och kopplat till djävulen. Spöken, andar och andra gengångare är ytterligare exempel då dessa tidigare sågs som något gott, det var döda förfäder som man ville ha nära in på gården som beskydd. Detta var en av orsakerna som man placerade gravarna mycket nära gården under förkristen tid och till och med i försvarsverkens murar. Eftersom det var svårt att återknyta detta till bibeln blev detta en av alla saker som kyrkan helst ville ha bort. Då vissa väsen och traditioner satt för djupt rotat blev det istället tvunget att få dessa till något hemskt som folk inte ville ha att göra med.


En annan tradition med anor mycket långt tillbaka i tiden var att ha ett så kallat Vårdträd. Det var ett träd man lät stå kvar, skonade eller planterade vid etableringen av gården. Trädet skulle växa fritt och fick inte påverkas eller skadas på något sätt. Det var en garant för familjens och gårdens lycka och genom att se hur trädet mådde kunde man förutse om någon olycka stod vid dörren. Vid juletider uppmärksammades även trädet lite extra genom gåvor som mat och mjöd. Ett annat väsen, förmodligen det allra vikigaste, som var knuten till gårdens skydd och lycka var tomten. Tomten sätts i samband med gårdens djurhållning och produktion. Tomten var ägornas lyckobefrämjande och övervakande symbol som främst svarade för äring och husdjurslycka. Han var utan tvivel den mest populära gestalten i den gamla folktron. Än idag finns många äldre som fortfarande har en övertygande tro på just tomtar.



Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken...

ur "Tomten" av Viktor Rydberg

I sägnerna var han något av en ensamvarg. Alla gårdar hade en tomte som såg till att gården sköttes som den skulle. Så länge han behandlas rätt så är han god men behandlas han fel kan han ställa till med ovälkommna sattyg och illdåd. Det är en konservativ figur som inte gillar förändringar och föredrar god arbetsmoral och framförallt ordning. Det tomten vurmade och vakade mest över var djuren. Misskötte husbonden djuren så var tomten någon han verkligen fick frukta och passa sig för. Han rörde sig för det mesta nattetid och var han nöjd med folket på gården så kunde han göra göra allt från små men avgörande sysslor som bonden missat till att stapla ved och mocka stallet. Han var normalt sett betraktad som osynlig men han berättas ibland likna ett djur. Oftast såg han dock ut som en väldigt liten människa. I mänsklig gestalt var den allmänna uppfattningen att han var han enkelt klädd i mössa och grå vadmalskläder. Tomten var inte så starkt förknippad med julen som idag och var långt ifrån dagens Disneytomte. Dock var julen den viktigaste tiden på året att belöna honom på och det gjorde man bäst med mat och dryck, ofta gröt med en stor klick smör på och ett stort krus mjöd eller öl.


När vi i dag nämner ordet jul är julklapparna bland det första vi tänker på. Barnen tänker på vad de ska få av tomten och de vuxna känner både pressen och stressen över att både ha råd och hinna med att köpa alla dessa presenter. Seden att byta gåvor vid jul är dock mycket gammal och har ingenting med bibeln eller de tre vise männen att göra vilket är lätt att tro. En underhållande detalj är hur julklappen fick sitt namn "julklapp". Julgåvan överlämnades nämligen på ett ganska dramatiskt sätt. Först hördes ett hårt slag på dörren, som därefter hastigt kastades upp. En träbit (vedklapp) kastades med fart in i rummet. Den skyldige skyndade sig att försvinna så fort som möjligt. Själva klappen på dörren och att det ofta var just en vedklapp som kastades in myntade ordet julklapp. På det man kastade in var det fäst en liten fin vers eller till och med en nidvers där man beskrev mottagaren. Kanske menade man att mottagaren var snål, girig eller gnällig av sig. Det ansågs som ett tillfälle att anonymt uttrycka sina känslor för sina grannar, positiva som negativa.



Julen har i dag kommersialiserats och gått från att vara familjens stilla högtid då man värderade sina förfäder högt, till en hysteri kring att köpa dyra julklappar till skrikiga barn. Det har också blivit den tid på året då företagens bisarra hets och tävlan efter konsumenternas pengar bara når nya höjder för varje år. Julen har dessvärre förändrats mer än så då den för många nu för tiden symboliserar allt annat än lycka. Antalet självmord fortsätter att ständigt öka runt juletid. Det skar i mitt hjärta när jag i dagarna läste att många barn räds julafton för att deras föräldrar då överkonsumerar alkohol, börjar bråka och förvandlar denna härliga årstid till familjetragedier och hemska minnen. Vi har förlorat den ursprungliga innebörden av jultiden, den värme och glädje, som tidigare var en hyllning till de bortgångna. Dessa släktband har brutits och ersatts med den individualism som har kommit till att genomsyra hela den svenska samhällsbilden. Kanske, om vi alla hjälps åt och om bara lite av den forna kraft som vi en gång haft ännu finns kvar, kan vi en dag återuppliva den svenska jultraditionen och återknyta relationen till våra förfäder!



Med detta önskar vi er alla en Nordisk helg!


Texten är tidigare publicerad i gruppen Fornsed och nordisk filosofi hos Frihet.nu.

Redaktionen