Traditionellt Karl XII-firande

Nationaldemokraterna höll på 30 novemberkvällen ett traditionsenligt firande av konungen.

Att hedra Karl XII har sina anor i 1800-talets studentliv i Lund då Akademiska föreningen gick i bräschen för ett traditionsenligt fackeltåg bestående främst av lokala studenter. Bland annat sjöng man Esias Tegnérs dikt Kung Karl.

Traditionen har senare efterlevts även i Stockholm där firanden ägt rum vid såväl Karl XII-staty och i Riddarholmskyrkan där han ligger begravd. På grund av politisk korrekthet utestängdes Narvaförbundet från sina traditionsenliga ceremonier i kyrkan varpå nationalister ofta samlats i anknytning till kyrkan istället.

Detta års 30 november arrangerade Nationaldemokraterna ett traditionsenligt firande vid Riddarholmskyrkan.

Mattias Karlstrand öppnade sammankomsten med ett historiskt tal om Karl XII. Därefter läste Nationaldemokratiska kommunpolitikern Elin Lövgren en dikt, bland annat stod Tegnérs dikt Kung Karl på kvällens schema.Sanna Hill - en regelbunden skribent i Nationell Idag – höll ett tal som fokuserade på dagens utmaningar och vikten att aktivt arbeta för att få ett tryggare och bättre Sverige. Sist ut var Nationaldemokraternas partiordförande Marc Abramsson. Abramsson poängterade att landet står inför ett stort hot idag, som på Karl XII:s tid. Denna är det däremot inte ryssen som står vid gränsen, utan hoten kommer från globaliseringen, mångkultur, EU och överdriven konsumtion.

De uppåt 40-talet deltagarna kunde passa på att byta några ord över en värmande kopp glögg innan hyllningen avslutades med nationalsången.


Kung Karl av Esias Tegnér

Kung Karl, den unga hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
"Hur svenska stålet biter,
kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod. I gossar blå!"

Och en mot tio ställdes
Av retad Vasason.
Där flydde, vad ej fälldes;
det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrevo pilten bud;
lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.

Gråhårad satskonst lade
de snaror ut med hast;
den höge yngling sade
ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig
en ny Aurora kom;
från kämpe tjugoårig
hon vände ohörd om.

Där slog så stort ett hjärta
uti hans svenska barm,
i glädje som i smärta
blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
sin lyckas överman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.

Se, nattens stjärnor blossa
på graven längesen,
och hundraårig mossa
betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
förgänglig är dess lott;
hans minne uti Norden
är snart en saga blott.

Dock - än till sagan lyssnar
det gamla sagoland,
och dvärgalåten tystnar
mot resen efterhand.
Än bor i Nordens lundar
den höge anden kvar.
Han är ej död, han blundar,
hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften!
Din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften!
Din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
historien dit och lär,
och svenska äran viger
sin segerfana där.

Redaktionen