Svensk ungdom är Sveriges framtid!

I somras mördades en femtonårig flicka i Stockholmsförorten Stureby av jämnåriga kamrater. När domen nyligen föll mot de två åtalade, en flicka och en pojke, blev reaktionerna hos anhöriga, vänner och folk i allmänhet väldigt starka. Domen debatterades flitigt i medier och det generella utlåtandet var att straffen var alldeles för milda, att ett år och åtta månaders ungdomsvård inte på något vis speglar den mördade flickans värde och hennes familjs behov av upprättelse.

Det är, tyvärr, inte det enda exemplet på när en ung människa faller offer för jämnåriga kamraters vrede, hämndbegär eller meningslösa våldsromantik, och rättssystemets oförmåga att utdöma rättvisa straff. När ett barn tas ifrån oss alldeles för tidigt, när orsaken till bortgången är något som kunde ha förhindrats, något som inte hade behövt ske, och förövarna går fria efter bara något år, väcks känslor ur vårt innersta, vi upprörs och protesterar. Svenska ungdomar har i anslutning till sådana tragiska händelser de senaste åren visat upp ett engagemang långt starkare än det vuxenvärlden visat, de har manifesterat mot våld, deltagit i debattprogram och bloggat för att väcka känslor, reaktioner och rikta uppmärksamhet mot ungdomsvåldet och rättssystemets svala hantering. Ett sådant engagemang borde välkomnas från samhälleligt håll, det borde vara en självklarhet att uppmuntra den svenska ungdomen att uttrycka sin frustration och agera för att förändra sin situation.

I de flesta fall möts de här initiativen också av applåder och beröm, men i vissa fall utmålas de protesterande ungdomarna mer som bärare av problemen än som bärare av lösningarna. Salemmanifestationen är ett sådant fall, där den svenska ungdomens rättmätiga vrede och vilja att protestera mot orättvisor antingen demoniseras eller ignoreras.

När Daniel Wretström mördades i december år 2000 var förutsättningarna för efterföljande debatter, åtal, domar och samhälleliga attityder kring fallet precis desamma som i andra fall där ungdomar faller offer för dödligt våld. Han blev, 17 år gammal, ensam sparkad och slagen av ett större gäng jämngamla ungdomar, som avslutade misshandeln med att knivhugga honom upprepade gånger i halsen. I ett dike vid en busshållplats i Salem togs ett barn ifrån oss alldeles för tidigt.

Förutsättningarna för en allvarlig diskussion kring vilka kulturella attityder och värderingar som ligger bakom det våld som dödade Daniel fanns som sagt, men mordet tegs ihjäl, efterverkningarna var knappast vad man hade väntat sig av ett så pass allvarligt fall.
Domen som senare föll, med pinsamma ursäkter till straff, debatterades inte, ingen frågade om det var det här Daniels liv var värt.

Trots denna ignorans från medier visade sig den svenska ungdomen inte villiga att acceptera att en av deras jämnårigas död, en av dem, tegs ihjäl på ett mer brutalt och medvetet sätt än han hade mördats. Den svenska ungdomen gjorde som de visat sig flera gånger efter det vara kapabla till: de protesterade, mot det samhälle som födde fram våldet som dödade Daniel och mot det hån mot anhöriga och vänner de efterföljande domarna innebar. De gjorde precis som den mördade flickan i Sturebys vänner gjorde, vägrade acceptera att deras vän inte var värd mer än så. En initiativförmåga, ett engagemang och ett rättspatos som borde beundras och berömmas av vuxenvärlden, som står så flata inför det eskalerande ungdomsvåldet.

Men istället för att uppmärksamma de svenska ungdomarnas vrede valde man att svartmåla initiativet, man valde att försöka kväva det ungdomliga engagemanget. Debatten kring Salemmanifestationen kom att handla om (de medieunderstödda motdemonstranternas) skadegörelse och Salembors uppdiktade rädsla för att gå ut under den aktuella dagen, istället för att handla om det som är manifestationens essens: den svenska ungdomens resning och protest mot orättvisor och vuxenvärldens ignorans.

Genom århundradena har det varit ungdomen som stått för de samhällsomvälvande idéerna, för protesterna och revolterna. Det har varit ungdomen som velat tänka nytt, som uppmärksammat orättvisor, som engagerat sig och tagit initiativ till förändring. Vi glorifierar den ungdomliga upprorsandan i otaliga kulturella skildringar, den idealiseras och beundras.

Ändå ser vi varje år exempel på samhällets försök att kväva och tysta den svenska ungdomen, i sammanhang där den ungdomliga upprorsandan beskrivs som ett uttryck för hat och fientlighet istället för initiativförmåga och engagemang.

Den svenska ungdomen bär med sig dessa värderingar in i framtiden, och fortsätter deras initiativ att kvävas och demoniseras riskerar vi att föda ett samhälle där ungdomens rebelliska låga slocknat, där ingen protesterar mot orättvisor. Vi måste kunna förlita oss på att kommande generationer vågar göra något konstruktivt av sin vrede och frustration, för att vår utveckling inte ska stagnera. Grunden till ett sådant förhållningssätt läggs inte genom att förringa ungdomens vrede.

Svensk ungdom har visat sig vara stark, rättvis, engagerad och villiga att arbeta för förändring. Det är obeskrivligt idiotiskt av vuxenvärlden att inte ta vara på den kraften, och den framtid vi går till mötes om våra ungdomar tystas är en framtid vi inte tror att svenska folket vill se.