Efterord till Turners dagböcker

Turners dagböcker är i grund och botten inget mer än en oskyldig skönlitterär roman, men dess explosiva innehåll har fått allt från FBI, ADL och svenska mångkulturvurmare att sätta kaffet i halsen. Följande text är författad av Dan Berner och var tänkt som efterord till den svenska översättningen. Artikeln är dock inte med i den nyligen släppta utgåvan men är ytterst aktuell i samband med utgivningen.

Turners dagböcker är en av de mest kontroversiella romaner som någonsin skrivits. Inte bara är den ett slag i magen på vekhjärtade liberaler -- även inom det nationalistiska motståndet är den kontroversiell, då många fruktar att den förmedlar en felaktig bild av våra mål och medel. Och i detta enskilda faktum har de givetvis rätt. När allt kommer omkring är Turners dagböcker varken mer eller mindre än en roman. Här finns inga kompromisser och knappt några moraliska nyanser. Inom loppet av några få år utspelar sig ett Ragnarök ur vilket den vita rasen reser sig, sargad men vid liv, medan alla dess fiender är döda.

Att något liknande ska inträffa i verkligheten är allt annat än sannolikt, och författaren William Pierce var mycket väl medveten om detta. Inte heller såg han det som en önskvärd lösning på frågan om den vita rasens överlevnad och framåtskridande. I likhet med andra vita patrioter var hans mål inte att utrota icke-vita utan att förvisa dem från våra hemländer, och han föredrog att förbättra rasens kvalitet genom lagar och sedvänjor som stöder en eugenisk utveckling, framför att låta veklingar och degenererade individer svälta ihjäl.

Emellertid fanns det ändå goda skäl att publicera Turners dagböcker, liksom det idag finns för att ge ut den på svenska. Ragnaröksvisionen har ett syfte, nämligen att göra upp med den konservativa inställningen: att den vita rasens överlevnad är förhandlingsbar. Pierce ville slita ner de konservativa från staketet och göra slut på den bekväma och egennyttiga myten att vi kan nöja oss med att på ett salongsfähigt sätt kämpa för yttrandefrihet, ekonomisk frihet, rätten att bära vapen, eller ens mot massinvandring, när det i själva verket handlar om en kamp på liv och död.

Även om kampen för närvarande förs bättre genom att bygga upp egna massmedia, bedriva gatukamp och demonstrationer, och andra aktiviteter som knappast är lika exotiska som gerillakrigföring, måste vi inse att allt vi gör är på blodigt allvar. Vi måste vara beredda att göra vad som krävs för att segra. I all synnerhet måste vi göra vad vi kan för att bidra till den seger som måste komma. Dem som bara pratar hade Pierce inte mycket till övers för.

I den trista verkligheten kan man vara tvungen att kompromissa på vägen mot sitt mål, men man får inte vara så naiv att man inbillar sig att kompromisser någonsin är permanenta. Pierce insåg tidigt att det var just detta som gav vänsterrörelsen ett övertag över de konservativa. I sin artikel Varför konservativa inte kan vinna, ur tidningen Attack nr 4, 1971, publicerad på svenska i Nordisk Frihet nr 1, 2004, skrev han: De konservativas mål kan förvisso förefalla rimliga och uppnåeliga nog. De vänsterradikalas mål, å andra sidan, ligger i ett drömland långt bortom verklighetens horisont. Och det är precis vad som ger vänstern fördelen. När den konservative vinner en smärre framgång, såsom att få en konservativ vald till ett ämbete, är det sannolikt att han agerar som om han hade vunnit hela kriget. Han ser sitt måls uppnående alldeles runt hörnet, han sänker sin gard och lutar sig tillbaka för att njuta av frukerna av en inbillad seger. Men den vänsterradikale är aldrig nöjd oavsett vilka eftergifter hans sida lyckas tvinga motståndaren till, eftersom hans mål alltid är lika avlägsna som tidigare.

Med andra ord måste våra mål vara så radikala att vi inte hamnar i den konservatives fälla och inbillar oss att de kan uppfyllas genom halvmesyrer och kompromisser; i själva verket måste de ligga bortom rimligheternas horisont. Pierces storslagna visioner slutade inte med att säkra vår överlevnad, utan handlade i förlängningen om att skapa en högre människa ur det bästa av vår ras: en övermänniska för vilken nutidens degenererade kultur och dekadenta moral vore lika otänkbara som det vore för oss att återvända till trädkronorna i djungeln. Och denna övermänniska ska inte bara komma att erövra vår planet, utan även världsrymdens oändliga vidder. Hans var en vision som kan fortsätta att driva oss framåt, inte till nästa val eller ens nästa århundrade, utan mot evigheten.

Även om Pierce själv i efterhand inte alls var nöjd med Turners dagböcker, uppfyller den i alla händelser sitt huvudsyfte: att radikalisera läsaren, bryta de liberala tankemönster som förgiftat Västerlandet, och göra honom beredd på att göra vad som krävs för att rädda vår ras.

Pierce önskade sig inte det extrema scenario som beskrivs i Turners dagböcker. Men han var beredd att gå så långt som krävdes för att trygga vårt folks framtid. Detta framstår särskilt tydligt i kapitel VI av Turners dagböcker, där Earl Turner resonerar kring den judisk-liberal-demokratisk-egalitära smitta vi drabbats av. I korthet säger han att om vi inte varit så förblindade av dessa tankemönster, så hade rasproblemen och andra livsviktiga frågor kunnat lösas med ett minimum av våld och otrevligheter -- men på grund av att vi hela tiden skjuter problemen framför oss och låter dem växa istället för att ta itu med dem, blir den lösning som krävs med tiden allt mer extrem, och därmed blir vi än mer ovilliga att ta itu med den. Vi hamnar i en ond cirkel, som bara kan brytas genom att en stark organisation bryter sig ur den liberala tankefällan och tar itu med det som måste göras.

Befinner vi oss i en annan situation i Sverige? Knappast. Fram till andra världskriget var vårt land lyckligt förskonat från främmande element med undantag för ett mycket litet antal zigenare och judar. Vi låg långt framme när det gällde rashygienisk forskning, och ett antal av våra ledande politiker insåg att ett folks framtid hänger samman med dess genetiska kvalitet och rasliga homogenitet. Om utvecklingen fortsatt i samma riktning så hade vi kunnat lösa våra problem utan våld och med ett minimum av tvång.

Men även de som insåg vikten av att bevara Sverige homogent var infekterade av den judisk-liberal-demokratisk-egalitära smittan. Utan att gå in på hur denna med tiden kom att bilda en överideologi som inte längre kunde ifrågasättas offentligt, kan vi konstatera att Sverige sedan dess stadigt tagit in fler och fler rasfrämmande invandrare. Earl Turner skriver:

Årtionde efter årtionde har rasproblemen ökat i Amerika. Men majoriteten av dem som ville ha en lösning, som ville bevara ett vitt Amerika, lyckades aldrig uppamma tillräckligt med mod för att se den uppenbara lösningen i vitögat. Eftersom det inte fanns något sätt att lösa rasproblemen som var rättvist mot alla eller som alla inblandade artigt kunde övertalas att acceptera utan bråk eller otidigheter, fortsatte de att undvika det i hopp om att det skulle försvinna av sig självt. Att alltid försöka undvika ett mindre obehag nu och därigenom göra ett större obehag oundvikligt senare, att alltid undvika allt ansvar för framtiden -- det är så det liberala sinnelaget fungerar.

Skulle det vara annorlunda i Sverige? Stora delar av befolkningen (inklusive åtskilliga politiker, journalister och andra opinionsbildare) inser att det mångkulturella experimentet håller på att haverera. Men om de undantagsvis lyckas uppamma tillräckligt med mod för att över huvud taget nämna problemen, koncentrerar de sig på isolerade fenomen i stil med våldet i skolorna eller gängbildningen i förorterna och hävdar med tröttsam förutsägbarhet att lösningen är bättre integration. Konservativa politiker kan på sin höjd föreslå att man ska minska invandringen -- det vill säga att folkmordet på svenskarna ska fortskrida långsammare och därmed minska dess mer blodiga konsekvenser i form av gängbråk, mord och våldtäkter. Men man vägrar att se den uppenbara lösningen i vitögat.

Än så länge kan vi avlägsna rasfrämlingarna från vårt land utan större svårigheter. Det som krävs är en radikal nationalistisk regim med viljan att genomföra en ordnad repatriering. Men om vi inte gör oss av med den liberala tendensen att skjuta problemen framför oss, om vi inte gör vad som krävs idag, vilka lösningar kommer då att stå till buds för våra barn och barnbarn? Vad kommer att krävas för att rädda vårt folk då vi har blivit en minoritet i vårt eget land?

Kommer det då att vara möjligt att lösa problemen utan ett blodigt inbördeskrig? Eller kommer man, vid en arkeologisk expedition till Stockholms ruiner någon gång i framtiden, att kunna hitta en dagbok från en deltagare i konflikten -- en av dem som gjorde det som krävdes?


Boken är aktuell på svenska utgiven av Logik Förlag.

Dan Berner