Invandrargänget sparkar på kvinnan. Bilden är en rekonstruktion.

Drabbad svensk flicka berättar om ”Södertäljemisshandeln”

info-14 och Salemfonden har tidigare rapporterat, bland annat i samband med Salemkampanjen om en händelse som inträffade den 5 september 2008. Två yngre kvinnor och en yngre man samt en grupp killar som i pressen kallats för ”Gnestakillarna”, blev brutalt misshandlade av ett invandrargäng i Södertälje, söder om Stockholm. Förundersökningen kring den brutala misshandeln är nu nedlagd trots utpekanden från samtliga offer.

info-14 har träffat en av de drabbade kvinnorna för att låta henne, med egna ord, berätta om själva händelsen och efterspelet.

Vi möter Elin på ett fik i centrala Stockholm för att ta en kopp kaffe och prata om det som hände den där dystra kvällen, den 5 september 2008. Elin som egentligen heter något annat, har varit vid gott mod, men säger själv att hon nu är oerhört ledsen över att fallet har lagts ner och börjat må sämre igen.

Vi börjar att, sakta men säkert fråga henne om vad som egentligen hände i gångtunneln i Södertälje, söder om Stockholm och varför hon själv tror att de drabbades.

– Jag och min tjejkompis hade firat hennes pojkvän i Södertälje. När vi var på väg hemåt gick vi förbi ett litet invandrargäng på cirka 6 personer. Jag gick lite i förväg men hörde att dom ropade något efter min kompis. Efter ett tag så hör jag hur samma gäng börjar skrika åt oss. Mycket skriks men det som jag lyckas urskilja är bland annat ”svennehora” och ”horor”. När skriken haglar vänder jag mig om för att se vart min tjejkompis var någonstans. Då ser jag 25 personer, inte 6 stycken som det var från första början, gå emot oss. Gänget var aggressiva och skrek – samtidigt som de gick emot min tjejkompis pojkvän med stenar i handen. De går nästan direkt på honom, med både glåpord, skallningar, knuffar och slag. När han väl ligger ner på marken börjar några ur gänget hoppa på hans huvud samtidigt som de andra ur gänget sparkar på hans kropp. När jag försöker hjälpa honom ger sig tre ur gänget på mig med både sparkar och slag. Efter ett antal slag och sparkar så lyckas jag, trots allt, ta mig upp på fötter igen. En ur invandrargänget får då tag i min nacke och då känns det som om allt är över, som om jag ska dö.

Gänget var aggressivt och skrek svennehora. Observera att bilden är en rekonstruktion.
Elin tar en kortare paus i berättelsen och tar en bit av sin kanelbulle. Hon fortsätter;

– Jag ramlar ner på marken igen och då lämnar de mig ifred. Jag lyckas öppna mina ögon och det första jag ser då är hur invandrarna hoppar och sparkar på min tjejkompis istället. Jag gör allt jag kan för att resa mig upp, för att hjälpa henne, men det finns ingen energi kvar i min kropp. I ett sista desperat försök att rädda min kompis från en säker död skriker jag ”Sluta!”, ”Ni dödar henne” men det verkade inte röra dem i ryggen.
Det sista jag minns sen är hur invandrargänget skriker att polisen är på väg och sen är alla 25 stycken borta som med vinden.

Man ser på Elin att samtalat börjar bli jobbigt och frågar henne om hon verkligen vill fortsätta. Trots att det är tydligt att tårarna är på väg att falla från hennes kinder visar hon sig stark och säger bara det att ”jag vill fortsätta att berätta om vad som hände, jag vill att allt kommer fram så att folk förstår hur det egentliga är”.

Samtalet fortsätter och vi frågar henne om varför hon tror att det hände, varför just de blev drabbade och brutalt misshandlade. Hade de kanske gjort något? Provocerat främlingshorden? Elin svarar bestämt att hennes kompis, som vi kan kalla för ”Sandra”, efter det att hon blivit tillkallad som ”svennehora” bara bett om att bli lämnad ifred och att de skulle vara tysta. Elin tror att de egentligen bara var ute efter att få slåss och att de två tjejer och en kille var lätta offer.

Vi kommer in lite på förövarna och om Elin, eller några av de andra, har kunnat peka ut någon av dem. ”Ja, jag har pekat ut fem personer som jag är 100 procent säker på.
Min tjejkompis har pekat ut två och hennes kille fem stycken”, säger hon.

Samtalet leds in på ”Gnestakillarna”, och om Elin eller någon av de andra två har pratat något med dem efter attacken. Elin berättar om hur de träffades under programmet ”Efterlyst” men att de sen efter det, inte varit i kontakt med dem. Hon upprepar gång på gång under vårt samtal att ”hade de inte varit för dem hade vi inte levt idag”. Man ser verkligen allvaret i hennes blick. Elin fortsätter att prata om killarna och det tindrar lite i hennes ögon. Att de har en speciell plats i hennes hjärta märks tydligt. Hon berättar om hur killarna, som var sex eller sju till antalet, gick till nödvärnsangrepp mot främlingshorden. Grabbarna som även de råkade illa ut, lägger sig till och med över en av tjejerna, som en mänsklig sköld, för att skydda henne mot sparkar och slag. Som tur är, för både ”Gnestakillarna”, ”Elin”, ”Sandra” och hennes pojkvän, kommer både polis och ambulans till platsen efter en kortare tid, men som Elin uttrycker det så "kändes det som en evighet”.

En av Gnestakillarna använder sin kropp som sköld för att skydda kvinnan. Observera att bilden är en rekonstruktion.
Vi kommer in på förundersökning och om de kanske fått någon hjälp att bearbeta det som har hänt. Tonen blir kort och det enda som Elin ger som svar är ett blankt nej. Besvikelsen är tydlig och vi frågar henne hur det känns, hur hon tycker att rättssamhället handskats med fallet. Vi låter henne själv berätta;

– Det känns för jävligt att de struntar i det och låter dom gå fria. Vi kunde ha dött och skulle med all sannolikhet ha gjort det om det inte vore för Gnestakillarna. Genom att låta gänget gå fria visar man att de kan göra om samma sak igen, vilket dom kommer att göra!

Vi tar en påtår och hon börjar prata om hur hennes bild av dagens Sverige ser ut nu, efter händelsen;

– Jag är rädd för att gå ute och känner mig inte trygg längre. Jag och ”Sandra” brukade kunna gå i Södertälje och ta en fika men det går inte längre då det känns som att gänget kan vara i närheten. När en invandrarkille tittar på mig, känns det obehagligt.

Vi fortsätter att prata om den där kvällen, men det märks att Elin gärna vill sluta prata om händelsen.

Vi dricker upp vårt kaffe och avslutar därefter intervjun. Vi tackar så mycket för oss och följer Elin till pendeltåget där våra vägar skiljs åt.

Redaktionen