Ockupation, integration eller segregation?

När saker inträffar väldigt ofta så förlorar de i nyhetsvärde. I en medievärld där det handlar om att sälja tidningar snarare än att skildra verkligheten är det helt naturligt, och något vi kunnat se exempel på alldeles för många gånger nu.

Det relativt nya fenomenet gruppvåldtäkter är ett sådant exempel. Gruppvåldtäkten i Rissne år 2000 fick till exempel en hel del massmedial uppmärksamhet, framförallt efter att svenskvänliga krafter valt att informera allmänheten om de etniska dimensionerna bakom brottet. På senare år har däremot gruppvåldtäkter hamnat längre och längre ner bland massmedias prioriteringar, och numera är det inte alltid som de ens föräras med en notis.

Ett annat exempel är personrån, något som uppmärksammades väldigt mycket i massmedia under 90-talet när de i takt med invandringen blev allt vanligare. Det är knappast så att personrånen har försvunnit från våra städer och förorter, men de är helt enkelt inte intressanta att rapportera om längre. Personrån och gruppvåldtäkter har blivit vardagsmat.

De senaste åren har vi fått se flera andra brottstrender blomma upp, men som det inte alls rapporteras om i någon vidare utsträckning längre. Inte för att de inte längre sker, utan för att det inte längre anses ha något “nyhetsvärde”. Några exempel på denna brottslighet är så kallad bötning och stenkastning mot lokaltrafik.

Gemensamt för all denna brottslighet är den grova överrepresentationen av invandrade gärningsmän, och den svenska överrepresentationen när det gäller brottsoffer. Även denna dimension är självklart viktig för massmedias svaga intresse, och rädslan för “ökad främlingsfientlighet” bidrar till det “låga nyhetsvärdet”.

De senaste åren har vi kunnat se en ny trend i invandrarförorterna - nämligen regelrätta upplopp. De senaste dagarna har vi sett dem i Rosengård och Tensta, och häromåret berikades även Ronna med stenkastning och eldhärjning. Det är knappast en högoddsare att tro att även upploppen kommer att öka i antal, och att massmedias intresse med tiden kommer trappas av. Det passar helt enkelt inte in i den bild man vill förmedla av det mångkulturella samhället, och när man inte längre kan förklara det med inresta vänsterextremister eller nedlagda fritidsgårdar kommer det vara mycket enklare att bara låtsas som att det inte händer.

För den klarsynte är det dock enkelt att se ett mönster. Invandrargrupperna blir större och dominerar gatubilden i de flesta av storstädernas förorter. Utvecklingen som sker på dessa platser följer samma mönster som vilken ockupation som helst. Man våldtar det ockuperade folkets kvinnor, man rånar och hotar deras barn, man attackerar deras infrastruktur och går till fysisk attack mot deras rättsväsende. Det är så man stegvis trappar upp en ockupation, och de kommande stegen är lätta att förutspå.

Våldtäkterna, rånen, bötningarna (vilket egentligen bara borde kallas för utpressning), upploppen och attackerna kommer att fortsätta och de kommer även att öka i antal. När den militanta och aggressiva grenen av ockupationen skapat sig tillräckligt stor makt på gatan kan man öka det politiska trycket. Redan idag ser vi hur de sju riksdagspartierna fullkomligt dukar under för ockupanternas krav, och om jag får snegla lite i spåkulan så tror jag att vi mycket snart kommer ha ett renodlat “invandrarparti” i politiken. Ett ockupanternas parti.

Det finns inga enkla lösningar för att hindra den här utvecklingen. Man kan bygga hur många fritidsgårdar man vill, men det mångkulturella samhället kommer ändå att utvecklas åt samma håll. Ett samhälle där hundratals olika folkgrupper ska leva tillsammans kan bara sluta på två sätt - integration eller segregation.

Integration av stora grupper människor är inte naturligt. Det enda sättet att integrera Sveriges hundratusentals utomeuropéer är tvångsintegration och uppblandning, något som i sig skulle innebära döden för den mångfald som våra politiker talar sig varma om. Det är varken en realistisk eller önskad lösning.

Kvar står bara segregation, vilket istället är det naturliga tillståndet för människor. Segregation är visserligen till viss del det vi ser idag, där människor väljer att bosätta sig med folk som påminner om dem själva både etniskt, religiöst och kulturellt. Detta kan närmast beskrivas som en nationell segregation, och det enda sättet det kan sluta på är inbördeskrig. Jag vet att det låter drastiskt för många, men det är den naturliga konsekvensen av ett land där flera olika folkgrupper kommer strida om ökat inflytande.

Den enda lösningen är segregation, men den måste ske på internationell grund och inte en nationell dito. Alla ickeeuropéer måste repatrieras till sina hemländer så fort det går, och i längden vore det önskvärt om även icke-nordiska folk kunde återvända till sina europeiska hemländer.

Jag sa att det inte fanns några enkla lösningar, och repatriering är inte enkelt. Men däremot är det nödvändigt, och det är det enda sättet vi någonsin kommer att kunna återställa fred och frihet. Inte bara i Sverige, utan internationellt.

Dan Eriksson