Tenstakravallerna och den sociala misären

Det var några år sedan det brann i Paris och Europa skakades av en våg av så kallade "Ramadan Riots", men ämnet blir gång på gång högaktuellt när nya meningslösa kravaller drar igång i invandrartäta förorter. De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen behandlat Malmöförorten Rosengård, Stockholmsförorten Tensta och Södertäljestadsdelen Hovsjö. Gemensamt för dessa tre är att allt från värdetransporter till ambulanser och socialarbetare måste ha poliseskort för att över huvud taget våga ta sig in i områdena.

I Hovsjö måste socialsekreterarna åtföljas av väktare om de går ensamma i centrum, hot är vardagsmat och deras parkerade bilar har upprepade gånger utsatts för vandalisering. I Rosengård sätts bilar i brand och räddningstjänsten möts, i vanlig ordning, av stenkastning. I Tensta är det inte längre "bara" polis och brandkår som utsätts för stenarna, det har blivit vanligare och vanligare att civila fordon attackeras.

Överallt kokar det över, mångkulturens problematik blir svårare och svårare att blunda för. Ändå är analysen av händelserna densamma som alltid: det handlar i första hand inte om total laglöshet och obefintlig respekt för det samhälle som föder en, utan om "ungdomlig frustration" och "socialt utanförskap". Med detta menas att samhället bara får tillbaka vad de alltid utsatt invandrarungdomar för. Isoleras man i sin stadsdel, där knappt hälften går ut skolan med godkänt betyg i kärnämnena, är det tydligen en helt okej reaktion att bränna bilar, misshandla socialarbetare och kasta sten på bussar. Problemet med den förklaringen är att vi sett misär och socialt utanförskap som sträcker sig så mycket längre än till en uppväxt med begränsade möjligheter i betongförorterna, utan kravaller och upplopp. De mest socialt utsatta människorna i Sverige är inte invandrarungdomar, majoriteten av dem är faktiskt svenskar. Till följd av en rutten psykiatri och missbrukarvård tillbringade tusentals människor julaftonsnatten i en portuppgång, i ett vindskyddat gathörn eller på ett härbärge. Om detta inte är botten får någon förklara hurpass mycket lägre man kan sjunka, vad i invandrarungdomarnas situationer som gör dem till mer socialt utsatta än hemlösa svenskar.

Det sociala utanförskapet är alltså inte störst i Rosengård. Det är störst i innerstäderna, kring härbärgena och soppköken. Ändå brinner det sällan några bilar på Södermalm. Ändå äger ingen stenkastning rum, socialarbetare kan röra sig fritt utan väktareskort och brandkåren tillåts utföra sitt arbete. På de platser där utanförskapet är som störst, där trångboddhet är en lyx i jämförelse med att inte ha något hem alls, där inga fritidsgårdar upprättas, inga myndigheter sätter in åtgärdsprogram, där brinner det inte och inga skyltfönster krossas. Där finns en verklig misär, inte bara ett otacksamt missnöje. För faktum är att det satsas enorma mängder pengar i förorterna. Särskilt Rinkeby och Tensta i Stockholm och områdena kring dessa har fått ett enormt ekonomiskt stöd de senaste åren. I Tensta byggdes nyligen den högteknologiska, och garanterat svindyra, barn- och ungdomsparken Nydal. Rinkebys bibliotek är Stockholms bästa, med störst utbud av internationell litteratur. För att inte tala om hur mycket man satsat på Kista. Det byggs på både höjden och bredden, och även om det kanske inte är en park, ett välutrustat bibliotek eller en galleria som behövs för att göra människor lyckliga är det ett bevis på hur mycket som satsas på de områden där invånarna tydligen är så åsidosatta att de måste kasta sten på brandkåren.

Upploppen i Sveriges invandrartätaste förorter kan, med bakgrund i detta, omöjligt handla om socialt utanförskap eller misär. De avhjälps heller inte med att staten lägger ner ytterligare resurser i att skapa plattformer för dessa ungdomar, där årets stenkastare "leds in på rätt spår" av förra årets bilbrännare. Har man ingen respekt för det land man lever i, vet man att man kan skylla alla ens brott på hur utsatt man är, är man tryggad från kännbara repressalier på grund av de styrandes rädsla för rasism kommer man fortsätta kasta sten och kravalla, oavsett hur mycket pengar som pumpas in i ens eventuella fritidsaktiviteter. Det är den oundvikliga följden av statens mångkulturprojekt. Och medan de som fått allt serverat fortsätter spotta på den för länge sedan nedlagda svensken kommer ytterligare ensamma, kalla julaftnar i ett gathörn passera för utsatta svenskar, vilka aldrig sett skymten av ett välutrustat bibliotek eller en högteknologisk park...