Estniska myndigheterna trakasserade svenska patrioter

Under föregående vecka var en delegation av svenska patrioter från Fria nationalister och nyhetsmediet info-14 på plats i Estland för att där besöka veteranträffen i Sinimäed. Detta var fjärde året i rad som arrangemanget skulle besökas av svenskar, men för första gången försökte de estniska myndigheterna att sätta käppar i hjulet och hindra patrioterna från att ta sig dit.

Det började redan på torsdagen när delegationen anlände till Tallin, Estland, och blev som enda bilar från färjan intagna för tullkontroll. Efter att kontrollen gjorts utan att hitta något att anmärka på blev info-14:s medarbetare Robert Vesterlund informerad om att han hade svartlistats från Estland och därmed inte kunde fortsätta sin resa. Sällskapet som reste i dennes bil försökte förgäves att få samtala med honom då de estniska myndigheterna hade fört iväg honom, för att lösa en del praktiska detaljer, men detta avslogs och kamraterna fick fortsätta sin resa utan Vesterlund.

Under de närmaste dagarna märktes inga som helst problem från de estniska myndigheternas sida. Inte förrän på lördagsmorgonen då sällskapet skulle bege sig mot Sinimäed, några mil utanför Narva. Knappt hann de två bilarna ut från parkeringen förrän två polisbussar – en från varsitt håll - kom och stannade dem, en tredje radiobil kom och blockerade vägen från sidan. Poliserna krävde sedan ID-handlingar från samtliga, samt även registreringspappren på bilarna. Chaufförerna blev sedan intagna i varsin polisbuss.

I bussen fick de sedan sitta och vänta. Dyrbar tid gick till spillo då träffen ligger närmare 25 mil från Tallin. En av chaufförerna började ifrågasätta varför de blivit stoppade och fick då svaret på knagglig engelska att det var hemligt. Medan i den andra polisbussen hade den estniska polisen kommit på den briljanta idén att Vesterlunds bil skulle kunna vara stulen då ägaren inte fanns i bilen. Man förklarade då att Vesterlund blivit avvisad av deras kollegor tidigare i veckan och att man där fick muntligt besked av honom att låna bilen. Detta räckte dock inte för polisen.

Man gav då som förslag att Vesterlund kunde faxa in ett intyg där han bekräftar att sällskapet fick låna bilen. För att verifiera att det verkligen var han som skickade faxet skulle han även bifoga en kopia på sitt körkort. Detta avslogs dock av polisen i första skedet med motiveringen att de kunde ju inte veta om körkortet var stulet och det var någon annan som skickade faxet. Som nästa förslag bad man den estniska polisen att kontakta de svenska myndigheterna för att se om bilen var anmäld stulen, men inte heller denna idé tyckte polisen om, nu motiverade dem det hela med att det var en väldigt omständlig procedur för att göra det. Bilden växte fram mer och mer att hela syftet med att stoppa patrioterna var just att hindra dem från att åka på veteranträffen.

Efter över en timmes dividerande gick polisen med på att man skulle få ringa till Vesterlund för att be om en skriftlig bekräftelse, de påpekade dock att detta endast skulle vara ett första steg. Man meddelade också att man redan hade ringt efter en bärgningsbil, vilket skulle göra det hela omöjligt att få fram faxet innan bilen beslagtogs.



Polisen beslagtar de svenska patrioternas bil.
Efter en stund kom bärgningsbilen och krokade på bilen och polisen begav sig genast därifrån, de hade nu uppnått en fördröjning på nästan två timmar. Någon misstanke om stöld av bilen eller liknande fanns givetvis inte, detta visade sig extra tydligt då de nöjde sig med att beslagta fordonet och inte chauffören som de hävdade skulle ha stulit bilen.

Den andra svenska bilen åkte omedelbart iväg, än fanns det en liten chans att hinna till Sinimäed i tid. Sällskapet märkte dock ganska snart att en civilbil förföljde dem, något man dock inte tog någon hänsyn till, utan prioriteten låg vid att hinna till träffen.

Medan den ena bilen åkte mot träffen började resterande av sällskapet som inte fick plats i bilen sitt äventyr med att hämta ut bilen. En halvtimme efter att bilen beslagtogs hade man fått ett fax till hotellet med ett skriftligt besked att man fick lov att nyttja bilen. En taxi tog patrioterna till ett slitet hamnområde. Man möttes av ett högt, rostigt, stålstängsel med stort hänglås på. Man försökte att ringa på den ringklocka som satt vid grinden, men den verkade vara ur funktion. Till sist lyckades man få kontakt med en person inne på området som kom och låste upp.

På engelska förklarade man att man kommit för att hämta bilen och chauffören fick följa med in på kontoret. Där inne togs en kopia på chaufförens körkort, men på det fax, med intyg att man fick köra bilen, brydde man sig heller inte om att titta på. Det enda som verkade intressesant och det enda ordet föreståndaren verkade kunna på engelska var ”money”, alltså pengar. Han slog sedan in en summa på miniräknaren och räckte fram. Efter att man lyckats skrapa fram pengarna var de sista svenska patrioterna äntligen på väg mot Sinimäed.


Den första bilen anlände strax innan träffen skulle avslutas på Sinimäed, där avvek också den civilbil som hade förföljt dem i närmare tre timmar. Man han träffa både estniska och danska veteraner där och samtalade med flera av dem, något som var speciellt roligt att se var hur pigga dessa män var, trots sin aktningsvärda ålder. Särskilt glada blev de när de hörde att patrioterna hade kommit hela vägen från Sverige för att, tillsammans med dem, hedra deras stupade kamrater.


Två danska veteraner går på Sinimäed och minns sina stupade kamrater
Tyvärr rundades träffen av efter bara en liten stund och veteranerna började bege sig därifrån. Men trots detta kände sig patrioterna riktigt nöjda med att man hade hunnit komma dit innan veteranerna hann åka. Det viktigaste trots allt var ju att visa för veteranerna att även svenska patrioter hedrar och ärar de som stupade för vår gemensamma Sak.

Trots att besöket på träffen inte var så långvarigt så visade de svenska patrioterna att man inte skulle låta sig kuvas av myndigheterna som försökte hindra dem från att ta sig dit. Snarare är det så att till nästa år kommer ännu fler patrioter från Sverige att besöka träffen, att för femte året i rad åka till Estland för att hedra dem som kämpade och dog för Europas frihet.



Träffen med veteranerna satte sina spår hos deltagarna. En av de kvinnliga resenärerna samtalade med några estniska veteraner på tyska, varpå den ena berättade att han kunde ”klockan elva” och ”flicka” på svenska, detta hade han lärt sig av sin svenska officer. En utav de danska veteranerna intervjuades även av estnisk TV, där han förklarade att de anmälde sig som frivilliga för att slåss mot bolsjevikerna, och att de alla deltog i kriget som idealister. En annan resenär som pratade mer med de två danska veteraner redogör för samtalet nedan.

Uppe vid minnesstenarna så var mitt resesällskap i full aktivitet med att tala med de personer som uppehöll sig vid ett bord där det såldes böcker, själv stod jag och tittade mig omkring i hopp om att få se så mycket som möjligt utav det folk som befann sig på platsen.

Jag tog mig ner emot soppköket då jag såg att det där satt flera äldre personer, samt att det såg ut att vara full aktivitet med att börja plocka ihop.

Jag anade att det var dags för avfärd, varav jag begav mig ned dit med förhoppning om att få ta i hand med en utav alla dessa hjältar.

Jag hörde hur det talades ett språk som jag kände igen, efter att ha lyssnat noggrannare så förstod jag att det var danska som talades.

Vad man tidigare hade sagt uppe vid minnesstenarna var att det hade varit danskar på platsen tidigare, men att dom hade gått redan.

Jag anade att detta eventuellt var några av de danskar som åsyftades.

Jag ställde mig cirka 2-3 meter ifrån sällskapet och inväntade att dem skulle avsluta sin pågående konversation för att sedan ta sig ned mot parkeringsplatsen.

Den gamla mannen avslutar sin konversation och skall börja röra sig ifrån platsen när han får syn på mig och stannar till, och tittar upp mot mig, varvid jag sträcker fram handen och säger "god dag".

Denna man fick jag presenterad för mig som E.H R. (vi publicerar här bara signaturer, red), han skall enligt information ha varit Hauptsturmführer i SS Panzergrenadier Regiment 24 Danmark.

R sträcker fram handen och ler samtidigt som han säger "-Vart är du ifrån?". Jag förklarar att jag är ifrån Sverige och jag får till svar ifrån en leende gammal man, att "det kunde han ana på grund av min längd".

Vi samtalar lite smått i all artighet där det frågas hur man mår och hur trevlig denna dag har varit. När vi gör detta så kommer nästa gamle man fram, detta visar sig vara Rottenführer K. B. B är likt R en leende pigg gammal man, hos dessa män ser man inte skymten av trötthet i blicken som man av helt förklarliga skäl kan se hos män i samma ålder - här är det livsgnista och glädje över dagen till ära som tycks lysa igenom blicken på dessa två.

Jag tar såklart även i hand med B och han får information om att jag är ifrån Sverige.

I det här läget så är jag så uppsluppen av stunden att jag inte riktigt vet vad jag skall säga. Här stod jag framför två personer som jag med lätthet kallar för hjältar, jag har helt enkelt fått tunghäfta.

R frågar om det finns fler svenskar på plats, jag pekar då upp på den grupp jag kom med och informerar om att även de är ifrån Sverige. R säger då att dom uppskattar stunden i sådan, att det kommer folk ifrån Sverige för att visa sin uppskattning.

Jag tackar för den korta men för mig otroligt givande pratstund som jag fick med dessa två, innan de tillsammans på ett broderligt sätt går ner för den kulle, som dom säkerligen tillsammans har försvarat för 64 år sedan.


Turistreportage
Resan innebar inte bara stress och polistrakasserier, utan hade mycket av livets goda att erbjuda. God mat och sol stod på schemat, men även museum och historiska och kulturella utflykter. Bland annat besöktes det svenska lejonet i Narva. Håll ögonen öppna för nästa artikel för goda tips till er semester i Estland.

Redaktionen