FRA-lagen klär av demokratin

De senaste veckorna har mycket av den politiska debatten kretsat kring den nya signalspaningslagen, som ger ökade befogenheter till Försvarets radioanstalt (FRA) när det gäller att avlyssna trafik i kablar som passerar rikets gräns.

Att övervakningen ökar kommer knappast som en överraskning, och svenska nationalister är vana vid att deras mail och telefonsamtal arkiveras och gås igenom. Mer intressant för nationalister är att vi kan peka på hur den parlamentariska demokratin visar sitt rätta ansikte.

Inför omröstningen av proposition 2006/07:63 krävdes det att fyra borgerliga riksdagsledamöter röstade nej för att förhindra FRA:s ökade befogenheter. Flera av dessa hade privat, främst genom sina bloggar men också via debattartiklar i tidningar, kritiserat den föreslagna lagstiftningen och varnat för dess konsekvenser. Men när det den 18 juni var dags för omröstning, valde de ändå – med undantag för två personer – att rösta med sitt parti och alltså gå emot sin egen övertygelse.

I Sverige har det varit populärt att inför val tala om vikten av att rösta på rätt person inom ”sitt” parti. Det har sagts att man ska ”kryssa rätt”, och de olika politikerna har försökt profilera sig själva med att tala om sina hjärtefrågor. Det borde nu stå klart och tydligt för var och en att detta personval är totalt irrelevant. I avgörande frågor får ändå inte de olika politikerna rösta som de vill, utan den så omtalade ”partipiskan” berättar hur de ska rösta. Väljer man att gå emot sitt parti så väntar utfrysning och i många fall också uteslutning.

Att ett parti har en tydlig linje i olika frågor, och förväntar sig att deras representanter håller sig till den linjen, är varken konstigt eller felaktigt i sig. Däremot blir det närmast skrattretande när man dels talar om personval, representativ demokrati och annat som nu visar sig vara totalt betydelselöst. Om personerna ändå inte kan följa sin egen övertygelse, varför då inte bara avskaffa personvalen helt? Om de 349 riksdagsledamöterna ändå bara är där som nickedockor åt sitt parti, snarare än som politiker, vad fyller det då för funktion att sätta ett kryss framför en persons namn vart fjärde år?

De två frågorna har samma svar – man vill få oss att tro att vi har makt och möjlighet att påverka. Så länge människor tror att det spelar någon roll vilket parti som står på lappen vart fjärde år, eller vilken persons namn man sätter ett slafsigt kryss framför, så är de lättare att hålla i schack. Det är ju vi själva som valt den här Regeringen – det är vi som har valt den politik som förs och vi får de ledare vi förtjänar, eller?

Sanningen är en helt annan. Vid valet 2006 röstade 21,5% (26,23% av rösterna, 81,99% valdeltagande) av de röstberättigade på det parti vår statsminister representerar, och Moderaterna var inte heller det största partiet (det var nämligen Socialdemokraterna). Nu hade det visserligen inte spelat någon roll vilket av de så kallade ”blocken” som vann valet, denna lag hade röstats igenom ändå. Förslaget är från början socialdemokratiskt, och att Socialdemokraterna nu väljer att rösta emot det är inget annat än taktik och populism.

För så fungerar demokratin. Två tillsynes likartade block turas om att ha makten, och mellan valen arbetar det block som befinner sig i ”opposition” med populism för att på så sätt kunna få tillbaka makten vid nästa val. När man studerar svensk politik de senaste 30 åren blir det närmast absurt, och för den med intresse och tid för att sätta sig in blir det uppenbart att folket har väldigt lite, om ens något, att säga till om.

På så sätt är cirkusen kring signalspaningslagen till godo för svensk nationalism, eftersom den på ett så utmärkt sätt visar hur demokratin faktiskt fungerar – eller inte fungerar. För oss gäller det att kunna formulera detta på ett konkret sätt, och sedan nå ut med budskapet till så många människor som möjligt. Gör vi det på rätt sätt så kan vi förändra saker, även om det inte kommer ske genom demokratiska val. Genom att göra folket medvetet om det bristande system vi idag lever i, kan vi på längre sikt få dem att ansluta sig till den folkrörelse som den svenska nationalismen idag bygger.

Dan Eriksson