Med fanborgen i täten tågar nationalisterna längst med Karlavägen.

Med bestämda kliv mot friheten – över 1 000 svenskar i Folkets marsch

Att det skulle blir varmt, det visste vi. Att det däremot skulle bli varmast i Europa blev vi svettigt varse om när solen sken som allra starkast genom våra blågula baner. Folkets marsch 2008 gick av stapeln som ett av de hetaste arrangemangen i modern svensk historia, i dubbel bemärkelse.

Morgonen hade knappt hunnit gry innan vi nåddes av beskedet att en nationalist överfallits och misshandlats svårt i Göteborg. Mordförsöket skedde då en numerärt underlägsen grupp nationaldagsfirare blev överfallna av kommunister innan avresa mot Stockholm och Folkets marsch. Nationalisterna försökte hålla kommunisterna stången efter bästa förmåga innan de tvingades till reträtt. I tumultet knivhöggs en nationalist två gånger och misshandlades svårt med en slägga.

Det harhjärtade överfallet hindrade dock inte den tilltänkta busslasten göteborgare från att ta sig till Stockholm till utsatt tid. Göteborgarna var inte ensamma, till Stockholm hade de alla kommit. Nationalister från rikets alla hörn hade hörsammat uppropet att ta huvudstadens gator i besittning för folkets räkning.


Aktivisterna har börjat ställa upp sig runt fontänen på Karlaplan.
Nationaldagsfirare intog Karlaplan
En halvtimme innan utsatt mötestid hade flera hundra nationalister redan fyllt den lilla parken på Karlaplan och i pulserande omgångar fylldes det hela tiden på med nytt blod. När så de sista nationaldagsfirarna hade anlänt formerades det massiva demonstrationståget i led om fyra för att invänta arrangörsgruppens klartecken för avmarsch.

En ansenlig polisinsats hade kommenderats ut för att bevaka landets svenskaste nationaldagsfirande och för att, enligt egen utsago, säkerställa den tillståndsgivna demonstrationen från angrepp på demonstrationsrätten. Något det vore en överdrift att påstå att de lyckades särskilt bra med.

Strax efter klockan två kunde så Folkets marsch avgå och fanborgen tog de första stegen ut på Karlavägen, tätt följt av Fria och obundna nationalister, Nationalsocialistisk Front och Motståndsrörelsen. Till tonerna av det nationella motståndets finstämda melodier marscherade över 1 000 svenskar genom Östermalms finare kvarter, längs med tåget bars banderoller från bland annat info14.com.


Sköldbärare i antåg. Sköldbärare rycker fram efter att föremål kastats mot tåget vid korsningen mellan Artelerigatan och Valhallavägen.
Nationalisterna tågar fram längst med Valhallavägen.
Konfrontationer på Valhallavägen
Vid den första svängen mot Artillerigatan skymtade tågets tät den kommunistiska pöbeln för första gången och med det ett gäng projektiler mot sig över polislinjen. Eftersom arrangörsgruppen gjort klart för polismakten att inga fysiska angrepp mot Folkets marschs deltagare kommer accepteras agerade funktionärer och sköldbärare och gjorde en rusning genom polisens såkallade säkerhetszon för att freda tåget. När tåget sedermera nådde Valhallavägen flög återigen de rödas projektiler varpå demonstrationsledningen valde att halta tåget.

– Vi går inte en jävla meter förrän ni gör erat jobb och rensar bort packet. Om ni inte gör det får ni en situation som ni garanterat inte kommer kunna hantera, skrek info-14:s Viktor Sjölund till en betydligt fåordigare dialogpolis. Tjugo minuter senare hade polisen säckat ihop vänsterpöbeln och tåget kunde fortsätta mot Gärdet.


Tåget har lämnat stadens asfalt bakom sig och bytt ut den mot Gärdets gröna ängar.
Motståndsrörelsens fanor fladdrar för vinden när marschen närmar sig slutdestinationen.
När tåget hade passerat både SVT och Sveriges radio, samt Filmhuset bredde så Gärdets soldränkta grönska ut sig och Folkets marsch nådde sin slutdestination - bara för att avlösas av Folkets fest. När alla deltagare fyllt på vattendepåerna och fått mat i magen slog de sig ner i gräset för att invänta tal och musik.

Runt omkring nationaldagskalaset slogs försäljningsbord upp där nationell litteratur och information kunde inhandlas och tidningsförsäljare minglade med deltagare innan dagens konferencier, Dan Eriksson, hälsade alla välkomna till 2008 års upplaga av Folkets marsch.

Aktivister från Nationalsocialistisk front poserar stolt med sina banderoller.
Simon Lindberg från Nationalsocialistisk front talar.
Nationella tal, nationell sång
Dan Eriksson presenterade dagens första framträdande, Ferox, som givetvis inledde med Sveriges nationalsång. Viktor ackompanjerades av en finstämd fiol och fick draghjälp i alla fyra verser av de allsjungande deltagarna. Efter det presenterade Dan Eriksson arrangemangets förste talare, Nationalsocialistisk fronts Simon Lindberg. Simon återknöt mycket i sitt tal till sin partikamrat Björn Björkqvist tal vid Folkets marsch för två år sedan. Björn Björkqvist greps i anslutning till sitt tal på åklagares begäran, misstänkt för hets mot folkgrupp. Med hjälp av ett skralt underbyggt åtal lyckades regimen få Björkqvist dömd i tingsrätten. En dom som sedermera revs upp i hovrätten och Björkqvist frikändes.

Efter att Simon tackats av med applåder presenterade Dan Eriksson dagens andra musikaliska framförande, denna gång den nationalistiska violinisten Nils som framförde en vacker folkvisa från Sveriges nordligare vidder.


Stefan Jacobsson från nätverket Fria Nationalister håller tal.
Näste man upp i talarstolen var Fria Nationalisters Stefan Jacobsson, den drivande kraften bakom fånghjälpen Free the Order och en mångårig aktivist i vårt folks tjänst.

– Idag visar den nationella rörelsen sann styrka. Vi bevisar för oss själva och för andra att vi trots våra problem kan arbeta tillsammans som EN rörelse. Där ideologiska skillnader och meningsskiljaktigheter läggs åt sidan för att gemensamt manifestera och hylla vårt folk, vår historia och vår framtid, manade Jacobsson och vädjade om nationell enighet trots prövningar och svåra tider.

Vidare tog Jacobsson upp sin motivation till att fortsätta kämpa för vårt folks frigörelse, hans två små döttrar som för honom innebar drivkraften att viga sitt liv till vår sak.

– Är ni beredda att göra vad som krävs för att rädda vårt folk? Frågade Jacobsson retorisk publiken och fick ett rungande ja till svar av den tusenhövdade massan och avslutade sitt framförande med att dra ner ytterligare applåder.


Magnus Söderman från Svenska motståndsrörelsen talar.
Nationell enighet
Jacobsson avlöstes av lite kvinnlig skönsång i form av Asynjas Maria som lät Idas sommarvisa ljuda över Gärdets fält innan näste, och den siste, talaren intog podiet. Motståndsrörelsens agitator Magnus Söderman höjde decibelnivån markant från de tidigare talarna när han hälsade sina folkkamrater välkomna. Södermans tal kom, liksom Jacobssons, också att kretsa kring temat nationell enighet

– Idag står vi här, både vi som kallar oss nationalsocialister men även ni som enkelt definierar er som nationalister – vi är den nationella rörelsen och vi firar vår nation, vårt folk och vår flagga. Det finns ingen splittring, dundrade Söderman och riktade vass kritik mot kvasinationella element som gör anspråk på att vara nationalister.

– I den slutgiltiga analysen kan vi konstatera att det inte går att avancera den nationella kampen utan att konfrontera våra fiender - och jag misstänker att varje sann nationell kämpe inte vill ha det på något annat vis, förklarade Söderman vars vitskjortade organisationskamrater konfronterat kommunister på ett förtjänstfullt sätt tidigare under dagen.

När Söderman dragit ner de sista applåderna tog ytterligare en aktivist från Motståndsrörelsen plats på scenen, denna gång trubaduren Alex som framförde låtar från Svensk Ungdoms första fullängdare. Innan nationaldagsfirandet förklarades avslutat bjöds det på ytterligare allsång från Ferox Viktor som tillsammans med Nils framförde Sven-Olov Lindholms kampvisa Friheten Leve, en sång om vårt folks krav på frihet och upprop mot förtryck som sjungits av svenska nationalister i närmare 80 år.

Fanbärare står uppställda på talarbilens båda sidor.

Grundlagsvidriga övergrepp
Med den Lindholmska allsången sjungen förklarade konferencier Eriksson årets nationaldagsfirande avslutad och tackade alla deltagare, arrangörer, fanbärare och funktionärer å det varmaste för deras medverkan i ytterligare lyckat genomfört arrangemang. Härvid tog dock också tyvärr händelserna som skulle komma att färga hela Folkets marsch, och de värsta polisövergreppen på 2000-talet, över.

Arrangörsgruppen informerades tidigt om polisens planer. Polisen hade uppfattat det som att flera av Motståndsrörelsens aktivister hållit sin högerarm i en, enligt svensk lagstiftning, förbjuden vinkel och dessa skulle höras upplysningsvis enligt ett åklagarbeslut.

Beslutet i sig var inte mycket att orda om och ansvariga organisationsrepresentanter för Motståndsrörelsen var på det klara med polisens direktiv. Motståndsrörelsens Pär Öberg förklarade för polisen att de var inställda på att följa med frivilligt till dessa förhör. Allt skulle dock komma att ta en mycket tråkigare vändning.

Medan Magnus Söderman var på väg upp i talarstolen för att informera de närvarande om polisens planer spelades ett scenario av filmiska proportioner upp framför ögonen på oss alla.

Från tre olika riktningar väller polisfordon in mot deltagarna i hög fart, bakifrån stormar polisens civilklädda Kilogrupper fram ur buskagen med dragna teleskopbatonger. Den gemytliga stämningen blir med ens utbytt mot panikartat kaos när polisfordonen slår en järnring runt platsen och batongchockar sig in för att omhänderta ”de med vita skjortor”.


Lugnet före stormen. Aktivister i det gröna avnjuter talen. En stund senare skulle polisen förvandla lugnet till rena rama kalabaliken.

En ung kvinnlig aktivist sitter handfängslad framför en av polisens piketbilar.
Oskyldiga greps godtyckligt
Det kommer inte som någon överraskning för någon att det nationella motståndet befinner sig på lagens och rättsväsendets skuggsida, så har det mer eller mindre alltid varit. Men när polismaktens välregisserade blixtanfall snabbt utvecklade sig till urskiljningslös misshandel och vem som helst med eller utan vit tröja slogs omkull, trycktes ner, släpades bort och handfängslades var de i särklass värsta polisövergreppen mot nationalister på mycket länge ett faktum.

I kaoset greps funktionärer, fanbärare, mediepersonal såväl som talare. Personer som inte varit i närheten av den grupp aktivister från Motståndsrörelsen som misstänktes för brott, än mindre begått några brott av den karaktären själva, fick finna sig i att brottas ner, sprejas med pepparspray och frihetsberövas grundlöst.

info-14 fick flera av sina reportrar och annan personal omhändertagna och i ett försök att hindra oss från att dokumentera anfallet saboterades och beslagtogs kamerautrustning. Vid varje tillfälle som våra fotografer tog sig fram för att dokumentera de handfängslade och blodiga aktivisterna som misshandlades av polisen kommenderas en mur av aggressiva Kilopoliser ut framför övergreppen. Ett vedervärdigt försök att skyla sitt övervåld mot oskyldiga ungdomar.

I samma situation tvingade polisen en större grupp deltagare från området, en avvisning som också saknade lagligt stöd då dessa personer varken var misstänkta för brott eller hade betett sig ordningsstörande. Arrangörerna ställde omedelbart krav på polisen att frige de som inte tillhörde den grupp aktivister från Motståndsrörelsen som åklagarbeslutet rörde och lyckades få en handfull personer friställda och utsläppta från polismuren. Arrangörerna stannade också kvar tills de sista omhändertagna nationalisterna bussats ifrån platsen i rekvirerade SL-bussar för att underlätta och koordinera hemresan för de grupper som splittrats efter polisens agerande.

Samtidigt hölls en solidaritetsaktion utanför polishuset på Kungsholmen där den grupp på ett hundratal aktivister som avvisades från Gärdet återsamlats.

Trakasserier från start. Aktivister ur Svenska Motståndsrörelsen tränger sig igenom polisens avspärrning när polisen vägrar dem inträde till samlingsplatsen innan demonstrationen påbörjas.
Vi låter oss inte kuvas!
Polisens agerande är under all kritik, det gäller inte bara den avslutande attacken mot Folkets marsch utan också deras handlande, eller brist handlande snarare, under själva marschen. Den så kallade säkerhetszonen som polisen upprättat på Valhallavägen för att avskilja den tillståndsgivna Folkets marsch från vänsterextrema bråkmakare, fungerade istället som en buffertzon för dessa att agera på. De efterföljande rättsprocesserna kommer också att visa att polisens agerande på Gärdet inte på långa vägar stått i proportion juridiskt sett.

info-14 kommer att få tillfälle att gå djupare in på händelserna senare och kommer självfallet följa det rättsliga efterspelet noggrant.

Avslutningsvis vill vi passa på att tacka alla deltagare, funktionärer och fanbärare som gjorde Folkets marsch 2008 möjlig och visade att det svenska nationella motståndet lever och växer. Låt den kämparglöd och den stolthet som vi bar med oss genom Stockholm den 6 juni vara det bestående minnet av dagen och låt det färga årets alla andra dagar. På återseende 2009!


Då polisen fortfarande har stora delar av info14.coms filmmaterial beslagtaget kommer ett utförligare filmreportage dessvärre dröja. Till dess att vi återfår vårt material kommer vi dock kunna publicera ett mindre filmreportage från dagen.

Direktlänk till filmreportaget

Redaktionen