Identitet, folkgemenskap och nationalism

Vi vet sedan tidigare att människor i allmänhet fungerar på samma sätt som ström - man väljer helst vägen med minsta möjliga motstånd. De flesta vill helt enkelt leva sitt liv genom att ha sin mat på bordet, sitt tak över huvudet och sina nära och kära i sin närhet.

Det är absolut inget fel med detta, utan det är snarare helt naturligt att de flesta människor resonerar på det här viset.

De människor som väljer att söka sig till nationalismen och på allvar engagera sig i den nationalistiska kampen, gör det av många olika anledningar. Många gör det för att de insett att vårat samhälle styrs helt galet, och finner svaret i den nationalistiska världsåskådningen. Andra gör det för att de söker svar, och hoppas finna detta svar inom nationalismen. Det finns även individer som söker sig till den nationella rörelsen för att de söker en gemenskap de inte finner någon annanstans, men som egentligen inte är speciellt politiskt intresserade.

Den sista gruppen av människor är de som våra fiender oftast vill plocka fram. De vill mena att nationalismen inte är någon seriös politisk rörelse, utan bara ett tillhåll för människor som söker en gemenskap. Trots att detta inte är talande för majoriteten av nationalisterna, är det inte heller något vi bör hymla med. Sådana människor finns ibland oss och det är inget ont i det! Det rotlösa mångkulturella samhället har förvägrat oss den mest naturliga gemenskapen och det systra- och brödraskap som finns inom den nationella rörelsen har ingen motsvarighet utanför den. Detta eftersom gemenskapen i den nationella rörelsen inte bara bygger på en politisk grund, utan även på folkgemenskapen - den mest naturliga av alla gemenskaper.

Att erbjuda en alternativ gemenskap är någonting positivt. Detta håller även den politiska och massmediala makten med om - så länge det inte handlar om en nationell gemenskap. Det må vara den lokala scoutkåren, det lilla kulturcaféet på hörnet eller den internationella miljöföreningen. Hit söker sig också folk av skiljda anledningar, och många av dem i sökandet efter en gemenskap de saknat i det övriga samhället. I dessa fall ses det dock som något gott, eftersom de inte utgör något hot mot samhällsordningen och de rådande maktstrukturerna.

Men att söka sig till den nationella rörelsen är att bryta mönstret. Det är att inte bete sig som strömmen, utan snarare som dess motsats. Man ger sig in i en värld där man får räkna med motstånd från hela det etablerade samhället. Man riskerar relegering från sin utbildning, avsked från sin arbetsplats och social stigmatisering i det övriga samhället. De människor som söker sig till den nationella rörelsen är alltså i regel starka människor - människor beredda att offra social status och karriär för att kämpa för något de tror på eller en gemenskap de känner är tillräckligt viktig för dem.

Det är alltså inget fel på att bete sig som massan, att välja den enklaste vägen och hålla sig undan eventuella konflikter. En stor del av mänskligheten är ämnad att tillhöra massan och inte höja sig över den. Alla bär inte på de egenskaper som krävs för att bli en nationell kämpe, en sökare av frihet och sanning. Däremot blir det farligt när även folk som vaknat upp till ett nationellt medvetande försöker finna "enkla" vägar, och då återgår till det pöbelbeteende de initialt rest sig ur.

Ett aktuellt sådant exempel är Sverigedemokraterna. Ett parti som för mindre än tio år sedan fortfarande hade en hel del sunda värderingar på sin agenda. Med tiden valde man dock att ändra sina ståndpunkter för att de skulle "passa" det moderna samhället bättre. Man började fingra på de få ideal man hade kvar, och resultatet ser vi idag; ett anonymt dussinparti som är svårt att särskilja från riksdagspartierna och deras kusiner i kommunerna.

Även inom den seriösa nationella rörelsen kommer det försök till "förnyelse" och "anpassning" med jämna mellanrum. Den stora majoriteten av rörelsen brukar dock mest hånflina åt dessa tappra (?) försök, men alltid är det några som följer med och ödslar sin energi på ännu ett tiomannaprojekt som vanligtvis försvinner lika snabbt som det dyker upp.

Det kan vara nationalsocialister som tycker att man ska kalla sig något annat, då det verkar mycket enklare. Eller rentav nationalister som tycker att man ska sluta kalla sig nationalister, för att "det är ju så befläckat". Istället kommer man med nya begrepp, ofta hämtade ur någon dammig bok från någon enslig "tänkare", och hoppas att de ska rota sig bättre i den stora massans medvetande.

Detta oerhört naiva tänkande drar stora resurser från Saken - vår eviga strävan mot ett svenskt och fritt Sverige. Det spelar ingen roll vad vi kallar oss, vi kommer aldrig få massmedias accepterande ändå. Frågan är om vi ens vill ha deras accepterande? Den dagen massmedia accepterar oss så vet vi att vi gjort något oerhört fel, eftersom deras intressen går på total kollisionskurs med våra. Det är inte massmedias acceptans vi ska söka, vi ska inte söka någon "acceptans" överhuvudtaget.

Genom en alternativ gemenskap, och en klar och ärlig politisk linje, kan vi istället bygga upp det alternativ som kommer kunna attrahera så pass många människor att vi kan ersätta det samhälle som idag raseras framför våra ögon. Det finns inga enkla lösningar eller genvägar, det finns bara outtröttligt arbete för sanning och frihet. Inga nya begrepp eller termer kommer rädda oss, det är enbart vår egen dedikation som avgör hur vår rörelse kommer lyckas.

Nationalismen är så stark och naturlig i sig att den inte behöver några omskrivningar eller någon ny terminologi. Nationalismen och den etniska gemenskapen - folkgemenskapen - är det som folk söker sig till i tider av kris. Vårt land är på väg mot den kanske största kris det någonsin skådat, när det mångkulturella samhället urartar i kriminalitet, anarki och utbredd fattigdom.

Då kommer nationalismen - den sanna nationalismen utan omskrivningar eller hycklande - finnas där för att fånga upp vårt folk och leda det mot frihet och suveränitet.

Dan Eriksson