Södertälje – Det nya Irak

Vad som med lätthet skulle kunna förväxlas med ett tidigt aprilskämt har en kommission från den amerikanska kongressen bjudit in Södertäljes kommunstyrelseordförande Anders Lago (s) för att lära sig om hur man bäst tar emot irakiska flyktingar.

Situationen är minst sagt absurd då Södertälje tagit emot mer irakiska flyktingar än USA och Kanada sammanlagt. För att vara extra tydlig gäller jämförelsen här en stad vars innevånare räknas i tiotusental och ett land med flera hundra miljoner innevånare. Cirka 1200 flyktingar tas emot årligen av Södertälje medan 3500, nästan uteslutande etniska svenskar, lämnar kommunen. Och utöver detta tillkommer dessutom anhöriginvandringen.

Att svenskar lämnar kommunen i hög takt och betydande antal är något som inte ens lokala politiker försöker dölja, detta trots att media hotat med att man, som Dagens Nyheter uttryckte det ”spelar främlingsfientliga krafter i händerna med att påstå det”.

Den explosionsartade ökningen i våldsbrott som följt massinvandringen är det dock ingen som nämner. Det faktum att räddningspersonal inte längre kan röra sig utan poliseskort i stora delar av Södertälje nämns, väntat nog, inte överhuvudtaget. I amerikansk media hyllas Södertäljes flyktingmottagande som en framgångssaga.

Fram tills år 2007, då president George W. Bush auktoriserade en höjning till det häpnadsväckande antalet 7000, var den amerikanska kvoten för antalet irakiska immigranter som skulle släppas in 700. Sedan USA invaderade Irak har över fyra miljoner irakier drivits från sina hem, hundratusentals har mördats. Flertalet av de som flytt det amerikanska blodbadet har hamnat i Syrien och Jordanien. Men inte långt därefter hamnar Sverige, som tack vare en gästvänlig regering tagit emot mest irakiska flyktingar av något enskilt land förutom Iraks närmaste grannar.

Mer än en tredjedel av alla irakiska flyktingar som tagits emot av europeiska stater och över tio gånger så många som tagits emot av hela den nordamerikanska kontinenten har hamnat i Sverige. Det är inte utan att man förundras över den svenska regeringens frikostighet.

Hela situationen är så befängd att den knappast skulle kunna vara något annat än påhittad om det inte vore för samspelet mellan en amerikansk administration, som gjort katastrofala felbedömningar och misslyckanden till sitt kännetecken, och en svensk regering som likställer antalet mottagna flyktingar med internationell prestige. För amerikansk del är det inte särskilt långsökt; kan man lära sig om irakiska massförstörelsevapen av Israel är det bara följdriktigt att man lär sig om flyktingmottagande av Sverige.

Att det sedan gäller flyktingar från en konflikt som man startat helt oprovocerat på eget bevåg och genom vilken man orsakat hundratusentals människors död och miljoner andras lidande, är något för historieböckerna att ignorera.

Redaktionen