Krönika: Tankar kring upploppen i Danmark

Det brinner i Köpenhamn. Överallt har vi de senaste dagarna kunnat läsa rubrikerna om tillståndet i Köpenhamn och andra städer i Danmark. Invandrare, både ungdomar och äldre, skapar kaos och oordning genom att kasta sten, tända eld på bilar, attackera poliser och vandalisera byggnader.

Danskar vågar inte röra sig i områdena, rädda för att hamna i kläm när främlingarna våldför sig på deras städer. Flera våldsverkare har gripits, vissa inte ens i tonåren än, men för varje person som grips verkar nya bråkmakare sluta upp.

Vi känner igen situationen. Under 2006 rasade stora upplopp i Paris förorter, och liknande kravaller har skådats i bland annat Bremen och Berlin. Inte heller Sverige har varit förskonat då båda invandrarghettona Rosengård och Ronna fått känna på främlingarnas böjning för vandalism och kaos. En gemensam nämnare för kravallerna är att det är invandrare, främst från muslimska hem, som är anförare och deltagare. En annan gemensam nämnare är att de skyller sina kravaller på sina vita värdfolk. Ännu en gemensam nämnare är att vänstergrupper stöder kravallerna, och många gånger själva deltar i dem.


Dessa kravaller är en försmak av hur det mångkulturella samhället kommer utveckla sig. Det är ett exempel på vad som händer när man försöker integrera olika folk inom samma stat. Det är en utveckling som kommer eskalera, och i takt med att främlingarna bit för bit tar över den demografiska kartan i Europa kommer kravallerna och attentaten öka lavinartat.

Frågan är när, och inte om, vi i Sverige får se upplopp av samma dignitet som i Frankrike 2006 - eller värre. Vi har redan hört krav på sharialagar. Muslimska grupper har redan annekterat vår jord genom att uppföra moskéer och andra samlingslokaler. Man har tagit över hela bostadsområden dit svenskar inte längre kan ta sig, utan väljer att hålla sig i sina vita områden i skräck för vad invandrargängen ska hitta på. Våra flickor reagerar knappt längre på främlingars otillbörliga tillmälen och påträngande beteende.

Det förstår vem som helst som vågar se nyktert på tillvaron att detta inte är hållbart. Invandringen, framförallt från muslimska länder, slår nya rekord år efter år. Den svenska nativiteten är skrämmande låg, något som inte kan sägas om de främlingar som bosatt sig i Sverige. Inte ens våra makthavare försöker längre dölja för oss att vi - om utvecklingen får fortsätta som den gör nu - kommer bli en minoritet i vårt eget land i en nära framtid. Främlingars syn på deras roll i vårt samhälle illustreras väldigt väl av en invandrarungdom som intervjuas i den danska tv-kanalen DR.

- Vår religion SKA respekteras! Vår profet SKA respekteras! Vi kommer fortsätta med detta tills ni respekterar oss!

Svenskspråkig media försökte in i det sista dölja att det är invandrare som ligger bakom de senaste kravallerna i Danmark. Utländska medier, och framförallt danska sådana, talade dock klarspråk redan från början vilket gjorde situationen för svenskspråkiga medier ohållbar, varpå man var tvungen att lätta lite på censuren. Fortfarande märks dock en genomgående antidansk ton i rapporteringen, och på ledarsidor är stödet för de invandrade muslimerna nästan generande genomskinligt.

Men det är ganska enkelt att förstå svenska ledarskribenter och andra journalister som känner att de måste stödja vandalerna. Deras ständiga integrationsiver och förakt mot de vita folk som byggt upp de europeiska civilisationerna kräver någon form av konsekvens, och det vore väldigt inkonsekvent att nu gå emot sina egna gunstlingar när de påstår sig revoltera mot vit rasism. Även när tendenserna nått Sverige, som i till exempel Ronna och Rosengård, har man valt att fokusera på svenskarnas påstådda skuld i det hela, istället för att faktiskt reagera mot de invandrade vandaler som sprider skräck och oro i sina - och andras - bostadsområden.

Dessa problem kan inte tämjas med fler fritidsgårdar, bättre upplysta gångvägar eller något annat av alla vansinnesförslag som brukar komma från etablissemanget när främlingsvåldet blir allt för påtagligt. Detta är den naturliga konsekvensen av det mångkulturella vansinnesprojektet. Det är den naturliga utvecklingen i de länder där man försöker tvinga olika folk att leva med varandra, trots att alla tidigare försök visat att sådant bara leder till kaos och i värsta fall inbördeskrig.

Visst kan man argumentera för att det ur en radikal nationalistisk synvinkel är bra att kravaller likt de som nu pågår i Danmark sker. Det kan vara en väckarklocka för de europeiska folken, något som hjälper dem att få upp ögonen för det omöjliga i den mångkulturella samhällsutopin. Men samtidigt smärtar det att se hur de europeiska länder som byggts upp under tusentals år terroriseras av ociviliserade pöbelhopar, allt medan makthavare flinar åt de hunsade värdfolken.

Vi får hoppas att det inte kommer krävas många fler upplopp innan européerna får nog, sätter ner foten och åter blir herrar i sina egna hus. Men tyvärr har historien lärt oss att det ofta krävs mycket mer än så. Man kan alltid hoppas på att bli överbevisad, men det ser onekligen ut som vi har en hård tid framför oss.

Dan Eriksson