Heldengedenken – en hyllning av fallna hjältar

Rhein-Neckarområdet, Tyskland. För andra året i rad fanns info-14 på plats när de fallna hjältarna skulle hedras på Helgengedenken„De stupades dag“. Denna dag firas den nionde november varje år för att hedra minnet av 16 fallna kämpar ur Reichswehr, en slags provisorisk armé. Den 8:e till 9:e november 1923 försökte Hitler och hans anhängare för första gången ta makten i Tyskland under den välkända ölkällarkuppen i München. Detta försök misslyckades som bekant, men de sexton kämpar från Reichswehr som stupade firas nu varje år. Det är inte i första hand för att minnas själva kuppen, utan precis som att vår egen Salemmarsch är en manifestation mot allt svenskfientligt våld och Daniel Wretström dess symbol, så får dessa sexton patrioter stå symbol för alla fallna soldater som kämpat för vår sak.

Då det är strängt förbjudet i Tyskland att på något sätt glorifiera eller hedra Tysklands roll i kriget, till exempel hedra fallna tyska soldater, måste denna hyllning skötas med strängt hemlighetsmakeri. I år hade c:a 100 patrioter samlats vid 21-tiden på kvällen i en skog långt ute på landet efter att först ha åkt runt, fram och tillbaka mellan två olika delstater, allt för att förvirra polismakten, vilka heller inte visade sig på den valda platsen. Ett led ställdes upp, och marschen påbörjades in i skogen. En bit in tändes facklor och i tystnad tågade patrioterna genom den bäcksvarta skogen med facklorna som enda ljuspunkt. Efter en halvtimmes marsch nådde gruppen en byggnad som tillhörde en nedlagd amerikansk militärbas. Just för kvällen hade denna dock tagits i besittning av nationalisterna i området, en enorm livsruna i trä hade rests och en stor tysk fana prydde fasaden. På taket fanns en avsats som var som gjord att hålla tal ifrån. Patrioterna ställde upp sig på ett varsitt led framför byggnaden och höll sina facklor framför sig.

Hedrandet inleddes med ett välkomsttal som förklarade lite vad Heldengedenken handlar om, varför vi hyllar dessa stupade soldater. Sedan följde flera tal, varav ett autentiskt skrivet och hållet av Adolf Hitler. Talen blandades med dikter och allsång av gamla tyska marschsånger. Därpå följde evenmangets huvudpunkt, när de stupade sexton skulle äras traditionsenligt. För att hålla minnet vid liv ropar en person ut namnen på de fallna, och efter varje namn svarar församlingen ”Hier!” för att markera att dessa fallna trots att de dog för så länge sedan, fortfarande är närvarande. Evenemanget avslutades med nationalsången och sedan ställde patrioterna upp för att gå tillbaka till sina bilar.

Det hela hade avlöpt mycket väl och utan inblandning av korrupta myndigheter, men då gruppen närmade sig sina bilar hördes plötsligt det bekanta smattrandet av en helikopter och en stor ljuskägla rusade över trädtopparna. ”Släck facklorna, spring!” ropade någon och plötsligt var det fara på färde. Gruppen sprang den sista biten och hann kasta sig in i bilarna och köra iväg innan den såkallade 100-gruppen (en grupp bestående av 100 polismän) hann till platsen. Några av patrioterna hann dock se dem innan de åkte och kunde bekräfta att det rörde sig om dessa. Det är ju inte utan att man nästan känner sig lite hedrad, att vi, 100 patrioter i en skog ute i ingenstans är så viktiga och betydelsefulla för samhället att man sätter in en polishelikopter, som kostar cirka 20.000 kronor i timmen att ha i luften, samt kommenderar ut piketer och insatsstyrkor på dyr övertid, bara för att stoppa oss. De måste vara fruktansvärt rädda.

Klockan var nästan midnatt och patrioterna begav sig hemåt för en välbehövlig vila. För några av dem var kvällen dock inte slut än. En ung aktivist från trakten hade bestämt sig för att denna kväll fria till sin flickvän på ett alldeles speciellt sätt, helt utan hennes vetskap. Så 20 av parets närmsta vänner åkte därför till Heidelberg till den fantastiska amfiteatern där, för att hålla en liten cermoni. Ovanför amfiteatern finns en förkristen tingsplats och dit förde den unge mannen sin förvånade flickvän. På given signal började de gå ner för trapporna och när de var nere så kom de 20 med sina facklor ut från baksidan av scenen och ställde sig i en ring runt dem. På samma plats som Joseph Goebbels en gång talade inför massorna gick den unge mannen ner på knä och friade till sin överraskade flickvän. Tårarna rann, både hos paret och de församlade, och efter en lång stunds pussande så ropade kvinnan högt och ljudligt, och till allas glädje, ”Ja!”

Glada och upprymda efter kvällens äventyr åkte det nyförlovade paret och deras vänner hem till sitt, och kunde konstatera att kvällen knappast kunde ha slutat bättre!

Maria Persson