Det tysta brödraskapet - Skapandet av historia

Med anledning av David Lanes bortgång väljer vi att återpublicera denna artikel om Det tysta brödraskapet som ursprungligen publicerades i tidningen Nordland nr 5/96.


Richard Scutari skrev nyligen att han var ganska förvånad över att ingen hade tagit över där The Order slutade och fortsatt det fysiska kriget mot systemet. Även jag är överraskad över att inget andra The Order har uppstått sedan Robert Mathews död för tolv år sedan. Men betyder detta att The Orders agerande inte utgjorde ett tillräckligt kraftigt genomslag för att lämna ett bestående intryck på den kollektiva tankegången hos rörelsen? Absolut inte. Historiens hjul rör sig långsamt och det finns inget sätt att kalkylera inverkan av sådana handlingar förrän många år senare.

I historiska sammanhang så är tolv år en inte särskilt lång tid. Det tog 50 år från Kristus påstådda död för Saul från Tarsus att börja bygga en kyrka kring myten om Jesus. Det tog ytterligare 200 år för den att bli det romerska rikets statsreligion 313 e.Kr efter utfärdandet av ett påbud i Milano. Nietzsches böcker var i realiteten så gott som olästa av hans samtid, men blev framtagna i ljuset 40 år efter hans död. Världshistorien är fylld av exempel på större händelser som verkade obetydliga när de inträffade, men som långt efteråt, när de antogs vara glömda och begravna, fortfarande vibrerar av liv och en vilja att expandera. Det heliga krig som The Order startade har förvandlats till en hydra som kämpar på många olika nivåer samtidigt.

George Lincoln Rockwell dog 1967. Fram till den tidpunkten så var rörelsen tämligen säker på att den rätta kombinationen av politiska kampanjer och propaganda skulle skicka tillbaks integreringsrörelsen ned i den kloak den kom ifrån. Med Rockwells död förlorade rörelsen den siste mannen som skulle ha kunnat uppnå en seger på gatu-nivå, kunnat utkämpa ett ställningskrig och satsa på valurnorna. David Duke skulle ha kunnat bli president 1965 om han använde sig av styrkan han vunnit i sitt förflutna i Ku Klux Klan, men 1996 är han neutraliserad och tvingad att ta avstånd från samma förflutna för att vinna en kort stunds respit från en fientlig massmedia. 1970-talet representerade rena medeltiden för vår ädla sak, utlämnade i ett ledarskapsvakuum efter Rockwells hädangång. Folk började bli intensivt frustrerade och det verkade inte finnas många anledningar till hopp.
Men då bestämde sig Bobbie Jay och hans män för att de hade få nog. Liksom många mindre grupper både före och efter dem, så svor Der Brüder Schweigen (The Order) en trohetsed till döden att försvara folket som vi håller heligt. Men därefter hände något konstigt. Det slutade inte där; de slog faktiskt ett fysiskt slag mot systemet i och med Alan Bergs död 1984.


Taktiskt sett så var Alan Berg ett dåligt val. Som vilken annan som helst högljudd, sionistisk radiopratare, så kan man inte döda dem lika fort som de ersätts ur ett till synes aldrig sinande förråd. För varenda en som dör i en bilolycka, skjuter huvudet av sig eller tar en överdos kokain, så står tio andra redo att ta över hans eller hennes plats. Den fysiska akten att döda Alan Berg var lika meningslös som att avrätta Vita husets trädgårdsmästare som det första angreppet mot de ondskefulla tyranner som styr detta land. Men i historiskt perspektiv, i ett vidare sammanhang, var det av en ofattbar betydelse. Det markerade övergången från konservativism till radikalism. Det markerar inledningen av den andra amerikanska revolutionen, en revolution som kommer att slå hårt mot hjärtat av allt som har förgiftat Amerika till det som det förvandlats till.

Som en raslig aktivist, som en man som måste utstå många hårda prövningar för att förbli aktiv (som alla offentliga "kättare" måste), framhåller jag uppoffringarna av män som Robert Mathews, David Lane, Richard Scutari och de övriga i The Order för att påminna mig själv att om de kan offra allt de har offrat (och i alla dessa fall, förutom Mathews, så fortsätter de att kämpa), så kan jag sannerligen skänka mina jämförbart torftiga uppoffringar utan att klaga. Utan martyrer, både levande och döda, så verkar det vara ganska svårt att vara en arisk aktivist i en fientlig, anti-vit värld. Men när kamrater har spillt sitt eget blod för dig - när bröder lever utan kärlek och bekvämligheter i kalla, hjärtlösa fängelser - så är det en ytterst liten uppoffring att sluta dricka och röka och istället skicka pengarna till inspärrade krigsfångar. Alla som spenderar hundratals dollar i månaden på sprit och tobak och aldrig ens skickar tio dollar till en kamrat bakom murarna (så han kan ringa till sin fru eller få höra sin lilla dotter säga "Jag älskar dig, pappa"), är inte min broder.

Framgång är smittsamt, liksom även mod och offervilja. När de omkring dig marscherar med fasta steg, så tvingar du dig själv till skärpning. När dina bröder orädda stormar fram, så följer du dem med övertygelsen att ni är oslagbara, och som ett resultat av detta så blir ni troligtvis det! Och när du bevittnar näst intill omänskliga uppoffringar utföras av andra vita män som delar dina ideal, så eggas din övertygelse och beslutsamhet, din vilja blir järnhård, din blick fäster sig på din målsättning och vår seger påskyndas.

The Order lär oss inte så mycket när det gäller vilka strategier vi måste använda oss av för att uppnå seger, utan visar snarare världen att den vita människan faktiskt vill leva och vi är redo att agera hängivet och med ett mod utan motstycke för att bevisa det. Tänk på vår rörelse som en massiv armé utspridd över hela världen. I ett krig är det inte den enskilde soldaten som erövrar fiendefanan, utan alla bidrar på ett näst intill osynligt sätt till det kollektiva erövrandet av fiendens armé. Men på slagfältet om liv och död i ett konventionellt krig, så får man uppleva hur kamrater rusar in i kulregnet tillsammans med en själv. För oss, så måste vi inhämta vårt mod och självförtroende från abstrakta koncept som oftast inte är konkreta. Vi kan föreställa oss framtiden, men vi kan inte förutsäga den. Det kräver en oerhörd idealism och övertygelse för att kunna vidmakthålla ett högt tempo.

När vi känner oss nere, när våra hjärtan är uttröttade, när vi har börjat ledsna på striden som rasar, så skänker vi Der Brüder Schweigen våra tankar, och vi återvänder genast med en helig styrka för att kämpa hårdare för att genomföra den enorma uppgift som väntar framför oss. Historien är fylld av triumfer över till synes hopplösa saker och alla dessa började med en övermänsklig handling av osjälviska martyrer, som sporrade sina följeslagare vidare mot svindlande passionerande hängivelser. För de 14 ordens sak, så kommer 1984 för alltid att minnas som början till slutet för denna förgiftade, dekadenta era i mänsklighetens historia. Undansvept av en framböljande tidvattensvåg av vit stolthet och passion, ska vårt behov att leva bli uttryckt med mäktiga händer höjda mot skyn, medan folket kommer att utropa vårt förenade slagord: "HAIL THE ORDER!"


"When the day comes we will not ask wheter
you swung to the left, or wheter you swung to
the right. We will simply swing you - by the
neck ... this is war"
- The Order


Robert Jay Mathews
Ljöt martyrdöden 8 december 1984


David Tate
(Livstid utan nåd)


Bruce Pierce
(Dömd till 252 år)


David Lane
(Dömd till 190 år)

Randy Duey
(Dömd till 155 år)


Gary Yarbrough
(Dömd till 85 år)


Richard Scutari
(Dömd till 60 år)


Richard Kemp
(Dömd till 60 år)


Randy Evans
(Dömd till 40 år)


Frank Silva
(Har avtjänat 10 år, frigiven 15 april 1995)





"December månad är den månad som Robert J. Mathews blev mördad av agenter utsända från den amerikanska folkmords-regeringen för tolv år sedan. Det är min åsikt att Robert Jay Mathews och George Lincoln Rockwell var de två största människorna som någonsin har beträtt den Nordamerikanska kontinenten, fastän jag endast hade privilegiet att träffa Bob. Bob var den där sortens man som varje moder vill att sin dotter ska gifta sig med, och varje man vill ha till broder. Jag har aldrig träffat någon människa med färre laster, ett sådant rent hjärta, eller sådant mod och ädelhet. En seger efter konceptet som uttrycks i de fjorton orden är det enda sätt jag känner till som vore ett ordentligt sätt att ära hans minne och få hans offer att ej ha varit förgäves. Den 8 december hoppas jag att ni tar en paus och skänker Bob en tanke, med vapnet avfyrandes mot vårt folks förgörare, ända in i döden då tyrannernas lågor brände honom levande. Låt oss då förnya våra ansträngningar till en nivå som är hans minne värdigt."

- David Lane


"Jag åtalades för högmålsbrottet "konspiration för att störta regeringen" och det var ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv.
Som ni säkert kan föreställa er, så har jag haft gott om tid att i efterhand reflektera över Bobs liv och död. Och enligt mig är Bob en förebild som kan agera exempel för oss alla, vare sig vi är odinister eller kristna. Vem kan överträffa Bobs exempel av hängivenhet, engagemang och mod? Som bäst så kan vi eftersträva och hoppas bli hans jämlike. Bob levde och till sist dog för det han trodde på, det rasliga engagemanget. Och vi måste sträva efter att leva upp till hans exempel om vi ska kunna härska. Våra fiender är motvilliga till att ge samma mått av hängivelse och engagemang som Bob visade prov på. De är legoknektar; de slåss mot betalning. De skräms av män som Bob, och det med all rätt. Vi, liksom Bob, kämpar för en sak och ett ideal. Män som Bob är ytterst sällsynta. Gud och naturen har givit oss ett fåtal sådana exceptionella, hjältemodiga män i detta sekel, men vi kan alla sträva efter att leva upp till denna höga standard som Bob har satt. Och om vi klarar av att leva upp till denna standard, så är segern säkrad; våra motståndare kommer inte längre kunna hålla sig kvar vid makten! Om vi inte klarar av att leva upp till Bobs exempel, så kommer vi inte att bli mer än en fotnot i historieboken. Kom alltid ihåg Bobs uppoffring och modiga exempel."

- Bruce Pierce


"Vi intalade oss själva att det var för allas bästa. Bob var som en äldre bror jag aldrig haft.
När jag blickar tillbaka, skulle jag vilja säga att han var min mentor.
När jag svor eden erkände jag mig till dem eller hängav mig själv åt dem, nästan som ett äktenskapslöfte, att jag skulle vara med dem tills döden skiljer oss åt.
Innan jag ens förstod vad som hände, så stod jag vid Bobs sida på Spokane-mötet tillsammans med de andra männen. Det kändes som det var första gången jag stod fast vid något. När det var över, kändes det som: "Ja, jävlar! Jag stod vid hans sida!"
Det kändes nästan som att delta i ett Robin Hood-äventyr, eftersom jag vet att större delen av pengarna skänktes bort. Jag minns att jag tänkte: "Tja, de har redan planerat allt. De kom undan med de andra; jag kommer också att klara mig." Till en början var det exakt vad jag tänkte. Senare tänkte jag: "Jag skulle kunna dö för att få göra detta! Jag antar att detta kommer att bevisa för mig själv, en gång för alla, att jag hör ihop med Bob och att jag kommer att hjälpa honom med vad som helst.""

- Richard Kemp


"Var det värt det? Vilken löjlig fråga. Ingenting är värt att förlora sin familj och ruttna i fängelse för. Hur som helst, "Var det värt det?" och "Skulle jag göra om allt igen?" är två skilda saker. Jag tror verkligen att vår kultur och ras överlevnad står på spel. Som en man som håller dygderna ära, lojalitet och plikt som själva kärnan av min själ, så var jag förpliktigad att inte göra annat. Faktum är att jag är förvånad över att inga andra har fortsatt där vi slutade.
Vår ras överlevnad står på spel. Om det kräver att en tredjedel av våra män fängslas och att ytterligare en tredjedel dödas för att vi ska vinna det här kriget, så är det ändå ett billigt pris att betala. Alternativet skulle vara många gånger värre. Skulle det vara värt det för dem som skulle dö eller ruttna i fängelse? I helvete heller!! Men, det skulle vara värt det för framtida generationer av vita barn. Det är vad kampen egentligen handlar om. De med en vit själ förstår detta. De utan en vit själ hittar på ursäkter till varför de inte kan eller borde slåss. 14 ord!"

- Richard Scutari


"Det är dags att bli seriösa. Fienden måste lära sig att de inte kan mörda eller fängsla oss ostraffat...
Vi vet alla vilka våra plikter är. Vi känner alla våra individuella styrkor och svagheter. Vi vet vilken kapacitet eller motståndsnivå vi som individer har. Ställ dig själv i vår saks tjänst inom det kompetensområde som du känner passar dig bäst. Överskatta inte dig själv, men underskatta inte heller din förmåga. Överträffa dig själv inom det område du väljer. Ge din ras dina bästa förmågor! Inom vår ledarlösa motståndsrörelse är det individen som måste ta initiativet; individen måste motivera sig själv, han måste ta befälet! Det existerar ett akut behov av att människorna inom vår kamp hämtar ny energi och engagerar sig, och visar sitt engagemang med handling! Vi har ett enormt uppdrag framför oss; låt oss alla gripa in och få arbetet överstökat! Våra barn har ingen framtid att se fram emot. Om vi ska lyckas säkra deras plats i solen, så kommer det att krävas stora uppoffringar. Mina bröder och systrar, mitt folk, våra liv är inte våra egna som vi kan leva som vi vill. Vi är skyldiga det svett, blod och uppoffring som miljontals av vår saks patrioter och hjältar uppburit som gått före oss, som köpt tid åt oss med deras eget blod. Vi är förpliktade till våra barn och deras framtid, som inte har någon framtid att se fram emot utan oss. Mina kamrater, detta är den slutliga striden. Frihet och rättvisa har sitt pris. Vi måste betala vår del.
Låt oss påbörja och slutföra uppgiften!!"
- Gary Yarbrough


"Jag mötte Bob Mathews för första gången under mina senare tonår. Han utstrålade en aura av ärlighet och pålitlighet som jag inte kunde låta bli att veta var riktig. Med tiden, så bevisade han sig vara en stark aktivist och trofast frände. Ett par år senare, när talet om väpnat motstånd kom upp - något som jag godkände under de rätta omständigheterna - så anslöt jag mig till den grupp av män som jag redan kände och litade på. Det faktum att Bob var den accepterade ledaren avgjorde valet för mig. Detta är hur djupt jag trodde på Robert Mathews. Under vår motståndsperiod, som Randy Duey hänvisade till som "det år vi levde farligt", började jag respektera Bob Mathews mer än jag kan förklara med ord. Medan somliga skulle vilja komma ihåg honom som strikt odinist, så vet jag annorlunda. Odinist, ja, men han var öppen för alla goda och uppriktiga fränder; det måste han vara, eftersom hälften av oss lutade mot identitetskristendomen. Det fanns tillfällen då Bob och jag diskuterade idéer om revolution ifrån min egen kristna bakgrund. Han var väldigt positivt inställd till detta.

Framför allt, Robert Mathews trodde på saken som vi kämpade för. Robert Mathews hängivelse gentemot det vi gjorde var nästan större än alla oss andras tillsammans. Han arbetade så hårt för att föra saken framåt, att vi vid vissa tillfällen tvingade honom i säng.
Under mitt liv har jag aldrig träffat någon som arbetade så hårt som han. Förlusten av Robert Mathews var ingen liten förlust för vårt folk. Jag skulle mer än gärna ge mitt liv för att få honom tillbaka... Det slår mig hur länge det var sedan Bob gick hädan, över elva år sedan The Order besegrades. Det verkar som om vita människor där ute älskar att minnas Robert Mathews, älskar att pracka på oss som fängslades sympati, "önskar att de kunde" göra uppror som vi; det kan de - men inte så länge deras hjärtan inte är med. Aktivisterna inom vår rörelse är publicisterna, skribenterna och motståndsorganen, de som försöker nå tankarna hos vår sovande ras. De är de enda där ute som gör någonting, de som får ut budskapet till gatan. Detta är bra, och i min mening, det enda konstruktiva som sker inom vår "rörelse". Mycket av det som görs är egentligen bara bortkastad tid, pengar samt i några fall liv. På grund av detta har jag nått den punkt där jag helt enkelt tillkännager att jag inte längre är skyldig någon lojalitet till den enhet som vi hänvisar till som "rörelsen".

Rörelsen är en rummelplats för dårar och arslen som drar ner det bra folket som arbetar i detta gytter. Från och med detta så är den enda enhet jag är skyldig lojalitet till själva "saken" som vi kämpar för. Jag tänker tillbaka och minns hur detta var en av de saker som fick oss att höja svärdet och fortsätta med kampen som vi fortfarande är en del av. När de förstår kommer de att minnas Robert Jay Mathews...

"Rörelsen" är död. Länge leve Saken! Idag lever The Order endast i anden, till dess att andra höjer svärdet och följer det vart det leder. Till dess är Der Brüder Schweigen dött och fortsätter att slumra i graven tillsammans med Robert Mathews och resten av dess fängslade medlemmar."
- David Tate


"Tja, så var det dags för den tiden på året igen. December månad är "dödens" månad och det är också under denna månad som livet börjar på nytt igen. Så var det även 1984... en månad som såg en av landets största män dö, den sorts man som det bara föds en av vart hundrade år. Och så visar sig livets tvåfaldighet i många unika eller tragiska omständigheter. Vad som fordras av oss alla är två saker: a) minnas våra stupade hjältar, b) föra detta minne vidare till andra, en inte alltför svår uppgift, men något som måste göras konsekvent och regelbundet för att detta särskilda minne ska förbli levande.
Robert J. Mathews, en man som så gärna ville leva, och leva lugnt och behagligt med sin familj, dog den 8 december 1984, i staten Washington, på en liten ö ute i Pugetsundområdet.
Ön Whidbey Island åsåg en modig man gå hädan från denna värld, kämpandes mot män som varken kände honom själv eller hans målsättning, annat än det de fått reda på av sina befäl. Bobs mördare var av hans eget kött och blod, arier med skiftande övertygelser och intressen. De såg ut precis som honom och hade liknande uppfostran... ändå så mördade de vår generations största man.

Men genom hans död har många, många av våra jämlikar och ungdomar lärt känna honom och varandra. Genom det exempel som sattes av Bob och hans kamrater har det väckts ett nytt intresse för de saker som berör rasen, familjen och framtiden. Använder inte till och med ledarna för denna stora nationella dypöl sig av vår appell för beskyddandet av våra barn som deras eget? Bär de inte baneret av "en framtid för vårt folk" till den ansamling av slödder och patrask som hävdar att de är en del av vår framtid? Jo, de säljer detta till fåren... men de fick det från oss. De har anammat idéer från David Lane, mig själv och andra, och de har iklätt dessa i ett nytt sken... en ny inriktning för vår tidsålders uppdrag.
Till alla våra fränder ute i världen, kom ihåg att vi är en kollektiv enhet, och det som påverkar den ene, påverkar de andra. Detta är ansvar i dess djupaste mening. Försök att tänka och handla pro-ariskt för allt du ställs inför; för en vacker dag ska vi, åtminstone en del av oss, finnas i maktpositioner som kan påverka vår framtid. Detta kommer att bli, och är, början till fortsättningen på vårt liv... en förbipasserande följd till döden av det förflutna. I detta har jag och de andra i Der Brüder Schweigen bara spelat en liten roll... men ni, våra fränder över hela världen, kommer att fortsätta och överkomma dessa förbipasserande årstider av död och liv och fortsätta framåt och uppåt mot seger."
- Frank Silva


"Det var den 6 december 1984, omkring halv tolv på natten, som jag för sista gången såg Bob Mathews i livet.
Vi hade varit föremål för en omfattande federal häxjakt under de senaste månaderna och den blev bara allt intensivare. Bobs cell [aktionsgrupp reds. not.], i Portland-området, hade råkat ut för ett tillslag och hade blivit utspridd, sedan en tjallare ledde FBI till ett möte med Bob. Bob blev sårad i handen under en eldstrid med dem, men lyckades komma undan. Kontakt gjordes med min cell, som för tillfället var stationerad på Whidbey Island. Vi hjälpte Bobs cell att komma på fötter igen. Den 6 december hade alla av dem lämnat oss för att etablera sig på andra ställen. Endast Bob var kvar. Inom en dag eller två skulle vi alla varit borta från Whidbey Island.
Tecknen på att fienden närmade sig fanns överallt omkring oss. Vi kände alla en växande känsla av att vi blev inträngda likt råttor i ett hörn. Tillsammans med det dystra december-vädret på Whidbey Island så vägde dessa saker tungt på våra sinnen.
Efter att ha tillbringat större delen av kvällen diskuterandes diverse saker och gjort upp planer, så reste jag mig upp och satte på mig min rock för att åka över till mitt hus. Bob vände sig om till mig och utbrast; "Randy, vet du vad, jag tror att utifall de kommer för att ta mig, så kommer jag bara att skjuta mig ut ur det hela." Jag höll med honom om att det var det enda rätta, sa godnatt och åkte hem.

Morgonen efter vid gryningen slog FBI till mot alla tre husen på ön samtidigt. Jag flydde genom bakdörren rakt i armarna på en hel pluton av dem. Jag hade chansen att skjuta mig ut, men jag sänkte mitt vapen. På andra sidan ön sänkte Bob inte sina vapen. Bob skulle aldrig sänka sina vapen frivilligt. Den 8 december brände de ned huset med honom kvar därinne. Det är det jag tänker på först när det gällde Bob - han var så äkta. Han gick hela vägen."
- Randy Duey


"Det finns en liten, sammanhållen, främmande grupp inom den här nationen som arbetar dag och natt för att utplåna den vita rasen. Jag lärde mig att dessa kulturförstörare har ett järngrepp både på de stora politiska partierna, kongressen, median samt de stora kristna kyrkosamfunden i detta land.

Det är samma folk som före detta senatorn William J. Fulbright och den framlidne generalen Brown försökte varna oss för. Även Henry Ford och Charles Lindbergh försökte förgäves varna oss. Hade vi varit mer vaksamma så skulle inte min sons framtid vara så mörk och dyster. Så, jag har inget val. Jag måste stå upp som en vit man och slåss. Jag ångrar inget och tänker inte be om ursäkt för Brödraskapet, Gary eller mig själv. Faktum är att jag är stolt över att vi ägde modet och beslutsamheten som behövdes för att stå upp och slåss för vår ras och vårt arv i en tid när sådana dåd kallas kriminella och inte en tappra gärningar.

För ungefär nio månader sedan så kom FBI till mitt hem när jag var bortrest och hotade min två år gamle son. Det var ett väldigt stort misstag från deras sida. Efter eldstriden i Portland så återvände de till mitt hem och hotade min sextiotre år gamla mor. Vilka modiga män de är. Jag kommer inte att gömma mig, snarare kommer jag att stressa FBI och låta dem förstå hur det är att vara den jagade. Genom detta, så är det bara logiskt att anta att mina dagar på den här planeten snabbt börjar att rinna ut. Trots detta är jag inte rädd. För verkligheten av livet är döden, och det värsta fienden kan göra mot mig är att avkorta min pliktturné i den här världen. Jag kommer att gå hädan med vetskapen att jag har gjort den ultimata uppoffringen för att säkra framtiden för mina barn. Om du ännu inte har hängett dig till fullo, så har du inte endast förrått din ras, du har även förrått dig själv.
Den siste vite mannens, kvinnans och barnets öde på den här planeten vilar på just våra axlar. Vi kan inte misslyckas."
- Robert Jay Mathews




En hjälte av vår tid


Han hyllas i låtar som "Var hälsad" av Vit Aggression, ‘Man Against Time" av Rahowa, "Gone With The Breeze" av Ian Stuart och "Robert Mathews" av No Remorse, samt åtskilliga fler.
Läser man intervjuer med vit makt-band eller andra rasliga aktivister och de ombeds att nämna förebilder så dyker hans namn ofta upp. Men vem var han? Vi känner till honom kanske mest som en omtyckt och dedikerad ledare för The Order, eller Der Brüder Schweigen som de egentligen hette. Men trots detta så har vi en känsla av att även om många pratar om honom så är det ändå få som verkligen vet så mycket om denna fascinerande man och kämpe.
Den vita frihetskampen har många martyrer och hjältar och det är viktigt att inte dessa glöms bort. Här ska vi försöka skildra en av de främsta i modern tid; Robert Jay Mathews - en modern Robin Hood.


Den 16 januari 1953 föddes Robert Jay, den tredje sonen som äktenskapet mellan Uni och Johnny Mathews välsignats med. Han skulle få uppleva en fullständigt normal uppväxt med en far som bland annat arbetade som borgmästare, egenföretagare och bombskolepilot för det amerikanska flygvapnet.
Hans politiska medvetande väcktes vid en tidig ålder och han förstod vilken sinnessjuk och folkfientlig ideologi kommunismen var. Vid 11 års ålder började han intressera sig för den anti-kommunistiska organisationen John Birch Society som han sedermera blev medlem i vid den ringa åldern av 12 år. Senare fångade även den mer militanta organisationen Minutemen, som upplöstes 1966, hans intresse.

Den helylleamerikanske pojken Robbie, vars favoritmaträtt som följde honom genom hela livet var äppelpaj som han sköljde ner med ett glas mjölk, rörde aldrig narkotika och rökte aldrig tobak trots att hippiekulturen blomstrade i Amerika, något hans mor var väldigt stolt över. Istället ägnade sig den unge Robbie åt styrketräning och brottning. Han var även en stor djurvän och en gång när han fångat en råtta i familjens hus så istället för att slå ihjäl den som de flesta andra skulle ha gjort så tog han med den ut i skogen och släppte den fri.

Vid ett senare tillfälle så körde han hellre ned i ett dike än att köra över en ekorre. Robbie var känd för att alltid vara glad och han sades ha ett leende som smittade av sig så mycket att människorna i hans omgivning fylldes av glädje även i de svåraste tider.
Med sitt renlevnadsleverne så var det kanske inte så konstigt att han imponerades av mormonerna och deras självvalda livsstil. Efter att ha studerat deras tro så konverterade han slutligen till mormonkyrkan.
Robbie började närma sig slutet av sina tonår och med åldern så växte även medvetandet om hur ruttet systemet var. Vid 19 års ålder, 1972 så förstod han hur vidrigt det var med inkomstskatten som sedermera tillföll kommunistiska ändamål. Som en reaktion på detta grundade han Sons Of Liberty, en organisation som bl a brände kommunistflaggor utanför Phoenix stadsfullmäktige, där han vid denna ålder bodde. Den mognande Robert Mathews hade dock en svaghet som han skulle få betala dyrt för senare i livet, och det var hans godtrogenhet. Han trodde att alla i hans omgivning var lika politiskt medvetna och engagerade och att de skulle offra sig till samma grad som han själv. Dessutom så hade han svårt att överblicka läget i det stora hela, utan han baserade sin världssyn enbart ifrån sina egna önskemål.

En av Sons Of Libertys aktiviteter var att arrangera en "militär uppvisning" med vapen och uniformer inför ett par journalister, vilket fick FBI att vända sina blickar mot dem.
Sons Of Liberty planerade en räd in i Kuba för att avrätta diktatorn Fidel Castro. Planer som dock sprack när en av Mathews förtrogna visade sig vara en latent psykopat som i ett vredesutbrott mördade sin fru, ett par som de delade sin lägenhet med samt slutligen tog sitt eget liv. Sons Of Liberty dog ut.

1973 lät Robert Mathews sig övertalas till att återbilda Sons Of Liberty, som denna gång dock bevakades mycket noggrant av FBI. Det var dock inte något våldsbrott som skulle leda till Mathews" första konflikt med lagen, utan det blev hans skattemotstånd. Efter att ha fyllt i en självdeklaration felaktigt så bestämde sig skattemyndigheten för att anhålla honom.
Eftersom han var en ökänd "högerextremist" i polismaktens ögon vid det här laget så skickade de ut tungt beväpnade poliser för att gripa honom. Eftersom han inte förstod varför de anlände tungt beväpnade för att hämta honom fick han panik och försökte komma undan. En vild biljakt följde och han kunde gripas först efter att han sladdat av vägen. För detta skattebrott dömdes han till sex månaders villkorligt. Det var den 16 januari 1974, hans tjugoförsta födelsedag.

Efter denna erfarenhet gjorde han sin första resa till det nordvästra territoriet, till Metaline Falls dit han sedermera flyttar. Han trollbands av områdets naturliga skönhet med snöbetäckta fjälltoppar, gröna ängder och djupa dalar och skogar och forsande djupblåa floder. I Metaline Falls arbetade han dygnet runt för att förverkliga sina drömmar; att bygga ett sunt familjehem åt sig själv och sin familj. Men trots att han slet som ett djur för att förverkliga detta så var hans slutgiltiga mål ändå större, mycket större. Han skulle grunda en sund republik för det kvarvarande ariska folket i Nordamerika.

Robert Mathews träffar sin fru Debbie, som han adopterar sonen Clint tillsammans med. De döper sedermera honom hos Aryan Nations. Robert utvecklar sina tankar och idéer och läser en bok som kommer att göra ett djupt intryck på honom. Boken var Which Way Western Man? av William Gayley Simpson och är publicerad av National Alliance. Simpson var en integreringsanhängare och troligtvis socialist på 1920-talet som vaknade och insåg vilken säker död hans folk gick till mötes. I boken förklarar han ingående dokumenterade fakta för rättfärdigandet av rashygien, segregering och repatriering av rasfrämlingar.
Mathews tyckte att National Alliance tillhörde de intelligentare och bättre ideologiskt medvetna rasliga rörelserna. Dessutom började han fördjupa sig i Asa-troendet och övergav sin identitetskristna lära till förmån för denna sina förfäders tro.
Under 1982 utvecklade Robert, som numera kallades för Bob, sitt White American Bastion, ett försök att få så många rasmedvetna familjer som möjligt att flytta till det nordvästra territoriet.

Genom en rad olika omständigheter så förde hans vaknande rasliga tro honom till att träffa dem som han senare skulle bilda Det tigande brödraskapet tillsammans med. Det var våren 1983 på ett möte hos Aryan Nations där Jack Mohr från Christian Emergency Defence System skulle tala inför hundratals människor.
Den första gången Bob visade att han var ett ledarämne var under ett Aryan Nations-möte den 26 juni 1983. Den förvirrade International Commitee Against Racism planerade en motdemonstration. När de skränade i vanlig rödingstil så tog Bob och ställde sig längst fram och bildade en mänsklig kedja för att skydda deras mötesrätt.

I september åkte Bob till Arlington, Virginia för att delta i National Alliances årsmöte. Där höll han ett tal som först och främst riktade sig till bönderna med uppmaningen att flytta till nordvästra territoriet och "inte bara be, utan leva rasligt". "Tio hjärtan, ett slag! Etthundra hjärtan, ett slag! Tiotusen hjärtan, ett slag! Vi är födda för att slåss och dö och fortsätta att föra vårt folks arv vidare," här närmar sig talet sin höjdpunkt, "Vi kommer att fortsätta framåt, uppåt mot stjärnorna, högt ovanför slaggen! Rasfränder, plikten kallar! Framtiden är nu!" Avslutningsfrasen "I Metaline Falls har viett ordspråk som säger: Nederlag, aldrig! Seger för alltid!" framkallade en fullkomlig explosion av applåder från en överförtjust publik.

Robert Mathews och The Order bildades, svor en ed att aldrig lägga ned sina vapen förrän systemet var besegrat och ersatt av en sund folkstat. Till en början försökte de finansiera den rasliga rörelsen genom hårt skogsarbete, men upptäcker att den förtjänsten inte kommer att räcka långt, om ens någonstans. Sedan försöker de att råna diverse patrask såsom hallickar och knarklangare, men efter ett par misslyckade försök så begick de sitt första rån av en porrbutik. Därefter fortsatte de i ett rasande tempo med nya gärningar.
"Det kommer inte att finnas någon betydelsefull ursäkt för vårt misslyckande, för det kommer endast att finnas en myllrande hord av annorlunda, mullattzombies för att lyssna på den. Det kommer inte att finnas några vita män som kommer ihåg oss - varken för att lägga skulden på oss för vår vekhet eller förlåta oss för vår dårskap."
The Order skänkte en viss del av de pengar som de tillförskansade sig till den rasliga rörelsen, resten betalade de löner enligt ett lönesystem som de gjorde upp. En sak som är värd att notera är att Mathews ville hjälpa till att finansiera ett vit makt-band med en "He-man image", som han beskrev det, som skulle verka lockande på alla de framväxande skinheadsgrupperna.

När röken lagt sig och endast de utbrända resterna av det hus där Robert Mathews förskansat sig de senaste 36 timmarna stod kvar på Whidbey Island den ödesdigra hösten 1984, så var det många som undrade hur det kom sig att en grupp fullständigt normala och skötsamma vita män och kvinnor utan något större kriminellt förflutet, slutit sig samman och inlett en väpnad revolution mot en av världens blodtörstigaste tyrannier. De levde efter principen att "så länge som denna främmande tyranniska ondska ockuperar vårt land, så är hatet vår lag och hämnden vår plikt" och svor en ed att aldrig svika sitt folk.

När ockupationsmaktens legoknektar FBI mördat Robert Jay Mathews så trodde de att de lyckats sätta P för frihetsrörelsens uppror och utplånat honom för alltid, men där hade de fullständigt fel. Han lever vidare i hjärtat hos alla dem som bär på samma känslor och instinkter som honom och om den vita rasen någonsin tar tillbaka kontrollen över sitt eget öde så kommer det att resas statyer över denne store man som är framavlad i samma anda som de män som seglade drakbåtar och upptäckte nya länder, i samma anda som de män som slogs och stupade i Narva, Svensksund och Stalingrad. Han och hans lojala mäns minne fortlever som ett monument över den ariska folksjälen, de representerar en utdöende sort. Trots att de levde drägliga liv och hade familjer så offrade de sina egna liv för att säkra vårt folks framtid.





"STARTSKOTTET FÖR DEN ANDRA AMERIKANSKA REVOLUTIONEN"


Under sin relativt korta existens så genomförde Der Brüder Schweigen sju rån, som tillförskansade gruppen över 4 miljoner dollar, två bombdåd och två regelrätta avrättningar. Deras framfart brukar kallas för ”startskottet till den andra amerikanska revolutionen".

* I slutet av september svär nio män en ed i ett plåtskjul i Metaline Falls i staten Washington. Nio var ett viktigt tal eftersom Robert Mathews studerat Asa-tron och han var medveten om att Oden lärde sig nio magiska sånger och hängde i världsträdet Yggdrasil i nio nätter för att erhålla de dödas visdom och Heimdall, gudarnas väktare, hade nio mödrar och kanske viktigast av allt, Tor stapplade nio steg innan han föll ned död i Ragnarök.

* Den 28 oktober 1983 begår de sitt första rån, av en porrbutik i Spokane på dess dagskassa, 368 dollar.

* Den 3 december 1983 blir Bruce Carrol Pierce gripen på bar gärning sedan han försökt växla falska sedlar mot äkta i Valley Mall i Union Gap. Han släpps sedermera mot borgen, döms till två års fängelse, men inställer sig inte för att verkställa sitt straff.

* Den 17 december 1983 rånar Robert Mathews en bank ensam i Innis Arden, strax norr om Seattle. Orsaken var att kunna betala Pierces borgen, samt försöka hålla ihop gruppen som börjat spricka allvarligt. Bytet blir 25.952 dollar, varav större delen görs obrukbara av en exploderande färgampull.

* Bruce Pierce och Gary Yarbrough rånar Schooneys Truck Stop, där den senare tidigare arbetat som diskare, i Athol, norr om Hayden Lake där Aryan Nations var och är beläget. Bytet blir 8.000 dollar. Misstankarna kastas genast mot gärningsmännen och sheriffen besöker Aryan Nations för att tala med de misstänkta.

* Därnäst rånade samma par en bank i Spokane den 30 januari 1984, genom att lura polisen med ett bombhot som skenmanöver. Bytet blir 3.600 dollar.

* Den 16 mars 1984 begår de sitt första rån av en värdetransport i Spokane.
Bytet blir 43.345 dollar.

* Den 20 april 1984 placerar de en bomb i en porrbutik, med avsikten att återigen använda ett bombhot som skenmanöver vid nästa rån.

* Den 23 april 1984 begår de sitt andra rån av en värdetransport i Northgate utanför Seattle. En av väktarna var samma som en dryg månad tidigare i Spokane. Under flykten stoppas ett par av medlemmarna för fortkörning, men det kopplas inte samman förrän långt senare. Bytet bestod av 235.000 dollar i pengar som behölls medan checkarna eldades upp.

* Pierce placerar ut en bomb i en synagoga i Boise på eget initiativ, den 29 april 1984, vilket leder till en konflikt mellan honom och Robert Mathews.

* Den 23 maj 1984 slår Richard Kemp ihjäl Walter West med en slägga utanför Aryan Nations i Hayden Lake. West berättade för var och varannan besökare hos AN om de rykten han hört om Der Brüder Schweigen, som vid denna tidpunkt ännu inte hade något namn utan kallades bara för "Bolaget" eller ”Organisationen" eller "Orden".

* Den 17 juni 1984 grips Randy Evans för misshandel i Madras i Oregon.
Bakgrunden var att Evans flirtat med en kvinna i baren i Rialto Tavern och därefter lockat med henne upp på sitt hotellrum. När han sedan smeker henne mellan benen så visar det sig att det inte alls är någon kvinna utan någonting helt annat...

* Den 18 juni 1984 skjuter Bruce Pierce ihjäl den starkt anti-nationelle juden och radioprataren Alan Berg utanför dennes bostad i Denver. Han faller omkull vid garageinfarten med 13 kulor i kroppen av en .45 kaliber MAC-10 med ljuddämpare. David Lane blir omedelbart huvudmisstänkt eftersom han yttrat hotelser mot Berg ett par år tidigare.

* Den 19 juli 1984 genomför de sitt och Nordamerikas största rån då de rånar en värdetransport från Brinks utanför Ukiah. Bytet blir 3.8 miljoner dollar, men rånet är ändock en katastrof eftersom Robert Mathews tappar en pistol på brottsplatsen som tillhör Andrew Barnhill, en av de andra medlemmarna. Han blir efterlyst och tvingas gå under jorden. Det här blir början till slutet för Der Brüder Schweigen.

Redaktionen