Estlands sak är vår

I Estland brinner nu en öppen strid mellan den estniska regeringen och den ryska befolkningen som förflyttades till Estland under ockupationsåren. Konflikten pågår också på högsta möjliga nivå med den ryska regeringen och efter en längre tids ansträngda diplomatiska relationer är det nu ett öppet sår.

info-14 ser med intressanta ögon på Ryssland och den inhemska nationella rörelsen som växer trots repressalier från regimen. Landet har en potential för en slagkraftig etnisk rörelse och eventuella framgångar inom Ryssland gynnar den etniska kampen i övriga Europa liksom i USA, där man har likartade mål.

Däremot blir de ryska etniska grupperna i tidigare ockuperade nationer oundvikligen ett problem. I Estland består befolkningen till 30 % av ryssar och landet lever i stort sett segregerat. Den ryska befolkningen lever till stor del som en andra klassens medborgare då många av dem till exempel inte är berättigade till riktiga pass utan får tillfälliga pass, men detta beror främst på att de inte är fullvärdiga medborgare, då de inte vill leva upp till de krav landet har för fullständiga rättigheter. Bland annat ska man tala estniska. Den ryska befolkningen vill ofta inte se sig som ester, och har ofta inget intresse att assimileras i det estniska samhället, och väljer därför frivilligt att avsäga sig normala medborgerliga rättigheter. Man bor i ryska områden, går på ryska klubbar, umgås bara med ryssar och har en fientlig inställning till ester.

De senaste åren har ett monument över kommunismens förbrytararmé, Röda armén, flera gånger orsakat turbulens i Tallinn. I centralt läge har den så kallade bronsstatyn huserat och i anknytning till denna har ett mindre antal soldater haft sin sista vila. Denna staty över en armé som systematiskt våldtagit sig fram i Europa, plundrat och ockuperat åtskilliga nationer är en symbol för såväl ockupationens svåra decennier liksom kommunismens blodsbesudlade händer. För det fria Estland har det varit en plågsam påminnelse över ockupationen i hjärtat av deras huvudstad.

Den estniska befolkningen har de senaste åren arbetat för att få statyn flyttad från centrala Tallinn till ett mer passande läge. När så regeringen tog upp ärendet och signalerna kom att statyn skulle flyttas så reagerade den forna ockupanten omedelbart. Ryssland protesterade omedelbart och de diplomatiska förhållandena blev direkt svalare. Varför Ryssland protesterar så högljutt kan ifrågasättas. När en ockupation bryts av ett frihetstörstande folk är det snarare kutym att förtryckets symboler förintas för att göra upp med det förflutna. Trots detta har bronssoldaten fått stå kvar tills man pratade om en flytt av monumentet, liksom de soldater som fått vila vid en busstation och en starkt trafikerad väg.

Regeringen flyttade nyligen monumentet och soldaterna till en krigsgravplats. Ryska ligister i Tallinn startade snabbt upplopp i någon form av ”protest”. I plundringarna dödades även en ryss av en annan ryss. Från Kreml gick snabbt fördömande ut, utpressning sattes direkt in då gas- och oljeleveranser ströps. Putins ungdomar ockuperar Estlands ambassad i Ryssland med Putins godkännande och har attackerat såväl esternas diplomater liksom våra svenska representanter. Man befarar nu att våldet i Estland ska eskalera i samband med firandet av Europas ödeläggelse i samband med den 9 maj.

Det förtryck som Sovjet och kommunisterna plågat Europa med har tillhört det förflutna, men de senaste händelserna i Estland visar att kommunismens brott fortfarande ligger som en slöja över Europa och fortfarande påverkar dess folk. Rysslands agerande, liksom Tallins ryska befolknings agerande, är oacceptabelt på alla vis.

Det är på tiden att Estland och de andra baltiska länderna, liksom Ryssland själv, gör upp med det kriminella och blodsbesudlade förflutna som kommunismen inneburit. Med de rådande faktorerna kan slutsatsen endast bli att Estlands sak är vår, och att det är dags att Europa visar solidaritet med de som föll offer för bolsjevismen och stödjer dem i deras uppgörelse med det förflutna.

Redaktionen