Levande historia – info-14 på tyskt veteranmöte

Söndagen den 4:e mars hölls ett historiskt möte utanför tyska Mannheim. Då hölls förmodligen det sista officiella HIAG-mötet, Hilfsgemeinschaft auf Gegenseitigkeit der ehemaligen Angehörigen der Waffen-SS (översatt: Hjälporganisationen för exmedlemmar av Waffen-SS). HIAG bildades 1951 av före detta SS-soldater för att hålla kontakten med varandra och för att sprida budskapet om det som hände under Tysklands storhetstid och andra världskriget. Efter kriget fanns ca: 250 000 före detta soldater i Väst-Tyskland och som mest hade HIAG över 70 000 medlemmar. De gav, och ger fortfarande ut tidningen Der Freiwillige (De frivilliga) där de skriver om sina erfarenheter från kriget men även om aktuella ämnen i politiken.


Då tiden dock tagit ut sin rätt hos dessa modiga och stolta män, och då endast SS-soldater är berättigade till medlemskap i HIAG, så håller organisationen bokstavligen talat på att dö ut. Den yngre generationen nationalister i Tyskland har insett detta och tar varje chans att få vara med på dessa äldre herrars möten och sammankomster, för att få sig en uppfattning om hur det var förr. Om julen brukar HIAG av tradition ordna en julfest då de bjuder yngre nationalister på lunch, och de yngre generationerna är alltid välkomna till HIAG:s möten för att få ta del av soldaternas berättelser. Alla medlemmar i HIAG är fortfarande naturligtvis stolta Nationella Socialister, och några av de få vittnen som finns kvar idag som förblivit opåverkade av de allierades lögner och missvisningar. De flesta män är idag 90 år eller äldre, men de står fast vid sin tro och är fortfarande övertygade om att Tyskland en dag kommer att resa sig igen, och försöker därför sprida sina kunskaper och berättelser till de yngre som ska ta vid. Bara de senaste månaderna har flera av medlemmarna dock avlidit och det finns nu endast sju män kvar i den lokala sektionen. Därför beslöt sig nationalister från den lokala aktionsbyrån i Rhein-Neckar sig för att anordna ett speciellt avskedsmöte innan det är för sent för gott.

Så söndagen den 4:e mars ordnades denna särskilda sammankomst som efter en god lunch fortsatte med filmvisning. Filmen handlade om ett, av de allierade upprättat och styrt, koncentrationsläger för tyska krigsfångar i Bretzenheim, inte långt ifrån den stad där den lokala HIAG-gruppen har sin bas. Lägret fanns mellan april 1945 tills slutet av 1948 och över 100 000 tyska soldater fördes dit. I början sköttes lägret av den amerikanska armén men togs över av de franska ockupanterna i juli 1945. Enligt vittnen var dock tiden under amerikansk ledning allra värst. Soldaternas filtar och tält blev beslagtagna och de tvingades att sova under bar himmel utan något att skyla sig med. Även om det fanns mat i överflöd åt de amerikanska soldaterna fick fångarna mindre mat att äta än vad fångarna i Auschwitz fick i brinnande krig, och när invånarna i de kringliggande byarna försökte kasta in mat till dem över staketet så togs maten ifrån soldaterna och förstördes. Fångarna utsattes regelbundet för tortyr och tiotusentals dog av svält och sjukdomar, och när de kvarvarande äntligen fick lämna lägret så var många utmärglade och sjuka. När fransmännen tog över ledningen fick fångarna det lite bättre, de fick bygga sig egna skjul att sova i och fick lite mer mat.



Idag finns ett monument rest vid platsen för lägret, men när en före detta SS-soldat besökte detta i början av februari så var det fullständigt nerklottrat av Antifa. Soldaten anmälde detta till polisen, men monumentet har fortfarande inte blivit rengjort, något som annars händer väldigt snabbt om någon skulle ha skändat ett judiskt monument.

Efter filmvisningen berättade HIAG-medlemmarna om sina egna erfarenheter från dessa läger. De beskrev hur de hade försökt undvika att tillfångatas av ryssarna, då de hade hört att amerikanerna skulle behandla sina fångar bättre, men de upptäckte snart att så inte var fallet. Det fanns inga mänskliga rättigheter, ingen rättvisa, och en av medlemmarna som själv varit i lägret i Bretzenheim kunde intyga att det var precis som filmen beskrev.

Därpå tog en av medlemmarna ordet och berättade om sin ungdom. Han var sju år gammal när NSDAP kom till makten. Vid denna tid gick han i en kristen skola, skolan var indelad i en katolsk och en protestantisk avdelning och barnen från de olika skolorna fick inte leka med varandra eller ens träffas. Efter NSDAP:s maktövertagande byttes skolans namn till Horst Wessel-skolan och de två skolorna slogs ihop till en, där alla barn fick gå tillsammans oavsett religiös tillhörighet. Han berättade även om sin tid i Hitlerjugend, och fortfarande idag kan många tyskar tala om att de gärna hade växt upp i samma gemenskap som den som fanns i Hitlerjugend. De hade mängder av fritidsaktiviteter, bland annat en scoutkår, och om somrarna hjälpte de bönderna med skörden. De sjöng mycket och den gamla soldaten kunde berätta hur mycket det stärkte deras sinnen. De sjöng inte sånger om krig, våld eller hur mycket bättre tyskarna var än alla andra, vilket är vad som lärs ut idag om dessa sånger. Nej, de sjöng om sin hemort, naturen, årstiderna och patriotism. Det var inte alls en träningsskola för krigande barnsoldater, som många idag hävdar, utan en förening där barn fick gemenskap och utföra aktiviteter tillsammans, där barnen hjälpte varandra med läxorna och idrottade.

Mötet avslutades med en frågestund och många intressanta diskussioner dök upp. För att visa vår uppskattning till dessa ärans män så hade vi samlat omkring 75 nationalister, och vi lärde oss mycket den dagen. Det är viktigt för oss, för alla nationalister, att ta vara på de återstående chanser att få träffa dessa tappra män och kvinnor innan det inte finns någon kvar som kan berätta. Herrarna och deras hustrur blev glada och rörda av att se att det fortfarande finns unga, friska kvinnor och män som är redo att utkämpa samma strid som de själva gjorde för 70 år sedan, och genom denna sammankomst ville vi visa dem att lågan ännu brinner, i Tyskland och i Europa.

Maria Persson