En vecka mot statligt förtryck i tyska Rhein-Neckar

Då den nationalistiska motståndsrörelsen i Tyskland ständigt utsätts för förtryck, repression och förvrängningar av lagar, beslutade sig aktivisterna i området för att genomföra en "vecka mot repression". Bakgrunden till denna reaktion var en rad händelser som skett det senaste året, bland annat razzian mot nationalistiska partiet NPD:s klubbhus i Kirchheim, och även en rad andra fullständigt planlösa tillslag mot samma klubbhus, där poliser stormat in, kontrollerat legitimation på alla närvarande och kontrollerat alla bilar men naturligtvis inte hittat något olagligt att anmärka på. Efter razzian den 9:e juni förbjöd tingsrätten att det spelades musik innanför lokalens väggar (märk väl att hela huset och gårdsplanen utanför hyrs av NPD av en privat värd, det är således en högst privat egendom), oavsett om det var livemusik eller på cd-skiva, och motivet till förbudet var, att det var mer sannolikt att det skulle begås illegala aktiviteter ifall det spelades musik.

På grund av detta hyrdes snart ett nytt hus i Altleiningen, en by några kilometer bort, men huset var i dåligt skick så under hela sommaren och hösten samlades tappra aktivister där i ur och skur för att renovera och reparera. Naturligtvis betalades hela kalaset ur egen ficka. Vissa saker måste dock utföras av fackmän, så när en elektriker hyrdes in för att dra in ström i huset så hotade polisen hans företag och sade att de inte skulle få några fler kunder när det blev känt att de utfört uppdrag åt nazister. Ett dieselaggregat fick således köpas in - för dyra pengar.

I november var allt äntligen klart. Huset var färdigt och en liten festlighet, där Frank Rennicke skulle spela, skulle hållas för att inviga de nya lokalerna. Denna fest stoppades dock innan den ens hade hunnit börja. När endast omkring 80 deltagare hade samlats i början av kvällen rusade 250 polismän med dragna vapen in i lokalen. Aktivisterna på plats svarade med att sjunga nationalsången och andra frihetssånger, och som svar på detta behandlades de väldigt illa. Ingen fick gå på toaletten och allas legitimationer och bilar skulle kontrolleras. Vidare förbjöds alla deltagare, både de redan närvarande och de som inte än hade anlänt (hur polisen nu kunde veta vilka dessa var) att vistas i någon av de två byarna Altleiningen och Kirchheim. Även i detta hus är det nu förbjudet att lyssna på musik.


För att protestera mot detta anordnades således "veckan mot repression". Denna vecka inleddes på julafton, men den planerade manifestationen som skulle hållas då blev förbjuden av polisen, och man hotade med att alla som vistades i närheten av det område där manifestationen skulle äga rum, skulle arresteras. Detta var återigen tingsrättens order som motiverade förbudet med att "demonstrationen fyller inget annat syfte än att störa polisen på julafton." Den 26:e och 29:e december hölls dock stående demonstrationer i några av byarna i området runt lokalerna. Båda manifestationerna samlade cirka 50 deltagare, och det hölls tal, delades ut flygblad och en banderoll hölls upp under några timmar.

Den andra demonstrationen lockade även till sig en del oönskade gäster, ungefär 60 anarkister och kommunister hade samlats för att manifestera sin förvirring. Den tyska träskvänstern verkar om möjligt ännu fegare, trasigare och knasigare än den svenska. Med en barriär av endast två icke-kravallutrustade polismän (innan förstärkning kallats in fanns endast två polisbilar på plats), cirka tio meter att springa innan de nådde nationalisterna och med ett stort numerärt överläge så hade de lätt kunnat göra allvar av sina ständigt skanderade hot om att krossa. Men de stod snällt kvar, och när polisen sa åt dem att vara tysta så tystnade de. När nationalisterna ville gå tillbaka till stationen kände de för att ta den väg vilken träsktrollen blockerade, varpå de snällt flyttade på sig efter lite gruffande från polisen. En ensam nationalist som cirkulerade utanför själva demonstrationen fann sig själv ståendes framför 60 troll, och han såg då sin chans. Han började ropa att de skulle komma och slåss, men givetvis vågade de inte, trots att inga poliser fanns i närheten. När nationalisterna skulle gå tillbaka till tågstationen anslöt sig en grupp om fyra nationalister till den ensamme kämpen. Medan de övriga demonstrationsdeltagarna vandrade mot stationen, med endast ett fåtal polismän mellan sig och de så till synes adrenalinstinna och våldssugna vänstertrollen som dock inte vågade mer än att kasta en och annan sten, så begav sig den lilla gruppen runt området för att genskjuta antagonisterna. När trollen insett att de aldrig skulle våga tränga sig förbi de tio polismännen fram till nationalisterna så begav några av dem sig in i ett närbeläget parkeringshus för att ha sönder bilar, medan resten strök omkring i området. Mötet var oundvikligt, och när de fem nationalisterna stötte på de omkring 50 trollen så ropade de återigen att de skulle komma närmare. Men givetvis vågade de inte så nationalisterna tog saken i egna händer, räknade ner från fem och sprang sedan rakt in i hopen av anarkister. Merparten av anarkisterna flydde men de som inte gjorde det åkte på en hel del blessyrer av de fem nationalisterna.


Den 31:a december, Nyårsafton, var det således dags för ännu en demonstration, denna gång en gående, med flaggor och banderoller. Förvånansvärt nog tilläts det på denna demonstration både musik och trumslagare och det hela vart mycket lyckat. 110 personer samlades till demonstrationen, som var en avslutning för veckan och därmed hölls inne i centrala Ludwigshafen. Demonstrationen gick genom staden till något som i folkmun kallas "Huset", en lokal samlingsplats för kommunister. Där höll NPD-ledaren i Hessen, Marcel Wöll, ett tal som bland annat handlade om relationerna mellan EU:s öst-utvidgning, BRD:s medlemskap i NATO och problemen med systemet i BRD, och lyckades på ett tydligt sätt klara ut en hel del missförstånd och lösa trådar. Han förklarade även att endast nationell socialism tillsammans med Tysklands utträde ur EU och NATO kan rädda det tyska folket från undergång. Vidare talade även bland andra en lokal aktivist, som belyste alla de övergrepp polisen gjort sig skyldig till under det gångna året, och att polisen borde tänka över hur de ska agera i framtiden, om de ska tänka själva eller bara följa order från högre instans, för alla de som beslutat om deras åtgärder sitter själva hemma i värmen med sin familj och behöver inte offra fritid och semester på nyårsaftonen för att störa och förtrycka människors rätt att demonstrera.

Till sist var det så dags för en lite annorlunda prisutdelning. I sydvästra Tyskland har aktivisterna fört statistik i de olika delstaterna om vart någonstans polisen betett sig värst. Man har räknat samman alla övergrepp de gjort sig skyldiga till under hela året, och det polisdistrikt som var värst vinner ett fint pris i form av en sliten, trasig pokal i renaste plast. I år gick priset till Rheinland-Pfalz, som bland annat gjort sig skyldiga till razzian mot klubbhuset i juni. Polisen hade dock sagt till innan prisutdelningen att de inte alls var roade av tilltaget, och att om någon försökte överlämna pokalen till en polis, eller nämnde polisen i sitt överräckningstal så skulle de omedelbart avbryta demonstrationen och gripa alla deltagare. Så överräckningstalet tog en lite annorlunda vändning, då det tillkännagavs, att pristagaren detta år varit någon som alltid ställde upp när vi behövde det, som alltid gör sin plikt i ur och skur, som alltid gör sitt jobb och hjälper till att hålla Tyskland rent, kort sagt, någon som verkligen förtjänar priset: närmsta soptunna!


Aktuella länkar:
Förtryck och åsiktsförbud

Maria Persson