Sverigedemokraterna och den politiska ankdammen

Efter Sverigedemokraternas stora valframgångar så har partiet stärkt sina positioner i Sveriges politiska sfär. I staden Oskarshamn, Småland, fick Sverigedemokraterna två mandat som förvaltas av Mattias Bäckström Johansson och Jonny Evaldsson, som i sitt första kommunfullmäktigemöte gav sitt bifall till att kommunen skulle ta emot 40 nya flyktingar.

Sverigedemokraterna anser att mottagandet av flyktingarna ligger i linje med deras partipolitiska program, nämligen att man ska sprida ut flyktingarna för att undvika bildandet av etniska enklaver. Så som en spottloska i ansiktet på alla de som trodde att partiet skulle vara en röst mot den ökade invandringen till Oskarshamn, bidrar nu Sverigedemokraterna till den mångkulturella utvecklingen.

Att Sverigedemokraterna genomgått en liberaliseringsprocess står inte som någon nyhet för den som sett partiets utveckling sedan grundandet. Men problematiken för den godtyckliga väljaren är att det etablerade Sverige fortfarande titulerar Sverigedemokraterna som ett nationalistiskt parti, utan att för den sakens skull studera och analysera deras valmanifest. Som bekant så står den massmediala rapporteringen om partierna för en stor del av de framgångar och motgångar ett parti kan möta, i detta fall har de stått för framgångarna. För genom sin enkla och till synes ogenomtänkta beskrivning av Sverigedemokraterna har media lockat den allt mer växande nationalistiska väljarskalan till att låta sina åsikter kanaliseras av just Sverigedemokraterna.

Är då SD:s liberalisering konstig? Om vi tittar på den parlamentariska politiken i Sverige idag så ser vi en allt större likriktning av politiken. Partiprogram begränsas till ekonomiska skillnader och de ideologiska aspekterna kommer långt ner på prioriteringslistan. Vi ser det tydligt i den moderna politikens blockbildningar, som inför detta år bildades redan innan valet var genomfört, något som är unikt i svensk politik. Blockbildningen i sig gör att de politiska förgreningarna så som Liberalism och konservatism blandas ihop och bildar en grå-blå massa där ideologierna får stå åt sidan för ekonomiska reformer. I detta led av förändring och likriktning hittar vi även Sverigedemokraterna och deras gelikar. För att blidka den ”vanliga” medborgaren (den som i grunden inta har någon ideologisk övertygelse utan endast styrs av sakfrågor i den politiska debatten) så måste Sverigedemokraterna likrikta sin politik i samma anda som de etablerade partierna, de måste göra sin politik ”rumsren”.

Men i denna politiska utveckling blir den egna partipolitiken allt mer skör, och tappar tillslut sin ursprungliga innebörd. För det etablerade Sverige följer även dem opinionen, och anpassar sig mer än gärna efter den, allt i en sann populistisk anda. Exempel på detta finner vi i förhållandet mellan uppstickarna Ny Demokrati och Socialdemokraterna. Ny Demokrati gick till val med en invandringskritisk hållning och vann på så sett så många röster att man tillslut fick säte i Sveriges riksdag. Deras sejour där blev om än komisk så ganska kort, men det intressanta med deras tid i riksdagen är efterspelet. För när man synar det Socialdemokratiska partiprogrammet idag så ser man mängder av punkter från just Ny Demokrati i deras valmanifest. Det etablerade Sverige har alltså eliminerat uppstickaren genom att anamma deras politiska ståndpunkter. Ett sådant politiskt övertagande sker på grund av just den liberalisering som många partier av sådan karaktär genomgår, när partipolitiken blir applicerbar för etablisimanget så kan de lätt stryka opinionen medhårs genom några enkla förändringar i partiprogrammet. Andra exempel på detta är Folkpartiets, må jag säga, genialiska politiska drag, där man lurade väljarna med att införa språktest för invandrare, ett utspel som klart och tydligt visar på en anpassning efter den växande nationalistiska opinionen. Men luras inte av dessa förändringar, för i Folkpartiets fall, likväl som fallet Ny Demokrati och Socialdemokratin så var deras ansträngningar fruktlösa, istället försvann de i myllret av sakfrågor som fick större prioritet när löftena skulle förverkligas.

Sådan är den parlamentariska verkligheten om man kompromissar med sina åsikter och ser en liberalisering av sin politik som ett sätt att locka väljare. Väljarna kanske lyssnar, men så fort ett tryggt, etablerat och av media accepterat parti hamnar i närheten av den förda linjen så är dessa väljare som bortblåsta. För människor söker sig till trygga val om de alternativ som finns blir för lika, därför kan blockbildningar skapas och vinna framgång. För att överleva som ett parti med en homogen ide om hur landet ska formas så får budskapet under inga som helst omständigheter kompromissas, taktik och utförande kan och bör vara föränderligt, men aldrig den ideologiska stommen. Då hamnar man som Sverigedemokraterna i den politiska ankdammen.