Demonstrationer och trubadurkväll

I oktober förra året så demonstrerade Nationalsocialistisk front (NSF) genom Linköping, under parollen "För folk och nation". Vad många inte visste då var att den demonstrationen var startskottet av ett årligen återkommande fenomen. Lördagen den 28:e oktober i år så marscherade NSF genom både Norrköping och Linköping.

Dagarna innan hade ordet om en demonstration i Linköping gått runt, främst inom NSF, men även ett mindre antal oberoende patrioter hade nåtts av kallelsen. Det vore ren lögn att säga att polisen skötte sitt jobb året innan, och under sommarens torgmöten inför valet ägnade sig även polisen åt att trakassera patrioter, bland annat genom att ljuga och säga vilken väg de fick gå för att sedan gripa dem. Av dessa anledningar så valde man att inte söka något tillstånd denna gång. Samma dag som demonstrationen skulle äga rum bestämdes det att den skulle flyttas till Norrköping, på grund av det massiva polisuppbåd som hade kallats till Linköping. Men några planer på att helt överge grundtanken om en demonstration i Linköping fanns dock inte, tanken var hela tiden att det även skulle bli av där.

Vid tolvtiden i lördags stod så ett åttiotal nationalister utanför Max vid tågstationen i Norrköping, redo att tåga genom staden. På order ställde man sedan upp sig i led två och två, ledda av trumslagare, tre partifanor och tre svenska fanor. På sidorna av tåget gick aktivister bärandes sköldar. Inför denna demonstration var det bestämt att man, till skillnad mot vad som är brukligt för NSF, inte skulle bruka partiuniformer, och demonstrationen var således civil.


Vad som sedan skedde var något som norrköpingsborna inte ser var dag; nationella socialister, patrioter och sanna frihetskämpar tågandes på Norrköpings välfyllda gator, en solig höstdag. Under marschens gång så skanderades slagord som; "NSF - Sveriges framtid" och; "Sverige åt svenskarna" medan virveltrumman ekade mellan husväggarna. Efter cirka 10 minuter kom man fram till centrum, där man sedan ställde upp sig med fan-, sköld- och banderollbärare medan de resterande upplöste formationen för att lyssna på efterföljande tal.

Först ut att tala var Jonas Andersson, länsledare för Östergötland. Hans tal berörde bland annat valet, och den hetskampanj som media bedrivit mot partiet, där man bland annat helt sonika ljög ihop att Jonas och ytterligare ett antal personer skulle ha blivit gripna för inblandning i en granatattack - något som varken Jonas eller hans kamrater ens varit misstänkta för. När Jonas hade talat i några minuter smög en ensam polisbil upp bakom de uppställa nationalisterna. Efter ytterligare en stund så steg en av polismännen fram till Andersson och framförde krav på att han och hans partikamrater skulle backa in i Hörsalsparken, som de stod uppställda framför, på grund av att de störde trafiken, som vid tillfället var obefintlig. Varpå Jonas utropade till åhörarna att; "vi måste nu flytta på oss för att vi stör den oerhört livliga trafiken, men ni är alla välkomna att lyssna på vårt budskap ett antal meter längre bak i parken". Den bryske polisen gav sig emellertid inte utan ville att de skulle flytta sig ytterligare, men när han började haspa ur sig hot om att gripa samtliga på plats om de inte gjorde som han sa så blev komedin lite väl påtaglig, och han fick enbart skrattsalvor till svar, varpå han buttert klev tillbaka till sin bil.


Efter det var det Göran Jonsons tur att tala, han började med att tacka alla de som röstat på NSF i valet, och gick sedan vidare till att beröra demonstrationens paroll; "Mot demokrati och landsförräderi". Siste man ut att tala var Simon Lindberg, ortsledare i Kristianstad. Simon talade bland annat om "nollrasism" veckan på TV4 och de två program som hade sänts tidigare i veckan, under namnet "Drabbad av hat". Programledare för jippot var Alexandra Pascalidou och förutom att intervjua homofiler och främlingar som hade utsatts för såkallade "hatbrott" så ägnade hon även en del av programtiden åt att låta en "före detta nazist" komma till tals, och få en chans att ursäkta sitt egna ruttna beteende genom att skylla det hela på nationalismen och "hatet". Denna man, vid namn Jonny "Puma" Höglin skor sig idag på att smutskasta nationalism på heltid. Simon Linberg ställde sedan den berättigade frågan; "varför intervjuades inga svenskar som blivit utsatta för våld av främlingar" och talade sedan om att det är svenskarna som är de riktiga offren för rashat. Efter talen ställde man upp för avmarsch, och gick sedan tillbaka till utgångspunkten.

Någon timme senare befann sig sällskapet i Linköping, och väl på plats där så var det lätt att förstå polisens bristande resurser i Norrköping, polispådraget var enormt och man hade tvåsiffriga nummer av både vanliga polispatruller samt piketstyrkor, på plats fanns även SÄPO, ett antal civilpoliser, och en polishelikopter. Sörmlands- och Stockholmspoliser hade fått masa sig till Linköping för att bistå sina kollegor, dock helt i onödan, då det alls inte var nödvändigt med det överdrivna pådraget.


NSF ställde snabbt upp sig för avmarsch, men fick på grund av polisens närvaro vänta nästan en timme med att gå. Dessutom inskränktes den planerade gångvägen av ordningsmakten. Demonstrationen genomfördes i samma stil som i Norrköping och blev lyckad även den, sånär som på den avsevärt kortare marschvägen. På plats i Linköping fanns en mindre skara vänsteraktivister. Dessa nöjde sig med att stå bakom polisens linjer och skräna. När tillfälle så gavs för konfrontation valde de däremot att vika av, även om rapporterna på Internet lämnar helt andra bud.

Dagen som helhet får ses som mycket lyckad, det enda man skulle kunna anmärka på är den korta vägen man fick lov att gå i Linköping, och det relativt låga antalet deltagare. Men den korta marschvägen var inget att göra åt, poliserna var allt för många för att man skulle kunna ställa några andra krav. Deltagarantalet har även rimliga förklaringar, bland annat på grund av att demonstrationen inte var annonserad i förväg för mer än en begränsad krets några dagar innan, vilket gjorde att mycket färre antal personer kände till den och kunde sluta upp. Dessutom så krockade arrangemanget olyckligt med en nationell trubadurspelning i Västerås med hundratalet deltagare.

När det hela var slut så ringde anarkister upp en patriot för att bestämma träff och göra upp. Oräkneliga är de gånger som antifascister ringt upp nationalister i Linköping och framfört hotelser och önskemål om att träffas, men varje gång har det visat sig vara tomt prat. Men denna gång var det annorlunda försäkrade mannen i andra sidan luren, han bedyrade att det var allvar denna gång, han nämnde även att Linköpings antifascister bara var ”töntar” men att han och hans kamrater minsann var från Stockholm och på väg ner till Linköping för att läxa upp patrioterna en gång för alla. Såhär i efterhand får det tyvärr konstateras att Stockholms antifascister håller sina löften lika bra som Linköpings. Linköpings gator tillhör det nationella motståndet och de som söker ändra på det kommer inte undan med några skrapsår. Linköpings oberoende patrioter har förklarat nolltolerans mot röda provokationer.

Lite senare på kvällen så blev det en sammankomst för dem som hade deltagit i demonstrationerna. En bit utanför staden hade en gemytlig lokal hyrts, där dryck och tilltugg såldes. Två trubadurer underhöll även festdeltagarna, som skrattade och skålade i goda vänners lag. Längre in på kvällen så steg Jimmy, tidigare trummis i bandet Svastika, upp på scenen och satte sig vid trummorna, ett mycket uppskattat inslag.

Det kan i efterhand konstateras att det blev en lyckad lördag i nationalismens och kampens tecken.

Artikel om fjolårets manifestation:
Demonstration för folk och nation

Se video från demonstrationen i fjol:
[Klicka här]