Förtryck och åsiktsförbud

I helgen skulle den årliga tyska Hessmarschen ägt rum i Wunsidel om det inte vore för att den än en gång förbjudits, likt den var ifrån 90-talets slut till 2000-talets början. En av våra kvinnliga skribenter skriver i denna krönika om den tyska staten och deras metoder för att kränka nationalisters rätt till det fria ordet, samt utnyttjande av mötes- och demonstrationsfriheten.


Jag finner mig själv liggande på den blöta asfalten med ett knä i ryggen medan ett buntband dras åt hårt om mina handleder. Det skriks och gormas på ett språk jag inte kan men så pass mycket går fram att jag förstår att jag ska hålla käften. Denna förhållandevis brutala behandling kommer sig, inte som man kanske kan tro av ett fruktansvärt brott eller ens våldsamt motstånd, utan av att min mobiltelefon olyckligt började ringa i min handväska precis under den pågående razzian. Så, vad hade vi gjort?

Det var den 9:e juni i år och spelning på det lokala klubbhuset i Mannheim, Tyskland. Jag och några andra svenskar var där av anledning av den stora festivalen Fest der Völker, som skulle hållas i byn Jena dagen därpå, där ett band och en talare från Sverige skulle delta. Fest der Völker startade 2005 och drog redan detta första år över 1000 personer, och tanken var att det skulle bli ett årligen återkommande evenemang. Det är en politisk manifestation i kombination med festival, där band och talare från hela Europa varvas på scenen. Nu i år så fick vi dock reda på att festivalen skulle bli inställd, och skälet var, att polisen inte ansåg sig ha resurser att bevaka tillställningen på grund av de pågående världsmästerskapen i fotboll. Men då våra biljetter redan var bokade och våra kamrater i Mannheim lät hälsa att vi var hjärtligt välkomna ändå, så åkte vi, fulla av förväntan. På fredagskvällen skulle det hållas en spelning i det lokala klubbhuset för att samla in pengar till nästa Fest der Völker, och på lördagskvällen väntade ännu en spelning, i Leipzig, som i viss mån skulle fungera som ersättare åt festivalen, även om det skulle bli ett mycket mindre arrangemang.

Vi blev, som alltid, hjärtligt mottagna av våra kamrater och fick åka hem till en av dem för att äta och vila en stund innan det var dags att åka till klubbhuset. Väl på plats förberedde sig det svenska bandet för kvällen och när gästerna började anlända äntrade ett lokalt band scenen. De fick igång publiken och succen var ett faktum, men med en låt kvar på repertoaren, precis innan det svenska bandet skulle börja spela, avbryts plötsligt festligheterna. Vad som till synes verkar vara hundratals svartklädda maskerade män och kvinnor rusar in med dragna batonger och skriker och gormar. Jag står i en trappa precis mitt emot entren och bevittnar spektaklet med fascination, medan en tysk kamrat bredvid mig suckar "ah, razzia, igen". Plötsligt börjar min telefon ringa i väskan, jag tar upp den när en polisman vinkar åt mig och skriker nånting. Jag låter telefonen ringa och stoppar ner den i väskan igen, men detta var tydligen inte tillräckligt varpå han fortsätter. Jag tar upp telefonen igen, den här gången för att stänga av den. Det skulle jag inte ha gjort, för då jag står där och fumlar med knapparna rusar polismannen fram till mig och tar tag i min telefon. Självbevarelsedriften är ofta större än det rationella tänkandet och det sitter nästintill i ryggmärgen att inte släppa taget om något som någon annan håller på att stjäla av en, alltså drar jag i min telefon och utbrister "what the fuck is your problem!?". Där skrev jag tydligen under min dom, för innan jag vet ordet av finner jag mig själv bli brutalt utsläpad av två stora karlar medan min handväska och allt som finns däri flyger all världens väg över golvet. Jag blir utslängd på asfalten där en tredje polisman trycker sitt knä hårt i ryggen på mig medan han fängslar mina händer med buntband och jag desperat försöker förklara att jag inte förstår vad de säger, att jag inte talar deras språk. Till slut verkar de begripa och börjar prata engelska med mig. Då förklarar de att jag skulle varit smart och stängt av telefonen direkt för då kanske jag hade sluppit detta. Att en stor och stark polisman med draget vapen kan känna sig så pass hotad av en liten tjej med en ringande handväska att han blir tvungen att misshandla henne och förse henne med handfängsel övergår mitt förstånd, men någon vidare förklaring till detta får jag inte. När jag senare blir uppdragen från asfalten och noggrant visiterad är polisen i full färd att visitera samt kontrollera ID på samtliga deltagare på spelningen, allt film- och fotomaterial beslagtas och deltagarna får sitta tysta med händerna i knäna, alternativt stå lutade mot väggen, i flera timmar innan de en och en plockas ut till den växande skara redan kontrollerade som väntar på sina kamrater.
Kvällen efter hade vi åkt den långa vägen till Leipzig till en sammankomst ordnad av NPD. Bandet såg fram emot att äntligen spela, och även denna kväll började bra, med drygt över 300 deltagare i en trevlig lokal. Denna kväll löpte faktiskt ända till fram emot midnatt innan ordningsmakten slog till, denna gång var det dock den lokala polisen och inte insatsstyrkan, och de gick inte lika hårt fram. Men, spelningen blev stoppad, deltagarna ivägskickade och jag började ana hur det var att leva som nationell i ett land där varje lag är fri att ändras för ordningsmakten om det passar deras syften.

Efteråt får jag reda på att det är olagligt att säga "fuck" till en polis i Tyskland. Jag får även veta att motivet till razziorna var att det var en nationell fest, med nationella deltagare, och det spelar ingen roll om polisen vet om i förväg att det kommer att hållas en spelning eller till och med har godkänt den, ibland får de helt enkelt bara för sig att stoppa den och då är det som det är med det. I Sverige kan polisen visserligen stoppa en spelning och visitera samt slussa iväg deltagare, men det händer väldigt sällan då det först måste ha begåtts ett brott. För att polisen ska veta att det begåtts ett brott behöver de alltså ha haft folk inne i lokalen som kan bevittna detta, och då är man således ofta förvarnad. Men även om det var en chockerande upplevelse att bli ivägsläpad och misshandlad så var det ingenting mot det jag upplevde när mina tyska kamrater senare berättade om under vilka lagar de faktiskt lever.


I dagarna skulle det vara dags för den årliga Hessmarschen i Tyskland, som brukar locka c:a 5-7 000 deltagare. Denna marsch hålls årligen för att manifestera minnet av fredsmartyren Rudolf Hess, som 1987 bragdes om livet i ett fängelse i Berlin men har till och från varit förbjuden. När den varit laglig har den ägt rum i Wunsiedel i Bayern, staden där Rudolf Hess begravdes. Förra året, efter att marschen varit laglig i tre år, bestämde sig helt plötsligt makthavarna för att införa en ny lag, ett tillägg till § 130, lagen om hets mot folkgrupp (volksverhetzung), och detta tillägg angav att det är olagligt att hålla demonstrationer som kan uppfattas som kränkande mot "förintelsens offer". Lagen tillkom som ett brutalt skämt den första april och syftade främst på NPD:s demonstration i Berlin den 8:e maj, som kanske skulle passera ett minnesmonument över "förintelsen" och därför väcka anstöt. Denna lag fann de dock tillämplig även på andra manifestationer, och således förbjöds även Hessmarschen samma år. Givetvis bestreds beslutet in i det sista och var uppe i allra högsta instans, men den gången beslutade ordningsmakten till vår nackdel. Detta år är frågan på tapeten igen, men likt ifjol kommer beskedet från Högsta domstolen att de "inte har tid att ta ställning i frågan".

Den tyska lagboken är full av exempel på hur man utövar förtryck av nationalister. För några år sedan lades ett lagförslag som skulle göra det svårare för nationalister att ta körkort, med motiveringen att nationalister har lättare att träffas om de har körkort, och har de lätt att träffas så har de också lätt att planera illegala aktiviteter. Detta förslag gick inte igenom, men andra lika tossiga idéer är väl befästa stadgar i lagboken. Är fler än tre personer ute och går på stan räknas det som en demonstration, och en demonstration får inte föras med raka led. Är alltså fyra personer ute och går i ett rakt led kan de straffas. Det är heller inte lagligt att marschera, och givetvis inte att gå i uniform. Vidare är alla upptänkliga siffer- och bokstavskombinationer förbjudna att bära på tyska demonstrationer, och måste täckas över. Detta innefattar till exempel även de dubbla S:en i Hugo Boss och NSDA i Lonsdale. Fanborgar är olagliga och man får heller inte bära fanor rakt i någon slags formation utan de måste gå huller om buller. I vissa demonstrationer är det lagligt att spela marschtrumma eller musik, i andra inte, och vad som är lagligt att skandera kan också skilja sig från gång till gång även om många slagord givetvis är förbjudna. Vidare måste en funktionär eller arrangör tala om inför varje tillställning vad som är olagligt och inte, och det kan bli en lång radda med förordningar innan manifestationerna eller tillställningarna kan dra igång. Till exempel var det på en tillställning jag besökte i Bayern, bland mycket annat, olagligt att säga ”widerstand”, det tyska ordet för motstånd. Majoriteten av alla nationalistiska symboler, inklusive alla runor i alfabetet, är givetvis förbjudna. Dessa lagar är inte främst till för att någon egentligen tar skada av att det bärs en tyr-runa på ett kavajslag eller att åtta personer går på ett rakt led på en gata, utan givetvis är de bara till för att störa nationella så mycket som möjligt, majoriteten av dessa lagar är naturligtvis enbart tillämpbara på nationalister. Många bäckar små blir en stor å, och ju fler störningsmoment desto jobbigare blir det att vara nationell. Men än verkar motståndet ha stått sig ganska bra mot dessa gummiparagrafer, eftersom det bara växer och blir mer och mer välorganiserat för varje år. Ja just det, det är även olagligt att kalla ovanstående lagar för gummiparagrafer.