Under blå himmel i de blå bergen

Med regnet över oss rullade vi av färjan från Stockholm i Tallinn. Solskenet och värmen som vi lämnade bakom oss dagen innan kändes som helt bortblåst. Inte bara var regnet var närvarande utan likaså kylan och himlen var alltjämt mulen. Snabbt åkte vi inåt Gamla Stan för några snabba ärenden, däribland införskaffade vi oss tre stora blombuketter. Mer tid än så hade vi inte att slösa då vårt tidsschema var pressat. Inom någon timme skulle dagens tillställning starta i Sinimäed, de blå bergen.

En estnisk frivillig som hedrar sina fallna kamrater. Mannen är bland annat dekorerad med ett järnkors av 1:a klass liksom medalj som visar att han sårats i strid.

Krigets enda riktiga SS-slag
Sinimäed var platsen för det hårdaste slaget i Estland under andra världskriget. Slaget var även unikt då det var det enda större slag där det bara var SS-trupper som slogs. De frivilliga frihetskämparna i SS kom från olika delar av Europa och hade tillsammans med reguljära styrkor slagits hårt mot kommunisterna. Men reträtten hade blivit ett faktum och medan de reguljära trupperna flyttade bak sina ställningar stod 50 000 man ur olika divisioner mot en överväldig fiende. Vissa siffror hävdar att en miljon man ifrån Röda Armen trängde på. Uppgifter talar om 6 000 stupade frivilliga men de tog med 200 000 av sina fiender med sig. De frivilliga elitsoldaterna höll sina ställningar ända till ammunitionen började tryta. Forskare har gjort gällande att det var Röda arméns förluster i Sinimäed som gjorde att Finland kunde besparas den kommunistiska ockupationen.



Blåsorkester och veterankör firade in nya minnesstenar
Ifjol kunde info-14 rapportera ifrån träffen och även i år, nu i lördags, var vi där som svenska representanter och en ny kämpande europeisk generation till glädje för alla gamla veteraner. Tyvärr är mängden soldater som än sluter leden täta en ständigt minskande siffra då fler och fler av dessa hjältar erfarit att åldern tagit ut sin rätt. Men i år skedde firandet med pompa och ståt då två nya minnesstenar invigdes av veteranerna.

En holländsk frivillig bredvid minnesstenen.

Från vänster, Eesti Legions minnessten, den nya minnesstenen för de vallonska frivilliga, Estlands framtid håller fanan högt.

Trots kylan och regnet som mötte oss i Tallinn så är himlen blå och klar över de blå bergen och en skön värme ligger över oss. Sen tidigare har en minnessten över den 20:e SS-divisionen, i Estland kallad Eesti Legion, rest sig på kullen. Men i år invigdes två nya stenar som rests till minne av de som slogs i den Wallonska och Nederländska divisionen. En över tioman stark blåsorkester spelade musik liksom en kör av veteraner sjöng gamla frihetsvisor och marscher.

Nutida militärer hyllar dåtidens.

Över 400 personer samlades uppe i bergen
I juli äger tre stycken möten rum. Sammankomsten ute i de blå bergen är en men två veckor innan ägde en samling rum i staden Elva.
-Veteranerna drack konjak, sjöng gamla sånger och pratade med alla oss yngre, berättar en aktivist för info-14 som besökte den gemytliga tillställning.

Sex av femton regionala fanor för den 20. divisionen, Eesti legion.

Här i Sinimäed har veteranerna tagit med sig några av sina fanor. Totalt hade de denna dag sex olika med sig. Samtliga fanor användes av Eesti Legion och representerar olika regioner i landet, totalt var Eesti Legion uppdelade i 15 regioner som alla har sin egen fana. Juli månads första möte äger rum i olika städer varje år och ägde rum tre veckor innan Sinimäed träffen. Detta år var träffen placerad i staden Võru och samlade tusen deltagare. Samtliga regionsfanor fanns i år representerade vid denna sammankomst. Vid det mötet höll bland andra även Estlands premiärminister tal. Trots att de flesta veteraner passerat 80-års åldern finns många av dem vid liv och håller traditionen vid liv till glädje för alla unga efterföljare. Enligt den estniska polisen deltog över 400 personer vid invigningen av de nya stenarna ute i de blå bergen.


Både inhemska som utländska veteraner stod på talarlistan



Förutom blåsorkestern och veterankören hölls det flera tal. Flera estniska talare presenterades liksom olika utländska representanter.

"Än idag säger de, min ära heter trohet".

En fransk representant från organisationen Terre et peuple förmedlade en skrivelse av franska frivilliga.
-Än idag anser vi vårt motto vara "Min ära heter trohet", sa han till åhörarna.

Holländske Gerrit J. Bothof höll sitt tal på tyska medan en ung estnisk kvinna översatte.

Från den nederländska divisionen talade Gerrit J. Bothof som nu är aktiv som historisk forskare. Han talade bland annat om de skandinaviska frivilliga i sitt tal. En kvinna, en släkting till en belgisk frivillig, höll också tal för att inviga den flamländska divisionens minnessten.


Framgångsrik motattack i elfte timmen
De olika estniska talarna hade olika inriktningar i sina tal. En av dem berätttade om de hårda strider som hade förts just på den platsen vi stod på. De trodde allt hopp var över när de skulle retirera till sista försvarslinjen bakom sig med vid sin sista motattack slog de tillbaks ryssarnas frontlinje.

"Vi lyckades ta över ryssarnas ställning, döda dem eller jaga dem till reträtt".

-I tre dagar var jag vaken och slogs innan jag sårades. Vi visste inte ens om det var dag eller natt, luften var täckt av sot. Vi hade bara en försvarslinje kvar bakom oss när vi slogs här och ammunitionen började ta slut. Vi var säkra på att vår fiende var övermäktig och vår reträtt var ett faktum. Men då sa vår officer att vi gör en sista motattack innan vi retirerar.
Vi lyckades då ta över ryssarnas ställning, döda dem eller jaga dem till reträtt. Vi tog deras vapen och vann mark och kunde flytta fram våra positioner.

Trots förlusten av många veteraner är fortfarande märkbart många virila nog att hålla traditionen vid liv.

Traditionsenlig matservering för veteranerna
När mötet var över ringlade sig kön av veteraner till matbespisningen sig lång. Enligt gammal tradition bjuds alla veteraner på fältmässig föda efteråt tillagad i ett fältkök. Mötet har deltagare i alla åldrar, allt från den äldsta veteran till den yngste av barn. Bespisningen är dock endast till för veteranerna varpå det är tradition för många yngre att efteråt bege sig till de gravplatser som finns i närheten för att där visa sin respekt för de fallna.

"Ja, vi elsker dette landet", en enkel och klar förklaring till de frivilliggas uppoffring.

I en gravplats nära minnesmonumenten placeras minnesplaketter på en mur. Kyrkogården som sådan är vildvuxen med gravstenar och kors välta och vandaliserade, ett kvarvarande monument efter den kommunistiska ockupationen. Den största andel plaketter över frivilliga utanför Estland står norska frivilliga för. Men för två år sedan var ryssar och vandaliserade merparten av de norska plaketterna.


Ett fåtal svenska plaketter finns också på muren, däribland en över Ragnar Johansson som var en av de fyra svenskar som stred i Berlin under slutstriden. Ragnar Johansson stupade under dessa sista dagar.

En representant ifrån info-14 nedlägger blommor vid de estniska frihetskämparnas minnessten.

Glädje - ett internationellt språk
Innan vi lämnade samlingen hann vi byta några ord med såväl veteraner som yngre patrioter. För att kommunicera med de äldre fick vi använda oss av olika språk då väldigt få av dem talar engelska. När de tjänstgjorde pratade de ofta tyska då det föll sig vara det naturliga språket för alla nationers frivilligga att kommunicera på. I deras utbildning ingick därför även språkutbildning. Men med flera decennier bakom sig så hade även tyskan fallit till viss del i glömska. Så med knagglig estniska från vår sida varierat med tyska hankade vi oss fram i samtalen. En av veteranerna vi pratade med förklarade bland annat att kriget för honom slutade i Tjeckien med kapitulationen och fångenskap. Även om vår kommunikation hade sina brister så fanns det inget tvivel om denne mans glädje över att vår samling av svenskar anslutit oss till cermonin, en glädje som smittade av sig och gav inspiration i det vardagliga politiska arbetet.

Flamländare visade sin närvaro.

Narva - en gång Sveriges rikaste stad
De blå bergen ligger alldeles i närheten av Narva. Under den svenska stormaktstiden var Narva Sveriges rikaste stad och än idag tronar det stadshus som en gång byggdes av svenskar upp i staden. Ett stadshus som förövrigt var Sveriges största stadshus. Man kan även beskåda statyn "det svenska lejonet" i staden som rests till minne av Karl XII. Men numer är gränsstaden som befinner sig granne med den ryska gränsen mer rysk än svensk eller för den delen estnisk. Hela 97% av invånarna är av ryskt ursprung. Men trots detta finns det monument till minne av stupade frihetskämparna i staden. Vårt besök där, är däremot något vi återkommer till vid ett senare tillfälle i en annan artikel.




Aktuell länk:
Veteranträff för frihetskämpar – info-14 på plats i Estland