Andreas Harne - pedofilen bakom rubrikerna

Han har ägnat de senaste åtta åren av sitt liv åt att jaga, avslöja och exponera människor som hamnat på fel sida om lagens råmärken. Han har sökt med lykta och lampa efter skandaler och scoop att föreviga i trycksvärta för en av landets mest tvivelaktiga kvällstidningar. Den 25 april satt han själv med gråten i halsen, djupt försjunken i sin egen misär på de åtalades bänk – han hade blivit ett av de troll han själv jagat de senaste åtta åren. Men inte för att ha gått mot röd gubbe eller en man med obekväma regimkritiska åsikter, sådana som han själv gärna förföljt och ljugit om i Aftonbladets namn. Andreas Harne satt i tingsrätten som den lägsta av alla – en pedofil.

Fallet Andreas Harne, Aftonbladets stjärnskott till kriminalreporter avslöjar inte bara vilka känslolösa och moralbefriade element som agerar tredje statsmakt bakom löpsedlarna, det ger också en ovärderlig insikt i tidningsjournalisternas onämnbara hederskodex där hela mediebranschen väljer att mörka eller ännu värre, förklara och förmildra omständigheterna runt Aftonbladets pedofiljournalist.

Andreas Harne började sin journalistiska karriär på en lokaltidning i hembygden Nyköping, efter en trevande start i branschen och en praktikplats på den syndikalistiska tidningen Arbetaren landade han på drömjobbet som kriminalreporter på Aftonbladet 1998. Ett säkert sätt att komma upp i smöret, när man väl vunnit ett skrivbord på Aftonbladetredaktionen, är de tvångsmässiga ”nazistavslöjanden”, de enkla greppen med suddiga spaningsbilder på nationalistiska samhällskritiker går alltid hem, även hos de mest kräsna av chefredaktörer.

Andreas Harnes korta med intensiva karriär på Aftonbladet var därför hårt präglad av så kallade avslöjanden där nationalister var inblandade, i oktober 2002 tillbringade Harne en dag i buskarna utanför ett tryckeri som misstänktes producera material som antagligen inte skulle falla samhällets apostlar i smaken. Resultatet blev en poänglös artikel om den lokal som påstods vara ”nazisternas hemliga propagandacentral, som producerade merparten av den nazistiska rörelsens material” som givetvis ”hetsade mot invandrare och homosexuella”.

Harne var dessutom delaktig i den unika sampublicering som landets fyra största regimtrogna tidningar gjorde 1999, där ett 60-tal människor av skiftande bakgrund hängdes ut och stämplades som ett hot mot demokratin. Harne har stolt plitat sitt namn under ett flertal av de relaterade artiklarna i publiceringen och gjort sin husse nöjd.

Harnes karriär på Aftonbladet kan i flera avseenden liknas vid vargen som vaktade hönshuset, samtidigt som Harne vältrat sig artiklar om misstänkta pedofiler, vädrat andra människors smutsiga byk i offentlighetens ljus och misstänkliggjort oskyldiga människor på lösa grunder har mannen bakom löpsedlarna successivt växt från en porrmissbrukande livsstilsjournalist till en fullfjädrad och hänsynslös pedofil som tillbringat nätterna med att tillfredsställa sig själv framför tiotusentals och åter tiotusentals bilder av våldtagna och förnedrade barn.

Under rättegången gav både polis och åklagare en förnimmelse till karaktären på det bitvis unika bildmaterialet i Harnes dator, i svepande ordalag beskrev åklagaren bilderna som särskilt hänsynslösa där förgripna barn fått könsord klottrade över sina nakna kroppar. När ett axplock av Harnes bildsamling skulle redovisas för rätten fick samtliga åhörare lämna rättssalen.

Det var den 22 juli förra året som polisen slog till mot Aftonbladets redaktion och grep Andreas Harne sedan Aftonbladets interna virusskydd larmat om oegentligheter från Andreas Harnes arbetsstation, samtidigt genomfördes en husrannsakan i Harnes bostad och på båda platser kunde polisen göra barnpornografiska beslag. I sitt hem förvarade Harne nästan 70 000 bilder av barnpornografisk natur, på Aftonbladets redaktion hittades pappersutskrifter av barnpornografiska bilder i en gul arbetspärm.

Mediasverige andades tungt för en sekund, en kollega hade ertappats med sånt som man helst inte ertappas med. Tystnaden var påtaglig och få medier tog på allvar upp saken i sin press, polischefer, politiker och domare i all ära, de får mer än gärna ertappas som horbockar, narkomaner och pedofiler men nu handlade det om en av de sina. Där är det andra bullar som gäller.

Andreas Harne avskedades visserligen med omedelbar verkan av Aftonbladets tidningsledning, Expressen upplät en blänkare i blaskans bakre partier om konkurrenternas kriminalreporter och DN rapporterade lika torrt och pliktskyldigt som DN oftast gör. Ingen svensk media bemödade sig dock med de annars så vanliga bilderna utanför ”Aftonbladetjournalistens” arbete eller pixlade passfoton på den misstänkte pedofilen.

Detta trots att den misstänkte pedofilen haft direktkontakt med en stor majoritet av det svenska folket på daglig basis och agerat folkets ögon och öron i landets smutsigaste avkrokar i drygt åtta år. Varje dag har folk läst Harnes artiklar om monstruösa pedofiler och mördare och tryggt vaggats till sömns med den goda tanken om att det fortfarande finns eldsjälar som besitter såväl civilkuraget och integriteten att rakryggat och modigt avslöja och rapportera om det som vanliga människor ryggar tillbaka för. Nu har tiden bevisat att Harne varken tillhört de rakryggade eller modiga skarorna.

Den 25 april borrade Harne ansiktet djupt ner i händerna när åklagaren slutpläderar och yrkar på mellan åtta till tio månaders fängelse för pedofilen Harne. Innan dess har Harne fört ett eget försvar och anammat varenda tänkbar förklaring och ursäkt för att han befläckade sig själv om nätterna till bilder med gråtande barn. De successiva porrmisbruket, kickarna, flickvännen som inte tyckte om honom längre, de långa dagarna på jobbet och den alltmer krävande chefen. Eller varför inte den äldre skotske herren som under flera år förgrep sig på, och våldtog Harne i hans ungdom. Harne vittnar om att han från 13-års ålder själv varit offer för pedofiler och smugglats runt av män i Europa och våldtagits framför kameror. Kanske var det därför han slöts sig till ljusskygga pedofilringar på Internet och lustade efter grövre och grövre material?

Nej, Andreas Harne. Inga ursäkter är goda nog för vad du gjort, ingenting kan förklara eller förminska dina osmakliga val i livet. Varken trassliga relationer eller stressiga jobb rättfärdigar pedofili, och att du själv varit ett av de barn som du idag flåsar över är snarare ett skäl till motsatsen. Varje bild och varje filmklipp i Harnes dator är ett övergrepp mot barn, över 60 000 digitala våldtäkter och varje gång Harne har sökt sig till barnporren har ett nytt barn våldtagits, skymfats och förstörts för hans högst privata lustar.

Att de välformulerade undanflykterna, skälen och orsakerna som skulle förklara Harnes pedofili kommer från en man som spenderat oräkneliga dagar på åhörarbänkarna i landets rättssalar är inte heller något anmärkningsvärt. Harne om någon har efter sina åtta år i Aftonbladets tjänst fått en gratiskurs i vad nämndemännen och åklagaren vill och inte vill höra. En gratiskurs vars kunskaper antagligen kommer att visa sig vara ovärderligt hjälpsamma den dagen domen faller.

Vad Harne anbelangar anser han sig nog ha fått sitt straff från samhället, han blev av med jobbet och karriären. 10 månaders fängelse bleknar i jämförelse och med lite flyt kan han nog frilansa sig in i värmen igen med en nyskriven bok och en allvarlig min – men fortfarande med våra barns blod på sina händer.

Läs mer:
Aftonbladetpedofil erkände barnpornografibrott i rätten
Pedofilhärva på Aftonbladet avslöjad