”Vilken svensk flicka har inte blivit kallad svennehora?” - info-14 möter Marie, våldtagen av det nya Sverige

Det är sent på lördagsnatten den 11 februari när tre unga flickor sitter på gröna linjen ut mot Hässelby strand, Marie och Sara har bestämt sig för att följa Jessica till gröna linjens slutstation för att hon ska slippa behöva åka ensam. Ingen av flickorna anade att det skulle bli just den här kvällen som det man alltid tror händer någon annan, hände dem.

När Marie och Sara lämnat av Jessica i Hässelby strand vänder de med tunnelbanan in mot stan igen för att åka hem,
– Det är då mannen som sitter längst fram i sista vagnen börjar förfölja oss efter att ha kallat oss "fina flickor". Vi går igenom vagnen och sätter oss längst bak.

info-14 har träffat en av flickorna, 15-åriga Marie, som utsattes för grovt sexuella övergrepp i tunnelbanan mellan Hässelby strand och Vällingby natten mellan lördagen och söndagen den 11-12 februari, övergreppen var av sådan natur att de enligt lagen klassas som våldtäkt. Liksom alltid annars har händelsen skapat ömsom löpsedlar, ömsom korta notiser i media. Lösnummerspressen har på sitt vanliga vis fått folk att köpa tidningen ännu en dag, för att bara ett par dagar senare glömma händelsen och låta löpsedlarna fyllas av dokusåpaintriger och tips på sexpiller.

För Marie och Sara innebar kvällens traumatiska händelser inget man glömmer eller förtränger över en natt. De två flickorna tillhör det ständigt växande sällskapet unga svenskar som fått bekanta sig med de nya svenskarna på ett alltför intimt sätt.

Åklagare har häktat 25-årige Mohammed Omar Abdullah Kalifa, ursprungligen från Libyen, men bor nu på Grimstagatan i Råcksta, på sannolika skäl misstänkt för dådet. Marie vittnar om hur invandraren knappt kunde någon svenska alls och uppträdde märkbart påverkad eller berusad.
– När Sara ser honom sätta sig jämte oss flyttar hon på sig, jag som från en början inte var rädd för mannen utan tyckte att han skulle visa respekt, satt kvar.
Sen började han tafsa på mig, jag sa åt honom att lägga ner det där på en gång och slog bort hans hand. Han bara skrattade.

Häktningsförhandlingarna mot Mohammed Kalifa hölls den 15 februari vid Stockholms tingsrätt. Mohammed Kalifa nekade sig igenom anklagelserna med hjälp av en tolk och hävdade istället att han var full och sov hela resan från Hässelby strand till Vällingby.

Mohammed Kalifa ignorerar Maries vädjan gång på gång och fortsätter lägga sina händer på henne tills Marie får nog.
– När han vägrade sluta ger jag honom en örfil, det är då han blir brutalt våldsam. Han örfilar mig flera gånger och tar tag i mitt huvud och dunkar in det i väggen. Sara står helt ställd vid tunnelbanedörrarna med gråten i halsen och tårar i ögonen, berättar Marie för info-14.

14-åriga Sara är panikslagen och hotar främlingen med att ringa polisen och tar fram sin mobiltelefon och slår in numret,
– Jag får panik och säger till henne att absolut inte göra det. Jag är rädd att han ska ha ihjäl oss båda om hon gör det. Jag skyddar henne genom att krama henne och ställa mig framför henne, min enda tanke var att ingenting fick hända med henne.

Vi börjar gå igenom vagnen för att undkomma mannen, men han följer efter och tafsar på mig brutalt och har sina händer innanför mina trosor. Jag ställer mig längst fram i vagnen och mannen går emot min väninna som skriker och gråter.

Marie ställer sig emellan mannen och Sara, tåget är på väg in till Vällingby och Marie försäkrar Sara om att allting kommer ordna sig så fort de kommer av tåget. När tåget stannar kliver de två skärrade flickorna av, förhoppningsfulla om att främlingen ska ge upp och stanna kvar i tåget.
– När vi kliver av följer mannen efter, min första tanke var att springa ner till spärrvakten men dörrarna till nergången är låsta, Marie finner ingen annan utväg än att försöka lura av sig den efterhängsne främlingen.
– Jag lurar i mannen att jag bor på en påhittad gata i Vällingby, Humlövägen 3, och mannen påstår på dålig svenska att han också bor där och att vi ska göra sällskap.

Sara står på mitten av perrongen och skriker efter hjälp, tågföraren uppmärksammar den unga flickans desperata rop på hjälp och Sara springer till skydd i tågets förarkabin och ropar till sig Marie som kommer strax efter med Mohammed Kalifa tätt efter sig.
– Tågföraren försöker stänga dörrarna men mannen prejar upp dem, Sara går ut ur vagnen och uppmanar folk att hjälpa till. Tre svenska killar hjälper till att hålla mannen borta från mig medan jag sitter på golvet i förarhytten. En av killarna sätter sig bredvid mig och försöker lugna mig. Han säger att människor som våldtäktsmannen inte borde få leva.

Efter en stund lugnar jag ner mig smått, men hör hela tiden hur mannen försöker komma in och pressa sig fram, men han kommer aldrig in i hytten. Han visar hela tiden upp sin kind och skriker något i stil med ”titta den här”. Det var kinden jag slog honom på.

Senare kommer tre väktare till platsen och håller mannen kvar tills polisen anländer. Jag och Sara åker med föraren till Fridhemsplan där vi möts av fyra väktare som följer oss till polisen. Sen skjutsas jag till Södersjukhusets avdelning för våldtagna kvinnor där jag undersöks.

Här, tre trappor upp på Grimstagatan 107 i Vällingby bor Mohammed Kalifa med sin fru.

Mohammed Kalifa greps på plats utav polisen och häktades några dagar senare på sannolika skäl misstänkt våldtäkt och misshandel Marie berättar att hon inte minns mycket av vad mannen sa, mer än att han hade ett lugnt tonfall och sa saker i stil med ”varför” och ”jag vill”. Till skillnad mot vad många medier har uppgivit så var de i stort sett ensamma i vagnen.
– Vi var de enda tjejerna på tåget, en utländsk kille satt lite längre bort men han hjälpte inte till. Expressens uppgifter om att det var fler på tåget är helt inkorrekt, de har fått en historia från en utländsk tjej som inte ens var närvarande.

Vi frågar Marie om hon kan känna igen sig i den kalla och hårda beskrivning av verkligheten som 17-åriga Sessan berättade för oss i september. Det var Sessans vägran att bli behandlad som en andra klassens medborgare och förortens egendom som orsakade kravaller och upplopp i Ronna, Södertälje, som slutade med att en grupp främlingar sköt med automateld mot en polisstation.

Sessans historia vittnar om hur man anses som lovligt byte och villebråd om man inte underkastar sig ”ungdomsgängens” respekt på skolor och i förorter. Marie har inga som helst svårigheter att känna igen sig i den beskrivningen.
– Ooooja! Verkligen. Som svensk får man en stämpel, antingen är man rasist eller så är man hora. Säger man emot är man rasist, säger man inte emot då är man en hora. Mina vänner har varit med om mer än mig till och med. De har ibland känt förövaren, eller blivit våldtagen av flera stycken. Jag har tjejkompisar som har blivit misshandlade dagligen av killar i deras umgängeskretsar som de inte vågat lämna.

På våran skola är det väldigt indelat, ”rasisterna”, ”turkarna”, ”fjortisarna” och så vidare. De flesta tjejerna umgås med ”turkarna” för att de är ”tuffa”. Marie berättar om hur hon får utstå att stämplas som ”rasist” för att hon umgås med svenskar.

Kommer det som en överraskning att gärningsmannen var en utlänning?
– Absolut inte, men jag förväntade mig inte att någon överhuvudtaget skulle våldta mig.
Hela händelsen kom som en chock, men visst fanns det i bakhuvudet att invandrarna är överrepresenterade vad det gäller våldsbrott mot kvinnor. Men just vid tillfället när detta sker, är min enda tanke hur jag ska ta mig ur situationen.

Man märker snabbt att problematiken varken är ny för Marie, eller för vilken svensk 15-åring som helst. Det är ett gnagande faktum som finns där hela tiden. För svenska ungdomar innebär främlingar inte någon berikning, integrationen är bara ett luftslott som ska motivera fortsatt invandring och Marie visar sig vara bra mycket mer klarsynt och medveten än många ur den äldre generationen.
– Vet du vad? Jag tror inte det här händer utländska tjejer lika ofta som svenska. Jag kan ju ha fel men det känns som det händer dagligen runt mina vänner som är svenska. Mina svenska tjejkompisar kommer till mig med nya händelser hela tiden. Vilken svensk tjej har inte blivit kallas både ”svennehora” och ”rasist”? Det är en daglig vana. Otroligt sorgligt.

Marie skiljer sig dock markant från många av sina svenska kompisar, hon vägrar att känna sig som ett offer och skäms inte, varken för den hon är eller för vad hon fick betala för att hon var just den hon är.
– Jag tänker inte gömma mig, jag snackar öppet om vad som har hänt. Jag vill att folk ska fatta, speciellt mina vänner. Så många av mina vänner som inte har anmält, som inte har talat med någon eller varit på sjukhus. Utan bara ”glömt” händelsen. Jag vet att det är det man vill när man står där på platsen. När jag stod där ville jag bara försvinna. Mina vänner vågar inte anmäla, av rädsla att ”han” ska komma efter dem, eller rädsla av att polisen inte ska tro på dem. Jag förstår dem, absolut, men det ordnar sig. Idag finns det hjälp för oss som blivit utsatta för detta.

Marie har ett betydelsefullt stöd från sin far och det märks att Marie är en stark ung svenska, men det helvetet är ännu inte över för Marie. Marie fruktar inför den stundande rättegången och tvingas möta Mohammed Kalifas blick igen.
– Min enda rädsla nu är rättegången, att se honom i ögonen. Usch. Hoppas det inte står massor av medier där, som Expressen och DN. Jävla lögnare.´

Maries berättelse är inte unik, alltför många svenska ungdomar kan berätta samma historia. Våldtäkter, misshandel, rån och förnedring har blivit vardagsmat bland svenskar som växer upp bland invandrare. Varje reaktion möts obönhörligen av bottenlösa resurser från skolväsendet och hela det vuxna samhället för att möta ”rasism och främlingsfientlighet”, svenska barn ska finna sig i att behandlas fredlösa och underkasta sig de nya ”svenskarnas” alla begär.

För att ideligen upprätthålla det mångkulturella samhällets legitimitet rycker dess försvarare och ivrare ut i det ena bisarra resonemanget efter det andra. Massmedia förklarar för folket att svenskar visst våldtar, nästan hälften av alla våldtäkter begås av svenskar enligt Aftonbladet ena veckan, för att nästa vecka förvandla fyra afrikanska våldtäktsmän till svenskar.

I ett nyligen uppmärksammat mål i Svea hovrätt tilldömdes en invandrarkvinna ett rekordskadestånd på 300 000 kronor sedan hon våldtagits av en manlig släkting. Hovrätten ansåg att våldtäkten har varit särskiljt traumatisk för kvinnan sedan hon ”växt upp i en miljö som gjort det svårt för henne att värja sig mot eller berätta om övergreppen”. Gärningsmannen i fallet dömdes dessutom till 4,5 års fängelse, ett anmärkningsvärt högt straff för något så banalt, i rättsväsendets ögon, som våldtäkt.

En sak står dock säkert. Ingen tingsrätt, hovrätt eller domstol i hela Sverige kommer att ta hänsyn till Maries trauma, att som svensk flicka välja mellan att pekas ut som antingen hora eller rasist, pest eller kolera. Inte en enda instans i vårat alienerade rättsväsende kommer att tilldöma Marie i närheten av 300 000 kronor för vad hon har utsatts för, trots att Marie i allra högsta grad har tvingats växa upp i en miljö där det praktiskt taget är omöjligt att värja sig mot sexuella övergrepp som svensk, blond flicka.

Marie, Sara och Jessica heter egentligen något annat.


Relaterade länkar:
Främling häktad för Vällingbyvåldtäkt
Våld och förolämpningar – vardag för en ung svenska
Våldtäktsoffer utsatt för utpressning och hot av massmedia