Ett tåg kommer lastat med svenskar
– 1400 hedrade svenskfientlighetens offer i Salem

Återigen fylldes Salem med svenskar, hjärtligt trötta och förbannade på mångkulturen och villebrådsattityden bland sitt folk. Återigen genomfördes Salemmanifestationen, som den enda riktiga protesten mot svenskfientlighet och mångkultur.

Årets aktiviteter i Salem hade som sedligt föregåtts av en omfattande informationskampanj, 100 000 gratistidningar hade spridits över hela landet och hundratusentals affischer och klistermärken har prytt städer från norr till söder. Omfattande lokala kampanjer har bedrivits i de flesta stora som små städer i landet och landets gemensamma nationalistiska krafter har dragit lasset tillsammans i Salemfondens regi.

Tomma tunnor skramlar mest
Också detta år har, liksom tidigare, anarkister och kommunister försökt gjort sig påtagliga i Salemtider med hot om våld, sabotage och stoppad tågtrafik, och liksom misslyckanden och fiaskon har följt i deras tomma hot och uppmaningar tidigare år var det antifascistiska ansträngningarna lika dödfödda i år som vanligt.

Det röda spektaklet som agerar under diverse bokstavsformationer fortsatte på förra årets högst märkliga strategi att hålla sig så långt bort från Salemmanifestationen som möjligt och höll sig på tryggt avstånd med polismassage i Stockholms city. Kommunisternas hårda retorik och våldsamma terror sträckte sig inte längre än till ett par förvirrade sms på dagen D.


Totalt hade 1400 svenskar och internationella gäster trotsat alla tomma hot och ignorerat den påklistrade krigsstämning som massmedia målat upp och tagit sig till den sjätte manifestationen i ordningen som växt från en sorgestund för en mördad patriots minne till en bred och folklig protest mot allt svenskfientligt våld i samhället och en plattform mot det ogynnsamma klimat i vilket etniska svenskar tvingas uppfostra sina barn.


En plattform mot svenskfientligt våld
Salemmanifestationen utgör så mycket mer än bara ett par timmars promenad i kyla och mörker, Salemmanifestationen är i alla avseenden ett begrepp som gjort det möjligt för tusentals svenskar att känna att de i allra högsta grad är delaktiga i något större än en protest mot en isolerad händelse. Snarare innebär Salemmanifestationen i december kulmen av en samlad rörelses envisa och ihärdiga årliga arbete där aktivister och vanligt folk får slås av känslan att vi inte är ensamma, att vi inte har fel och vi aldrig kommer ge upp.


Det är inte i många avseenden som den årliga proceduren från Rönninge pendeltågsstation till Säbytorgsvägen skiljer sig, även detta år präglades fackeltåget av värdighet och ett disciplinerat deltagande. Funktionärernas instruktioner har blivit mer av formalia och de flesta på plats känner till rutinerna från tidigare år, i tysthet möter tåget mörkret fyra om fyra på ett led som tycks sakna på både början och slut när man befinner sig vid tågets mitt, och i takt med att tvåtusen fötter tar de första stegen lyser Sveriges ungdom upp hela Salem med sin närvaro. Steg för steg, gata för gata. I år hade marschvägen förlängts avsevärt och liksom tidigare år intogs täten av anhöriga, kransar och fyra trumslagare som satte takten för tåget.


Längs med sträckans mest bebodda delar var det inte ett köksfönster tomt, huruvida Salemmanifestationen har blivit en betydande del i Salembors julstämning eller inte törs vi inte sia om men alla de livrädda salembor som stannat hemma från inställda barnkalas eller förvägrats köpa proviant i de tvångsstängda affärerna hade samlats på sina verandor och balkonger eller följde tåget nyfiket från sina fönster.


”1400 nazistiska handlingar”
Framme vid mordplatsen som efter fem år fortfarande andas en kuslig och ödesmättad stämning slås man fortfarande av Daniels sista panikslagna ögonblick. Diket som har blivit platsen för svenskars kransnedläggning och en stunds eftertanke i tysthet är fortfarande samma plats som Daniel kämpade för sitt liv mot ett dussin främlingar. Det är fortfarande samma plats som Daniel tog sina sista krampaktiga andetag innan livet rann ur honom och Khaled Odeh försvann tillbaka in i mörkret. Till det gamla kommunistfruntimret Valetina Papastavrous stora förtret pryddes nu mordplatsen av en tre meter hög livsruna och dess podium fylldes med blommor och ljus från deltagarna, eller som hon själv uttrycker det, ”nazistiska handlingar”.


Vid Salemfondens försäljningsbord tillhandahölls te och kokt korv med bröd tillsammans med ett flertal utvalda produkter från Salemfondens sortiment för en billig slant och för de som inte tyckte att kokt korv med bröd, gratis te och varma tröjor var nog klev Viktor upp på scen och värmde upp publiken med ett par inledande låtar innan kvällens konferencier, Dan Eriksson, hälsade publiken välkommen.


”Ett ben kan aldrig brytas två gånger på samma ställe”
Förste talare i årets upplaga var författaren och debattören Henrik Johansson som med sin knivskarpa satir skar skygglapparna av alla i närheten. Få kan mäta sig med Johanssons unika förmåga att blanda humor med rallarsvingar och skicka sina åhörarna på en verbal holmgång de sent kommer att glömma. Henrik Johansson gick som vanligt hårt åt etablissemangets eviga dubbelspel och motsägelsefullhet och sågade deras resonemang vid fotknölarna. Gensvaret kom resolut från 1400 själar, 2006 har dubbats till ”det mångkulturella året” av våran regering, Henrik Johansson dubbade 2006 till det värsta år de kommer att få uppleva. Liksom 2007, och 2008.


Näste talare i stolen var Anders Ärleskog som talade om vikten av att organisera sig nationellt för att kunna motverka fler mord på svenskar, likt Daniel Wretström och James Waite. Efter Ärleskog släpptes Robert Almgren upp på scenen och höll ett uppskattat tal. Därefter klev Magnus Söderman upp på scen, en rutinerad talare som fick stor respons från publiken i sitt retoriska tal. Kvällens internationella talare var tysken Lutz Geisen som höll sitt tal på tyska. Länkar till videofilmer från samtliga tal kan du hitta i slutet av artikeln.


Efter den siste talaren klev så Viktor upp på scenen och avslutade med ytterligare ett par låtar innan Dan Eriksson tackade av samtliga deltagare och hälsade dem välkomna inte bara nästa år, utan varje dag på gator och torg fram tills nästa Salemmanifestation.

Nationalistiska krafter är att räkna med
Summerar man 2005 års Salemmanifestation så råder det inte alls någon tvekan vilka som dominerar det politiska utrymmet bland Sveriges ungdomar. Trots en marginell sänkning i deltagarantal hos en rörelse som bidar sin tid under ständiga hot och förföljelser och som konsekvent motarbetas på samhällets alla plan så står vi där mot alla odds, år efter år och det svenskfientliga etablissemanget kan inte mer än att titta på medan vi marscherar i deras riktning.

Salemfonden har för femte året i rad lyckats sammanfoga ansträngningarna och presterat ett riktigt bra arrangemang med nöjda deltagare och info-14 vill ta tillfället i akt att inte bara tacka aktivisterna som gjorde både Salemmanifestation som informationskampanjen möjlig, utan också alla deltagare som rest långväga för visa att vi är många, att vi aldrig böjer oss och det inte går att stoppa oss. Tack för allt och vi syns i Salem 2006!



Video från Salem 2005:
Fackeltåget
Tal av Henrik Johansson
Tal av Anders Ärleskog
Tal av Robert Almgren
Tal av Magnus Söderman
Tal av Lutz Giesen



Aktuella länkar:
All vägar bär till Salem – Inte ett spår av AFA

Redaktionen