Poltava den 28 juni i onådens år 1709 - info-14 i Ukraina

Idag är det återigen den 30 november. Vid detta datum, Karl XII: s dödsdag, slår historiens vingslag över oss och vi minns den Kung som tvingades ut i ett försvarskrig mot de krafter som på den tiden ville Sverige ont. Karl skrev in sig i historieböckerna i egenskap av en tapper härförare som ledde sin armé på fältet mot fienderna. Idag kommer flera olika ceremonier att äga rum för att hedra Konungen och hans Karoliner.

info-14 har också hedrat konungen, men vi har inte gjort det lätt för oss. Med destination Poltava i Ukraina, platsen för det ödesdigra slaget, åkte ett reportageteam från info-14 för att bland annat besöka slagfältet och minnesmuseet över slaget.

Till minne av svenskar fallna här 1709 reste landsmän denna sten 1909.

Väl i Ukraina möttes de av trevliga människor och historia, men även en vision av det ”vilda Östern”. När de checkade in på ett exklusivt hotell fanns det bland personalen gott om beväpnade vakter som skydd för de eminenta gästerna. Med en världsvana av yppersta klass och en ficka full av dollar kunde de upptäcka Ukraina och känna historiens spår på Poltavas slagfält. I det minnesmuseum som etablerats fick de beskåda vapen, fanor och standar från slaget.

Genom deras ögon ger vi er en exklusiv återblick från slagfältet, Poltavas museum och deras version av historien om slaget vid Poltava.

Vy över slagfältet i Poltava

Konung och geni
Carolus Rex, vår egen store svenske konung och europeiska geni, stod på höjden av sin makt denna dag den 27 juni 1709. En svensk armé stod rustad till strid för att en gång för alla göra upp med den mäktige grannen i öster. Till sin hjälp hade konung Karl blivit lovad cirka 10 000 utmärkta kosacksoldater från Ukraina samt hjälp från Ottomanska riket (numera Turkiet). Platsen där denna för evigt ihågkomna dag skulle stå blev Poltava i östra Ukraina. En enorm sträcka på den tiden, från tryggheten inom det svenska riket till det okända i öst. Motståndaren skulle bli han som kallas Peter den Store, men som egentligen borde gå under epitetet Peter den
Förskräcklige eller Peter Lögnaren.

En svensk fana kantrad av lansar pryder en vägg på museet i Poltava.

Sviken av turkarna
Turkiet hade lovat Karl 30 000 man men lurades av Peter den Förskräcklige att få landområden, makt och kapital om de svek Karl, vilket ottomanerna hade lätt att göra. De tappra kosackerna som hade lovat 10 000 man var tre dagars marsch från stridsområdet när helvetet brakade lös. Konung Karl befann sig alltså den 27 juni 1709 i ett enormt underläge vad gällde antal man och utrustning. Så gott som omringad av de Moskovitiska horderna stod han ensam i ett läge där det inte gick att retirera och invänta kosackarmén. Peter Lögnaren, som själv ledde fältslaget, hade förskansat sina trupper inom ett värn av skansar, vilka svenskarna skulle tvingas inta för att nå huvudtruppen. Nu skulle han utan hjälp tvingas möta den ryska horden om cirka 100 000 man.

Porträtt på Karl X, farfar till Karl XII, på museet i Poltava. Karl X förde krig mot Polen samtidigt som Ukrainarna slogs för sin frihet från polska ockupanter.

Blå-gula karoliner sida vid sida med sina allierade
Rikssvenskarna, klädda i sina blågula uniformer, och de svensklojala balterna och finnarna, iklädda sina grå vadmalsuniformer, vek dock inte en tum från denna övermänskliga uppgift. Då Karl inte var stridsberedd, utan hade planerat slaget till tiden kring den 30 juni - 1 juli, fanns inte ens erforderliga mängder torrt krut, då mycket blivit blött i våtmarkområdena eller vid dåligt väder. Efter ett kort rådslag med sina generaler väljer Karl anfall då en reträtt inte var tekniskt genomförbar. Det skickades bud
till kosackarmén, som ombeddes att med språngmarsch bege sig till Poltava.

Knä om knä mot lede fi
Med våldsamt raseri satte sig de tappraste av svenskar i rörelse. Konungens så trogna och välkända kavalleri red knä om knä, artilleriet beordrades rikta eld, infanterister marscherade mot de fruktade, av ryssen hållna, skansarna. En dödsmarsch för vilken armé som helst, men detta var inte vilken armé som helst. Detta var Sveriges armé av 1709, ledd av ett militärt geni vid namn Karl som själv ofta deltog i stridens hetta, älskad och beundrad av sina män så till den grad att de trodde han var av Gud. Peter den Förskräcklige ansåg den svenska armén besegrad redan vid anblicken av den, men inom kort blev han varse om sitt misstag.

En delvis bevarad skans.

En skadad Karl styr sin amré
Trots ett underläge bröt svenskarna igenom ryssarnas frontavsnitt och tog i vissa fall över deras värn. Konung Karl, som skadad befann sig på en mindre höjd i det annars så flacka landskapet, var oerhört nära stridens hetta till skillnad från sin antagonist Peter Lögnaren. Karl var så nära fronten som det bara gick men kunde inte vara med armén och styra den från fältet, som brukligt var, då han träffats av splitter eller en kula i foten. När ryssarna flydde åt alla håll och kanter förföljdes de inte, som sedvanligt, många mil av kavalleriet. Endast cirka två kilometer från den plats där svenskarna slutade att förfölja den enorma flyende ryska armén fanns en dal som de skulle ha tvingats ned i om Konungen hade varit vid häst och styrt slaget. I en dal skulle ryssarna ha förintats till siste man om Karl så velat. Svårigheter med att rikta kanonerna samt flera andra aspekter skulle ha lett till en slakt. Generalerna, som inte var genier som Karl, avbröt jakten för tidigt i tron om att de redan hade segrat. Alla trodde att den lilla armén stod som segrare. Konungen var, på grund av sin skada, knappt vid medvetande.

Peter den Förskräcklige tar tillfället
Besegrad av den lilla tappra armén nåddes Peter den Förskräcklige om nyheten om konungens sjukdom och skada, och bestämde genast för motanfall, ett motanfall som sannolikt skulle ha varit verkningslöst om Karl själv stod vid rodret. Nu kände sig Peter Lögnaren lugn med sitt enorma överläge, och med den svenske konungen satt ur spel visste han hur denna dag skulle sluta. Anledningen till att ryssarna inte talar svenska idag är alltså att Karl var skadad. Den tappra svenska armén stred så gott den kunde utan sin gud vid rodret, och vissa generalers feghet skall överhuvudtaget inte ens nämnas på en sida som info-14.

Karta över de svenska och ryska arméernas rörelser och slag 1708-1709.

Varför åka ända till Poltava?
Varför väljer info-14 att åka till Poltava för att hylla hjältekonungen? För att vi vill ge våra läsare och sympatisörer möjligheten att förstå hur det faktiskt såg ut när Sverige miste sin stormaktsstatus och med bilder skildra detsamma. info-14 teamet tog flyget till Kiev, en stad på 3,8 miljoner innevånare, och checkade in på det enda hotellet av västerländsk standard, slagna över hur kommunismen förfulat staden, som var en pärla före den kommunistiska ockupationen. Utbredd maffiamentalitet och degenererad prostitution är det som gäller här. Korruptionen är väl utbredd vilket tvingar info-14-teamet att alltid ha lite smådollars till hands. Men staden är enorm och Sofiakyrkan, som anses som den viktigaste inom den ortodoxa världen, var väl värd besöket. På hotellet fanns ett betydande antal beväpnade säkerhetsvakter, vilket gjorde att man fick känslan av ett ”vilda Östern”. Utanför det trygga hotellet gjorde taxiförare och andra allt de kunde för att lura oss västerlänningar på pengar. Vi lyckades dock med konststycket att få en taxiförare att ta oss till Poltava för 2 000 svenska kronor tur och retur, vilket är en sträcka på 70 mil.

Porträtt av Karl XII på museet i Poltava.

En reflektion…
Vid platsen för slaget, ett 300 hektar stort område, växer det oerhörda antal av den i Sverige nästintill okända misteln. De av er läsare som kan sin gudasaga vet att Balders mor gick till allt levande och dött och talade med det för att det inte skulle kunna skada hennes älskade son, och alla älskade de Balder och lovade frid. Hon förbisåg dock att tala med misteln, vilken hon ansåg alltför obetydlig och harmlös. När gudarna roade sig med att skjuta pilar och kasta yxor mot den osårbara Balder gick den listige Loke och gjorde en pil av en mistel, vilken han lät Balders blinde bror Höder skjuta. Loke riktade pilen, Höder sköt och så hamnade Balder i dödsriket. Tanken slår info-14-teamet om det är mer än en slump att misteln växer så talrikt här vid slätten där det stora slaget stod. Förrådd av turkarna, med kosacker som aldrig hann fram och nära att smaka segerns sötma vändes ett fantastisk stridsförlopp, som skulle omnämnas än idag, till ett nederlag.

Minnessten rest av Ryssarna 1909 vars inskription lyder ”Till åminnelse af de tappre svenske krigarne som fallit i slaget vid Poltava den 27 juni 1709”. Stenen står på den plats varifrån Karl XII förde befäl under slaget.

Sveriges tappra soldater hedrade av ryssarna
Till ryssarnas försvar ska det påpekas att även de lät resa ett minnesmärke där de skriver om hur tappra de svenska soldaterna var. 1909 reste svenska generalstaben ett minnesmärke på den plats konung Karl ledde slaget och där
han låg skadad, omgärdad av sitt livgarde. Bilder togs på de öppna vidderna där slaget stod samt en delvis bevarad skans. På minnesmuseet för slaget tog vi mängder med bilder och fick information, bland annat om den arkeologiska utgrävning som planeras vid de svenska begravningsplatserna år 2006. Som kuriosa bör även nämnas att svenskar av lokalbefolkningen anses vara ett väldigt tappert folk.

Datumet för slaget, 27 juni 1709, pryder ingången till museet.

Mitt på slagfältet reser sig museet upp
Minnesmuseet ligger mitt på slagfältet med ett gigantiskt monument, byggt av ryssarna, bredvid. Museibyggnaden ser oansenlig ut från utsidan men fylls av prakt på insidan. Såväl Karoliner i uniform med kanoner som ryssar finns till beskådan. Tavlor föreställande slaget pryder väggarna. Kartor och skildringar ryms tillsammans med uppställningar av dockor. Originalbaner är bevarade liksom musköter och ett armskydd som sägs ha tillhört Karl XII.

Den andra stranden
Det bör även nämnas att en del av de krigsfångar som sedan vandrade tillbaka mot Sverige från Sibirien bosatte sig i staden Gamlesvenskby, en stad som än idag är delvis svenskspråkig, detta på grund av att de Estlandssvenskar som fördrevs från Dagö kom till just den platsen. Om Gamlesvenskby finns mer att läsa på denna sida: Den andra stranden , som berör de av stormaktstidens svenskar som blev kvar på ryssockuperat område.

På museet kan ett armskydd beskådas som sägs ha tillhört Karl XII.

Det är med stolthet vi känner oss som svenskar och vi vet att den anda som fanns hos Karl och hans män skall komma åter. De som vill hedra Karl XII och gå in djupare på historien genom att besöka Poltava kan maila oss så hjälper vi er med hur man tar sig till slagfältet.

Naturligtvis kommer vi även att bevaka de andra hyllningarna till Konung Karl som sker i Sverige, men detta var vår hyllning, att åka till Poltava för att känna den magiska kraften och stå på den plats där han ledde slaget.

Tavla föreställande belägringen av Veprik. Karl XII lät hälsa kommendanten av Veprik att om han inte omedelbart kapitulerade skulle staden stormas, garnisonen huggas ner och han själv hängas. Efter hårda strider erövras staden av svenskarna.

Svenskar giv aldrig upp, utan i konungens anda anslut er till Salemmanifestationen och känn hur vi likt Karl den XII: s armé sätts i rörelse för att befria Sverige från den djävulskap folkförrädarna har givit oss. Framtiden tillhör de tappra som är beredda att offra något för att
kunna nå den.



Fotnot: Siffror om antal soldater, enskilda händelseförlopp kan variera från olika historiker. Vissa uppgifter gör till exempel gällande att det var 50 000 ryssar medan museet i Ukraina hävdar 100 000. Artikeln ger främst museets version på slaget.