Veteranträff för frihetskämpar – info-14 på plats i Estland

I lördags samlades Estlands SS-veteraner för en träff men dessa möten besöks ofta av deras utländska vapenbröder från Skandinavien eller till exempel av Vallonska kämpar. Medan den idag så hatfulla median pumpar ut propaganda mot de frivilliga är sanningen annorlunda. Dessa män kom från hela Europa för att slåss för Europas frihet. Även från neutrala länder kom män för att offra sina liv om friheten så krävde det. Dessa idealister är ett föredöme för dagens ungdom till skillnad från Tupac, Snoop, 50 cent och andra negativa förebilder som ges ofantligt mycket utrymme i svensk media.

info-14 kan som den enda svenska median på plats ge er en exklusiv rapport från detta möte med levande hjältar. Nedan följer vår reporters berättelse.

Tre stenar resta för de som höll fronten vid ett barnhem.

Möte med Europas försvarare
Klockan är 09,30 och vi sätter oss i bilen för att åka till Sinnemäe, just där stod några av historiens blodigaste strider och just där förlorades Europa till västlig mammon och östligt barbari i form av kommunism. Vi skall möta några hundra frivilliga i olika avdelningar och vapenslag inom den forna elitorganisationen Waffen-SS. Vi åker österut på vägen mot Narva i Estland och slås av det vackra landskapet och de gemytliga små byarna. Efter cirka 200 km bilfärd ser vi de tre små bergen kallad Blåbergen på svenska, det var här Europas öde avgjordes och de historiska vingslagen gör sig påminda.

Bilden visar en vandaliserad grav med de nya minnesstenarna bakom. Varken SS-gravar eller gravar från innan kriget gick säkra för ryssarnas barbari.

Minnessten rest av de Estniska veteranerna.

Polisbeskydd möter oss
Med min vän, flickvän och småbarn med händerna fyllda av blommor i Estland, Sveriges och Tysklands färger går vi mot mötesplatsen. Först möts vi av ett uppbåd poliser som skall förhindra ryska provokationer sedan kommer vi till SS-männens samlingsplats. Genast när vi kommer fram möts vi av en SS-man i Freiwillige Narva 20 batalion även kallad den 20:de SS Eesti Leegion. Divisionsnumret i SS var 20 och de samlade nästan 20,000 frivilliga Estniska unga män som gav allt för Estland och Europas ära. Beräknat på Estlands folkmängd är det en smått otrolig siffra i sig. Det finns cirka 900,000 ester varav ungefär 450,000 är män. Män i åldern 18-25 år, vilket är den ålder de flesta SS-männen var i, var under 100,000. Det betyder att av de estniska männen mellan 18-25 år så mönstrade mellan 20-25 % till SS. Estlands bästa söner gav sig frivilligt till världens genom tiderna bästa arméenheter i Waffen-SS. Den Estniske SS-frivillige blir väldigt glad över mina två små flickor och gläds åt att ungdomen tar vid efter de äldre och att deras kamp och offervilja ej var förgäves. Min kamrat går för att tala och intervjua några av SS-männen medan jag och min flickvän får jaga efter våra barn som satt fart mot de stora monument på höjden av Höjd 2 som vi är på, de riktigt plöjer fram mellan glada SS-män som glatt ropar till dem. De vill lägga ner sina blommor på de olika monumenten.

Ett 20-tal veteraner ställer glatt upp på foto för info-14:s kameraman.

Det högra träkorset restes 1989 av veteranerna för att hedra sina fallna kamrater, senare reste staten det vänstra korset för att hylla sina frihetskämpar.

Är du min vapenbroders son?
Jag stöter på en gigantisk gammal man från Leon Degrelles division. Jag hälsar och han skärskådar mig med stenhård blick, i hans ögon märktes inget av att han måste vara en bra bit över 80 år, rak i ryggen och med ett handlag som kändes ordentligt. Med hög och klar röst frågar han på tyska om jag var son eller barnbarn till någon vapenbroder. Jag svarade att jag var svensk och representant för info-14, en nationell nyhetsförmedling i Sverige. Jag är så ivrig över att stå här med denna nästan två meters man att jag glömmer hans namn. Han säger att han varit i Sverige och att han var djupt besvärad av alla de "kulturberikare" som fanns överallt i Stockholm och att han kände ett par av de svenska SS-männen. Han ber mig för deras ära att befria Sverige från de utländska ockupanterna och förklarar att vi arier kommer att dö om ingenting sker. Den stenhårda blicken vattnas en smula av tanken på de vita folkens undergång, sen så kommer hans berättelse som rinnande vatten. Han berättade att de hållit fronten i runt sex månader vid Narvafloden.

Till minne av våra vapenbröder som stod här, de blir inte trötta som vi bli. De blir inte gamla som vi blir, de finns här för alltid när solen går ned. Estniska veteranklubben i Australien.

Det var hans Degrelldivision, SS-Nordland, 20:de Estniska SS och Division Langemark med flera. Ryssarna hade släpp lös allt de hade från Leningrad området (St Petersburg), ryssarna var minst 20 mot 1 i manskap och även bättre materiellt utrustade då amerikanerna sänt dem mycket nytt stridsmedel. Efter att utan motstycke i krigshistorian hållit fronten i sex månader så började förlusterna att märkas för tydligt och fronten var tvungen att kortas. De frivilliga inom SS samt de Estniska förbanden och de mycket få tyska reguljära förbanden drog sig 30 km västerut till de tre små höjder vi nu är på. Här lyckades de kraftsamla runt 50,000 man på en mycket tunn front mot ryssarnas över en miljon. De välutbildade och krigsmeriterade SS-männen gräver ner sig på dessa höjder och mer eller mindre förbereder sig på död. Mycket också för att kunna täcka det tyska återtåget. Från den 25 juli till och med den 11 augusti håller de front, en bedrift som inte skall vara möjlig. Det svenska kompaniet i SS-Nordland gjorde historia i området genom att ta mängder av krigsfångar. Men förutom svenskar så slogs även estlandssvenskar, finlandssvenskar, norrmän, danskar, ester, valloner och flamländare med flera som frivilliga.

23 augusti 1941 formerades 184 östbataljonen, 13:de kompaniet. I striderna vintern 41/42 vid Staraja i Ryssland dog de flesta av dess manskap. Vi ärar de döda soldaterna.

Alla nationaliteter inom SS kämpade för Europas frihet och deras ed var direkt till Adolf Hitler personligen, därför kämpade de som gudar mot de ryssmongoliska horderna. Jag frågar, men hur kunde ni hålla stånd? Han tittar återigen allvarligt och säger att en man måste göra det som förväntas av honom. Ryssar som våldtar, plundrar och rånar, man känner att man bara måste slåss om så utan armar för att stoppa dem så var det, säger Degrelle-kämpen. Han berättade att de upptäckte när de återerövrat förlorad mark att ryssarna grävt upp liken för att plundra dem på skor och persedlar. Han säger att kommunismen är lika motbjudande nu som den var då och att han är stolt över att personligen ha skickat 100-tals av dem med enkel biljett till helvetet.

Vi har inte glömt er, står det på stenen som rest av estniska veteraner som efter kriget reste till Kanada.

Finns det hopp?
Kämpen tystnar och jag börjar tänka. Denne man och hans hundratals vapenbröder här på denna plats är var och en en inspiration för oss alla. Jag känner att här har info-14 en unik möjlighet som nyhetsförmedlare att skapa en kraft som kan uppfylla den gamle kämpens önskan att befria Sverige. Någon idag uppbyggd motståndsrörelse som kan segra finns inte i Sverige idag. Men min önskan är att vi skall stå enade som de gamla vapenbröderna i SS och kämpa för Sveriges överlevnad så som de kämpade för Europas. Jag frågar SS-mannen, men kan vi verkligen vinna, finns det hopp? SS-mannen lägger handen på min axel och säger: Ja det kommer vi att göra och blinkar.

Är inte dina barn värda att dö för?
Mina barn drar i SS-mannen och vill att pappa skall sluta prata, och han säger, titta på dina barn? Är de inte värda att kämpa och dö för, och så säger han att många tusen av hans vapenbröder ligger i mullen runt dessa kullar, han säger att de förlorade runt 6000 man och ryssarna förlorade runt 200,000 alltså nästan 1/5 av deras invasionsarmé vid dessa kullar. Han frågar, vill du se var de bästa av svenskar hedras? Jag svarar glatt javisst, han berättar vägen till en kyrka i närheten som ryssarna sprängt och plundrat. På insidan av muren kan vi SS-män hedra våra fallna kamrater med en stenplatta. Jag tackar för informationen, hans ord har etsat sig fast i mitt sinne. Jag träffar min vän och andra veteraner och vi beslutar oss för att följa den väldige kämpens anvisningar till kyrkogården. När vi kommer dit och ser hur kommunisterna har förstört kyrkogården känns det som en snara runt min hals. Kommunister måste bekämpas och bekämpas hårt var de en må visa sig, de brott som skett i kommunismens namn är för obeskrivbara för att korrekt kunna återges. Inser att det kommunistsmuts som finns hemma i Sverige är en enkel match att kunna avhysa om vi bara har en bra organisation, de viljelösa kommunistråttorna har ingen framtid, de är gårdagens asätare. Framtiden ligger hos oss patrioter. Jag tar bilder på döda svenska SS-mäns minnestavlor och deras minnessten. Alla de andra minnesstenarna får stanna i mitt minne, men många är de, norrmän, danskar, ester, tyskar, belgare, holländare med flera har fått sina namn ristade i sten för sin heroiska offervilja.

Denna bild talar för sig själv.

Jag har beslutat mig för att kämpa med alla till buds stående medel för att rädda mitt folk, SS-mannen som gav mig tid att berätta har fyllt sin uppgift, den anda som han bär måste spridas vidare. Håll tillgodo med lite bilder från mötet, totalt deltog mellan 200-300 SS-män, mestadels tappra estniska veteraner.

Fotnot: info-14 har haft fler reportrar utsända till Estland. Dessa besökte då gravgårdarna i Tallinn. En artikel om detta besök kommer att publiceras senare i veckan under i-fokus.