Folkets tal, folkets musik

Måndagens nationaldagsdemonstration gick i glädjens, kamratskapens och svenskhetens tecken, allt som en nationaldag ska innehålla. Folkets marsch blev som bekant en massiv succé för den svenska nationalismen. Marschen avslutades vid Smedsuddsbadet i Rålambshovsparken där en rad tal och musikstycken framfördes. Samtliga tal mötte stora och varma applåder och fick såväl deltagare som nyfikna måndagsflanörer att stanna upp för att jubla, skratta och visa sitt stöd för det svenska folket.

Robert Vesterlund inledde samlingen med att hälsa alla deltagarna välkomna och klargöra för Folkets marsch grundprinciper och mål. Förste talare att ta plats på scenen var den före detta ordföranden för Nationaldemokratisk Ungdom, Andreas Wallentin. Wallentin gick till hårt angrepp mot EU:s planer för Europas nationer och konstaterade att de möter starkt motstånd över hela Europa i och med både Frankrikes och Nederländernas nej till den nya konstitutionen. Han talade även om den svenska nationen som en social skapelse och menade på att denna inte var baserade på sociala band utan på de blodsband som ärvts genom generationer. Han talade om vikten av denna dag, vikten att manifestera för sin frihet, för friheten är inte gratis, den är något som alla svenskar pliktskyldigt måste kämpa för.

Att tillhöra den svenska nationen är något oerhört värdefullt, någonting som är värdefullt kan man aldrig behålla gratis. Det finns många som hatar den svenska nationen så om vi inte ska tappa detta oerhörda värde så måste vi försvara det. Det finns mycket ljus i mörkret, den svenska identiteten är på frammarsch, det går en väckelse genom Europa i dag – en europeisk etnisk identitetsrörelse som omfattar mycket större delar av samhället än den samlade eliten som här i dag vågar visar sin kärlek till nationen.

Näste talare att äntra scenen var den erfarne Magnus Söderman från Svenska Motståndsrörelsen. Söderman har för vana att ge starka och manande tal. Inte heller denna gång skulle han göra sin publik besviken. Med en kärleksfull och samtidigt hårt talande röst så förklarade han varför kärleken för vårt fok och land måste vändas till kamp mot dem som vill förgöra det. Han manade de närvarande patrioterna att inte sluta kämpa, utan att visa de styrande att vi aldrig kommer att ge upp. Han menade även på att den svenske mannen och kvinnan har blivit pacificerade, så pass att man inte kämpar mot det rådande vansinnet som härjar i vårt land. Södermans tal avslutades med ett trefaldig Hell seger som rungade över ”rålis” välfyllda marker.

Vår nationaldag är en dag som skall gå i festens tecken, en dag som skall stärka banden mellan oss svenskar att få oss att förstå vikten av att alltid kämpa för vår frihet [...] men även om detta är en dag i festens tecken så kan jag inte ignorera den rådande politiska situationen i vår nation. Vi kan ju konstatera att Sverige, som det ser ut idag, inte är något att fira och det gör vi heller inte. Vi patrioter hyllar och hedrar inte det nuvarande systemet. Vi hedrar inte den mångkulturella avarten till samtid våra fiender har skapat. Nej, vi minns vårt land så som det var, hedrar våra förfäders kamp och strävan, vi förebådar det nya Sverige, det nya Riket som kommer att skapas genom vår envetna kamp - och vi visar Göran Persson och det övriga politikeravskummet att vi inte kommer att vila förrän Sverige återigen är svenskt.


Efter att talet var avslutat klev trubadurerna upp på scenen för att framföra nationell trubadurmusik för de upp emot 1 000 åhörarna. Man valde att spela tre låtar av lite olika karaktär. Som första låt spelades För fäderneslandet av Ultima Thule. En sång som valdes som inledning av den anledningen att den handlar i mångt och mycket om varför alla som närvarade vid firandet är där. Sedan följdes det upp med en låt från den nya skivan Motståndssånger, låten var Motståndsman. Som tredje och sista låt innnan talen skulle fortsätta spelade trubadurerna en gammal slagdänga skriven av Bruno Hansen med titeln Bedrövelsens tidevarv.

När musiken tystnat så vandrade ännu en erfaren talare upp på scenen, Thomas Öhlund från Blood & honour. Öhlund talade om vikten av att se nationen som en enhet, en organisk union. Han påpekade starkt hur den rådande lögnen om klasskampen som vägen till frihet bara leder till splittringar inom folket. Han menade på att den sanna kampen måste ligga i folkgemenskapstanken och att vi därigenom kommer kunna leda folket till frihet. Han klargjorde även för de närvarande att den sanna oppositionen inte är en del av makten, den är en del av folket. Den sanna oppositionen är nationell.

En nation är en enhet, en organisk union. Vars existens är till för att skydda folket och dess intressen. // En nations hjärta, dess folk, är evig. Men de styrande systemen är utbytbara. Ett lands form kan ändras, men innehållet förblir detsamma. // Varken dess högra eller vänstra sida värnar om innehållet, folket. De står istället där som kontraster, så lika att de är olika. De går olika vägar men de leder alla fram till samma mål, undergången för vårt folk och nation"

Den näst siste talaren att inta talarstolen var Daniel Höglund från Nationalsocialistisk Front. Han gav en redogörelse för Gustav Vasas kamp mot den rådande ockupationen på hans tid, och menade att vi står inför en liknande ockupation idag. Men fienden är idag inte synlig på samma sätt. Han drog paraleller mellan Stockholms blodbad och att de styrande idag bjuder in svensken till något de tror vara gott för att sedan resultera i dess undergång. Han påpekade även att den svenska skara som gick förlorad då inte kommer att vara så liten denna gång, nu väntar ett folkmord på hela den svenska folkstammen.

Nationaldagen borde vara en dag att fira Sverige, svenskarna och den svenska nationalstaten men istället ser vi i dag hur dagens ockupanter använder samma lömska taktik som de utländska ockupanterna gjorde på 1500-talet. Det styrande av i dag bjuder till fest med ett lika dödligt resultat som Stockholms blodbad, med den enda skillnaden att de styrande folkförrädarna inte behöver utdela ett enda hugg eller ett enda slag, de får inget blod på sina händer. Nej, istället får de svenskarna att bokstavligen fira och applådera sin egen undergång och denna gången är det inte bara en utvald skara som hoppas på att få fira sin egen död, nej i dag förintas hela vår folkstam i ett folkmord som drivs på av demokrater och främmande beslutsfattare som i allra högsta grad ligger bakom den etniska rensningen av Sverige.

Som siste talare och av rektionerna att döma kanske den mest uppskattade klev Henrik Johansson från Nordiska Förbundet upp i talarstolen. Henrik Johansson är författare och debuterade nyligen med sin roman Det sista steget. Henrik Johansson blandade humoristisk satir med knivskarpa attacker mot det rådande systemet och dess hantlangare. Han talade om hur lätt det är idag att vara antinationalist, att man aldrig behöver stå till svars eller vara påläst för att vara duktig på sin uppgift. Han menade på att lämlarna som följer maktens kriterier aldrig behöver detta för att det ligger helt i linje med den rådande lögnen. Hans tal erhöll många skratt och applåder, och vid vissa tillfällen drog även polismaktens anställda på smilbanden. Han påtalade även att Folkets Marsch var det enda nationaldagsfirandet som inte gick i mångkulturens tecken, förutom möjligtvis åtta Sverigedemokrater som drack kaffe i en bunker på Söder.

Men i år arrangerar också Sveriges nationalister för första gången Folkets marsch. En manifestation som bryter mönstret. En marsch som säkert bryter varenda så kallad grundläggande värdering. Varenda outtalad regel i massinvandringens Sverige. Och då behöver vi vare sig palestinasjalar eller kasta sten för att vara kontroversiella. Det behövs inte. Det räcker gott och väl att vi inte bjudit in några afrikanska dansare som spelar trummor.

Han fortsatte att gäcka etablissemanget med att säga:

Anti-nationalismen kräver inget, den kräver ingen övertygelse och den kräver ingen konsekvens. Det är maktens ideologi. Och därför passar den så bra för alla som inte kan något, men ändå vill tycka. Till och med ett stolpskott som Mona Sahlin kan leva upp till kraven. Sahlin som varit minister i det mesta men alltid gjort bort sig och blivit tvungen att avgå. Men som integrationsminister lyckades även hon.

Efter det avslutande talet så fortsatte trubadurerna att spela musik. Det blandades friskt mellan svenska klassiker, nya låtar och lite inslag av nationalistiska sånger på engelska. Hela evenamanget på plats var lysande. Det stod mycket folk bakom scenen som tillkommit efter att de sett patrioternas tåg på gatorna. Man kunde se applåder och höra glada tillmälen efter varje avslutat tal och musikstycke. En äldre dam sökte upp denne skribent och förklarade sin glädje över evenemanget. Hur bra talen var, hur vackert musiken framfördes och vilken välmående känsla hon fick inom sig av att se att svenska män och kvinnor visar sin stolthet och sitt motstånd mot systemets vanmakt.


Den 6:e juni år 2005 var sannerligen dagen då den svenska nationella rörelsen visade att man verkligen är folkets alternativ, att man verkligen är den enda sanna oppositionen.

Väl mött vid Folkets Marsch 2006



Fler artiklar om Folkets marsch och nationaldagsfirandet:
1000 nationaldagsfirare i Stockholm
Folkets Marsch en succé
Vasa hedrades i Uppsala
Nationaldagsfirandet i bilder
Folkets tal, folkets musik
Folkets marsch - sett ur en deltagares ögon
Film från Folkets marsch

Redaktionen