Låt inte förintelsen av Dresden falla i glömska

Publicerad: 2005-02-16 kl 00:00

Vi lever i en tid av minnen, minnen av död, förstörelse och lidande. En tid då ett folk har tagit patent på att vara de utsatta i krigssituationer. I en tid då konferenser, rättegångar, förföljelser och ekonomiska sanktioner håller den offentliga ”sanningen” vid liv passar vi på att minnas och hedra de män, kvinnor och barn som skrikandes av smärta fick uppleva förintelsen. Författaren, samt överlevaren av den traumatiska dagen i Dresden den 13:e februari 1945, Gerhard Hauptman skrev efter kriget: ”Vem som än har glömt hur man gråter, lärde sig det igen under Dresdens förstörelse”.

Med Hauptmans ord inpräntade på hornhinnan ställer man sig gärna frågan om hur man definierar en krigsförbrytelse och undrar om vad som krävs för att få upprättelse. För inte allt för länge sedan uppmärksammades med pompa och ståt 60-årsdagen av befrielsen av Auschwitz. Tidningar ägnade helsidor och spaltkilometrar åt att befästa vår medvetenhet om de krigsförbrytelser som skedde under andra världskriget. Vi upplevde tysta minuter, direktsända minnestunder i TV, radio och på Internet, ingen kunde undgå att märka vad som stod på agendan för dagen. Ledare runt om i världen sa oss ännu en gång ”Om detta må ni berätta”, ”vi får aldrig glömma”. Låt oss här klargöra att vi aldrig glömmer, men till skillnad från det som de må berätta tänker vi förtälja om andra offer, mer utsatta men mindre uppmärksammade.

Dresden
Den 13 februari 1945 flög de allierades bombplan in över Dresden med order om total förödelse, order givna av den man som hyllas som en hjälte; Winston Churchill. Tusentals ton av bomber fälldes, brandbomber av nya slag som orsakade ett brandinferno som sög in Dresdenborna i en tusengradig hetta. Ett område på 15 000 kvadratkilometer totalförstördes, däribland 14 000 hem, 72 skolor, 22 sjukhus, 19 kyrkor och 5 teatrar. Förödelsen var total, de över 700 Brittiska och 300 Amerikanska bombplanen lade bombmatta efter bombmatta över den forna kulturstaden Dresden. Utan militära mål och med ett undermåligt försvar förpassades staden tillsammans med dess invånare till en uråldrig tillvaro präglad av kaos och död. Dödssiffran efter bombernas fall har dividerats och diskuterats, det har pendlat mellan 25 000 och 500 000 dödsoffer. De som framhåller siffran 25 000 pekar gärna på folkräkningen av invånare som fanns i Dresden, men glömmer att Dresden även var ett sambandscentra för Tyskland samt ett demilitariserat område där man hyste väldigt många av landets flyktingar. Dessa flyktingar utgör en del av ett ofantligt mörkertal, då de inte räknas till bofasta invånare.

”Ni brände ner hela stället, gjorde det till en enda pelare av eld. Fler människor dog där, i den där eldstormen, än vad som dog i Hiroshima och Nagasaki tillsamman.”
Orden tillhör författaren Kurt Vonnegut och är tagna ur boken Slakthus fem. Man bör inte jämföra lidande men detta citat är en fingervisning av omfattningen av denna totala förintelse av en gång levande och blomstrande stad.

Samma män som beordrade bombningen av Dresden var de män som drev rättegångarna i Nürnberg mot axelmakternas ledare gällande krigsförbrytelser. Inte en enda av de allierades ledare ställdes till svars för bombningen av Dresden, frågan togs aldrig upp. Den tystnaden fortsatte långt efter kriget, inga obehagliga frågor ställdes så inga sanningar behövde krypa fram. Det skulle dröja så länge som till 1963 innan de allierades handlingar skulle komma att uppdagas i det offentliga rummet. Det var den brittiske författaren och historikern David Irving som gav ut sin bok Förintelsen av Dresden. Det utbröt ramaskri i maktens korridorer då man märkte att en dold och förbjuden sanning höll på att läcka ut.

Falsarium och svek
Fram till idag har diskussionen varit levande, om än på en lågmäld nivå. Artiklar har skrivits om ämnet, dock med klara underdrifter om dödstal och materiell förödelse. Då det är 60 år sedan förintelsen av Dresden ägde rum har man i år uppmärksammat händelsen i lite större utsträckning än tidigare, men för varje artikel som skrivits om bombningen har det även publicerats en, eller flera, om tyska förbrytelser för att folket aldrig ska glömma bort den skuld som de bör känna. Händelsen ska inte få ses som en ett enskilt brott, utan som en följd av deras egna felsteg. Underdrifterna är naturligtvis även nu övertydliga, man hävdar bestämt att dödssiffran inte kunde ha varit högre än 35 000 offer, samt att bombningen av Dresden hade ett syfte av nödvändighet för krigets utgång. Dessa uttalanden baseras på ny forskning som framkommit, forskning gällande att tysk vapenproduktion skulle ha försiggått i staden.

Bristerna i dessa utspel går inte att ta miste på, kriget som sådant var förlorat för Tysklands del, inget försvar väntade i Dresden. De allierade hade kunnat inta staden utan att spilla den mängd blod som de nu bär på sina händer, men faktum är att denna förintelse ägde rum trots de fakta som hade uppdagats, trots vetskapen om det otroliga lidande det skulle orsaka. Följaktligen kan de allierades agerande inte ses på annat sätt än som en ren krigsförbrytelse, ett massmord på en stor mängd tyska flyktingar, främst kvinnor och barn som blivit förskonade eller flytt från krigets fasor. Trots deras försök att undkomma kom krigets hemskheter ifatt dem, och genom en iskall order berövades det tyska folket på ytterligare hundratusentals liv.

Frågan vi ställer oss är hur de ansvariga för detta brott undgått den bestraffning krigsförbrytare vanligtvis tilldöms. Må så vara att segraren skriver historien, det friar inte de skyldiga från ansvar, det eliminerar inte ansvaret hos dem som inte reagerar och agerar mot denna snedvridning av rättvisan. Än idag jagas män som undkom skenrättegången i Nürnberg, de ska sona för sina brott, de får inte falla i glömska. Än idag krävs länder och företag på miljardbelopp i skadestånd för samröre med den tyska vapenmakten, men än har inte ett finger lyfts för att ställa de skyldiga för förintelsen av Dresden inför rätta. Människors lika värde och likhet inför lagen sopas under mattan.

Idag, 60 år senare
Den 13 februari år 2005 lever fortfarande minnena kvar i Dresden, men i år har något förändrats, tusentals människor ger sig ut på gatorna och protesterar mot bagatelliseringen av krigsförbrytelserna. Inte mindre än 8 000 män och kvinnor demonstrerade på gatorna i Dresden för en rättvisa som de som mördades aldrig fick. I maktens korridorer darrar politikerna av fruktan för att sanningen ska komma fram.

Även i Sverige mindes patrioter de offer som så iskallt mördats av mörkermännens händer. Omkring 50 nationalister samlades vid Skogskyrkogården i Stockholm för att hedra de som fallit i glömska. Med facklor, som lyste upp i vinternatten, gick ett sorgetåg i tystnad för att nedlägga blommor vid Skogskyrkogårdens minneslund. En tryckt stämning rådde, tystnaden i ledet talade om den sorg vi alla känner, om den vrede som uppstår av maktens förringande av demokratins brott. Ett inramat fotografi ställdes upp med fasansfulla fotografier på brända lik, barn och kvinnor, som fallit offer för en obeskrivlig ondska. På platsen hölls tal om de begångna brotten samt om följderna som kom.

Med en stark påminnelse om det fruktansvärda som hänt och med en stor vilja att upprätta den rättvisa som makten berövat oss, lämnade nationalisterna platsen. Med hopp om upprättelse och med vetskapen om att vi aldrig kommer att glömma de av vårt folk som fallit offer för detta vansinniga massmord så blickar vi nu mot en ljusare framtid. En framtid som endast vi själva kan skapa, en framtid där rättvisan råder och de skyldiga ställs till svars för sina dåd. En framtid då förintelsen av Dresden står under parollen; Om detta må ni berätta.

”Vem som än har glömt hur man gråter, lärde sig det igen under Dresdens förstörelse”.