1 600 patrioter samlades i en värdig manifestation i Salem

För fjärde året i rad har den massiva folkprotesten, Salemmanifestationen, kunnat genomföras enligt planerna i Salem. 2004 års upplaga av manifestationen markerar den femte gången i följd som den inhemska nationella oppositionen, axel vid axel med sitt folk, tänder sina facklor till mångkulturens offers eftermäle. Nästan 1 600 svenskar och folkkamrater deltog under gårdagen i Salemfondens mäktiga arrangemang, en viss minskning från tidigare år, men fortfarande en nog tillfredsställande siffra.

Manifestationen föregicks, enligt traditionen, av en riksomfattande informationskampanj om den gryende svenskfientligheten som brer ut sig över landet. Samma svenskfientlighet som tog livet av Daniel Wretström och James Waite, samma fientlighet och ogenerade förakt som berövar unga svenskar och svenskor på allt vad mänskligt värde och respekt heter. Kampanjen 2004 har cementerat omfattningen av en välproducerad och aktiv kampanj i Salemfondens regi med 50 000 spridda flygblad, 8000 affischer och över 100 banderoller med koncentrering i Stockholm.



Obetydliga protester mot Salemfonden
För första gången någonsinn visade kvicksilvret på plusgrader när vi församlades på morgonen den 11 december, märkligt men samtidigt väldigt behagligt. Det friska vädret hade i sin tur lockat fram de frasrevolutionära kommunistiska demonstrationssällskapen som i vanlig ordning inte kan acceptera att människor med andra åsikter än deras egna faktiskt existerar. I år präglades Nätverket Mot Rasism och deras lierade, Antifascistisk Aktion, av en märkbar frustation och ren desperation i sluskedet av deras "psykologiska krigföring". I år stod gravskändarna för inte mindre än fyra olika arrangemang, alla syftade till att protestera, hejda, blockera, störa och stoppa Salemfondens minnesprocession. Alla deras försök var fruktlösa.

Efter att Salemfondens vaktorganisation träffats för en snabb genomgång av dagen och tilldelats utrustning styrdes vägen mot den första samlingsanhalten, Karlbergs station, från vilken transport till Rönninge station och Salem skulle ske. Hela Karlbergsområdet var i det närmast belägrat av poliser och vid ankomst visiterades samtliga aktivister, vissa flera gånger om, innan de fick tillträde till perrongen alltemedan en polishelikopter cirkulerade över patrioternas huvuden.

Polisens agerande får ses som ett tydligt trendbrott mot bakgrund av tidigare Salemmanifestationer, när i stort sett inte en enda deltagare visiterats av polisen inför en Salemmanifestation på fyra år, så visiterades nästan 1 400 personer i år.

Tyska visor och polisiära trakasserier
I ett fullsatt pendeltåg fortsatte resan ut mot Rönninge och stämningen skruvades upp i det smockfyllda tåget allteftersom Salem närmade sig. I den främre vagnen bjöd en grupp glada tyskar sina skandinaviska medmänniskor på sång, ett uppskattat inslag i den närmare 30 minuter långa resan mot vårat mål. De tyska folkvisorna var inte fullt lika uppskattade bland de poliser som befann sig i vagnen, och när tåget bromsade in vid Älvsjö station frångick på nytt den svenska statsrepressionens utsända de grundläggande principerna om åsikts- och yttrandefrihet och helt sonika slet ut folk godtyckligt ur tågvagnen.

Urskiljningslöst koncentrerade sig polisen på tysktalande personer med motiveringen att de stört den allmänna ordningen och sjungit olämpliga sånger, då en av Salemfondens vakter konfronterade ett polisbefäl på plats och ville upplysa sig om vederbörandes tyskakunskaper och vartifrån ett eventuellt beslut tagits om att sångerna var olämpliga visade det sig mycket riktigt att ingripandet var helt omotiverat. Ingen av de närvarande poliserna i vagnen kunde förtälja vad som var olämpligt, de kunde inte ens tyska. En kvicktänkt grupp patrioter klev på eget initiativ av tåget i solidaritet med 21 omhändertagna tyskarna, som en protest mot polisens fördomar mot tysktalande.

När tåget anlände till Rönninge station hade en imponerande ansamling människor redan befäst den vänstra flanken av tågrälsen, på den högra sidan var det tomt, bortsett från den utsända poliskommenderingen. Ånyo valde polisen att visitera samtliga tågresenärer vid avstigning, ånyo gjordes inga märkvärdiga beslag då patrioter inte anser sig behöva beväpning för en tillståndsgiven manifestation mot våld och svenskfientlighet och vid händelse av att polisen verkligen bara koncentrerar sig på sin uppgift kommer våldsamheter och konfrontationer undvikas.

Efter en kort genomgång började Salemfondens personal dirigera upp det massiva fackeltåget i ett led, fyra om fyra. Täten intogs av två trumslagare tätt följt av ett blomsterarrangemang i form av kransar. Uppställningen fortlöpte ovanligt smidigt och det var anmärkningsvärt glädjande att se hur många svenskar som lämnat hemmets trygga vrå för att ansluta sig i Salem, barnfamiljer, pensionärer och ungdomar - svenskar.

Sextonhundra hjärtan slog som ett
Sakteligen började processionståget röra sig mot mordplatsen. Pukornas dova och taktfasta slag beredde vägen och tusentals flammande facklor lös upp vägen för en av vår tids absolut starkaste folkliga besked till makthavare, media och politiska etablissemang. Vi har kommit med vördnad och respekt för våra fallna kamrater, vissa har kommit för att sörja och stötta varandra. Gemensamt för oss alla är att ingen har kommit för att skämmas eller hunsas, vi har kommit för att skicka en klar och tydlig signal genom maktens korridorer att vi har fått nog. Att vi, under inga som helst omständigheter, accepterar att leva under de förhållanden som vi påtvingas idag, vi vill inte begrava fler barn, vi vill inte vänja oss vid att plocka upp spillrorna av våra syskons sönderslagna liv efter att de drabbats av mångkulturen.

En dryg halvtimme senare mötte tågets tät mordplatsen och det minnespodium som markerar platsen där Daniels liv rann ur hans kropp. Liksom tidigare år slussades grupper fram succesivt för att besmycka livsrunan med blomster, kransar, ljus och personliga hälsningar till Daniel och alla andra offer för den framväxande svenskfientligheten.

Salemfondens arrangemang har årligen förbättrats, utvecklats och förfinats vilket gör sig märkbart i flera avseenden under kvällen. I år serverades varmt té för att tina upp de frusna deltagare som fått stå och stampa för länge i väntan på att komma fram, ett försäljningbord hade även upprättats där Salemrelaterade produkter salufördes med gott resultat och donationsbössorna som gick runt fylldes gladeligen med sedlar och mynt i alla valörer.

Talarna gjorde entré
Efter att den sista deltagaren räknats in och lämnat en blomma och tänt ett ljus vid podiet gjorde sig två unga trubadurer från balladprojektet Ferox bekväma på den scen som upprättats i korsningen. För första gången på länge framfördes det gripande stycke som skrevs dagarna efter mordet på Daniel Wretström, Till minne av Daniel Wretström. Musikstycket känns fortfarande lika aktuellt och berör lika starkt idag som det gjorde för fyra år sedan, veckan efter att nyheten hade nått oss alla om Daniels tragiska död. Vi blev alla påminda om varför vi tog oss till Salem då, och varför vi står i Salem igen. Salemfondens Robert Vesterlund förklarade det bäst när han hälsades upp på scen av kvällens konfrencier, Anders Lagerström.



"För fyra år sedan så tog de Daniels liv. Kvar fanns det en familj med stor saknad, det fanns en vänkrets som hade blivit decimerad. Varför samlades vi nu som då? Var det för att det var någonting unikt med det här mordet?

Tvärtom, det var ingenting unikt alls med mordet. Det har hänt tidigare och det hände efterråt. Det som var unikt var att på bara en vecka samlades 1 000 människor här. Det är unikt."

Robert Vesterlund, som enligt Salemmanifestationens motståndare både skulle ha misshandlats grovt och sedermera lämnat arbetet med manifestationen, såg ut att vara vid ovanligt god vigör för att nyligen ha "misshandlats grovt" och fortsatte sitt tal med att angripa de svenskfientliga element som försöker angripa Salemmanifestationens blotta existens med lögner, desinformation och försök till våld.

Efter Vesterlund presenterades Magnus Söderman, Svenska motståndsrörelsen, upp på Salemfondens scen. Förra året deklarerade Magnus att han inte kommit hit för att sörja och att det totala motståndets tid, mot det system som försöker förgöra oss, är inne. Inte heller i år sparade Magnus på krutet. Från botten av sitt hjärta manade han till hård och kompromisslös kamp mot svenskfientlighetens anstiftare, mot de ljusskygga konstellationer bakom riksdagens ridåer som gömmer sig bakom misslyckad integrationspolitik och förödande miljonprojekt som kostat oss våra liv och vår frihet.

Magnus Söderman må ha fått kringstrykande regimjournalister att sätta Salemfondens bjudté i vrångstrupen och de statyliknande polismännen att skruva på sig, men för oss som lever i våra bindgalna makthavares paradis varje dag är Magnus Södermans ord inte lika främmande. För oss bjuds inte många fler alternativ än stenhård och oförsonlig kamp 365 dagar om året, om än så bara för att överleva.

Salemfonden hade för i år medvetet dragit ner på antalet talare för att snabba på processen i kylan. Efter Söderman välkomnades Anders Ärleskog, Nationalsocialistisk front, upp på scenen. Anders berättade om hur det uppmärksammade dubbelmordet i Linköping fick samhället att darra, om hur politiker från hela den etablerade skalan fördömde mordet och den accelererande våldsutvecklingen i samhället. Om hur politiker personligen tog sig tid att hedra dubbelmordets offer minne på gator och torg.

Men varken när Daniel Wretström eller James Waite dödades bemödade sig politiker att fördömma, minnas eller agera mot det tilltagande våldet. Daniel och James var svenskar, ett av offrerna i Linköping var en invandrad pojke. Sticker en invandrad pojkes tragiska död hårdare i ögonen än en svensks? Vart är Thomas Bodström när svenskar sticks ner och lämnas att dö i diken och vid vägkanter?

Anders Ärleskog tvekade inte att hålla hela systemet, hela vårat rådande etablissemang, ansvarigt för den stundande utvecklingen och stämde upp i föregående talares ord om att det i sig inte är en bedrift att ta sig till Salem en gång om året, det är en förbannad plikt. Det är de övriga 364 dagarna på året som räknas och den fortlöpande verksamheten på gatorna som kan råda bot på ett sjukt samhälle. Anders avslutade med förhoppningen att vi inte bara syns vid nästa Salemmanifestation, utan imorgon, och i övermorgon - och alla andra dagar på året.

En kväll i givmildhetens tecken
Kvällens överraskning stod nystartade Nordiska Förbundet för när Anders Lagerström välkomnade Robert Vesterlund upp på scen igen för att överlämna en check på 30 000 kronor till Salemfonden. Ett obeskrivbart jubel spreds sig i korsningen vid Säbyvägen när checken böt ägare och Salemfonden vill, genom info-14, på nytt framföra sina varmaste tack för detta generösa initiativ som kommer falla till stor nytta i arbetet med nästa års manifestation.


Näste man i talarstolen var Stefan Rochow från tyska NPD:s ungdomsförbund JN, Junge Nationaldemokraten. Stefan framförde sina djupaste kondoelanser på engelska och sitt starkaste fördömande av det mångetniska samhälle som är skyldigt till att svenskar ses som lovligt byte. Stefan påtalade att dessa problem inte är unika för Sverige, eller Tyskland för den delen, utan det är konsekvenser av en global samhällskollaps i Europa efter den mångkulturella samhällsreformens intrång. Det enda som biter är villkorslös och självuppoffrande kamp, ett idogt och konsekvent kämpande mot systemets fort.

Stefan Rochow markerade slutet för talen denna kväll och scenen uppläts för andra gången till de två trubadurerna som framförde det nationalistiska stycket För fäderneslandet och 1 600 svenskar stämde med i refrängen innan det var dags att lämna Salem för i år.

För fjärde året i rad hade Salemfonden lyckats ro projektet i hamn exemplariskt vilket är värt en stående eloge och ett stort tack till alla de aktivister, donatörer, flygbladsutdelare, affischerare och deltagare som faktiskt gör Salemmanifestationen möjlig varje år. Efter fem lyckade arrangemang finns det mycket lite som talar för att vi inte skulle återvända 2005, och om detta nu inte skulle passa Salems moderate kommunalråd Lennart Kalderén så är han mer än välkommen att lämna sin plats till förfogande för någon som är redo att arbeta för och företräda sitt eget folk.

Så med Anders Ärleskogs minnesvärda ord lägger vi 2004 års upplaga av Salemmanifestationen till handlingarna med förhoppningen att vi syns i Salem nästa år, men däremellan ska vi synas många gånger på landets gator och torg.

Fotnot: info-14 ber att få återkomma med mer och exklusivt bildmaterial under morgondagen, håll till tåls.

Redaktionen