Europa enat - aldrig mer krig broder mot broder

En nerskjuten tonåring, tusentals stolta nationalister, några hundratal maskerade och rädda kommunister, 3 500 poliser och en kraftig regnskur. Rudolf Hess internationella minnesmarsch 2004 genomfördes ännu en gång på ett exemplariskt vis.

Den 17 augusti, dagen då Rudolf Hess mördades, spilldes nytt blod i kampen för européernas frihet. Två ynglingar satte upp information om frihetsmartyren Rudolf Hess i den omfattande kampanj som pågår i Tyskland under augusti varje år. En oskyldigt tilltag som borde skyddas av yttrandefriheten resulterade i att en av dem sköts kallblodigt.
”- När polisen kom sprang vi, det är olagligt att sätta upp propaganda så vi flydde. Men när vi skulle klättra över ett staket sköt polisen. Detta trots att han hade sin ficklampa riktad mot oss och såg att vi var obeväpnade, säger ynglingen, som fick se sin kamrat skjutas ner av en polis bara för att han satt upp klistermärken, till info-14:s reporter. Detta ledde till snabba protester från nationalister i form av såväl flygbladsutdelningar som demonstrationer. Så med bara några dagar kvar var temperaturen höjd ett par grader.

Svenskarna anländer
Flertalet svenskar deltog i marschen och valet av färdsätt var olika. Några valde att åka hela vägen till Wunsiedel i egen bil, några valde att ta sig till den tyska kusten för att där åka gemensamt med tyskar i inhyrda 50-mannabussar eller så gjorde man som bland annat info-14:s utsända, flög till Tyskland för att där resa med såväl bil som buss till slutdestinationen. Förutom info-14:s reportrar fanns en representant från NSF-Stockholm med i sällskapet men likaså flera aktivister från Svenska Motståndsrörelsen och Nationell Ungdom. Dels medlemmar från huvudstaden men även flera aktivister från landets norra delar. Sällskapet delade upp sig i två för att bege sig till olika städer där övernattning skulle ske. info-14 begav sig till en kamrat som var ansvarig för en 50 man stark delegation som i fjol besökte Salemmanifestationen. Här välkomnades vi av en gästfrihet som gjorde denna korta visit till en vi sent ska glömma. Trots den tidsbrist som rådde tog vår värd oss på en tur runt det tyska landskapet där vi fick besöka diverse sevärdheter och historiska platser. Men innan vår rundtur började besöktes en genuin tysk krog med rejäla ölkrus, massiva köttbitar, knödel och kål. Så mätta och belåtna började färden i våra tyska kamraters bilar.

”Vi dog för Tyskland”
På Heiligenberg vid staden Heidelberg fann man för länge sedan en ringmur som byggts som försvarsmur. Muren hade skyddat en by och platsens historia ledde till att nationalsocialisterna upprättade en amfibieteater på 1930-talet uppe på bergets topp. På denna plats, vid namn Thingstätte, höll bland andra Goebbels tal för tusentals personer och vår värd hade detta mål som första stopp för oss. Platsen är måhända historiskt intressant men den är även vacker och intressant som byggnadsverk. Det är inte svårt att känna av den stämning som funnits på platsen för decennier sedan när tusentals människor lyssnat på tal i facklornas sken med fanor som slår i vinden. Vägen upp för berget erbjöd även en fantastisk utsikt över den gamla staden Heidelberg och dess slott som till stora delar förstördes på medeltiden av franska styrkor. Vårt första besök gav oss alla mersmak för att på plats få uppleva detta lands historia och dess natur. Vårt andra stopp skedde i staden Weinheim vid ett monument för stadens stupade i andra världskriget. I centrum för monumentet fanns en staty och på sidorna och bakåt fanns en halvcirkel med graverade namn på med de av stadens söner som stupat för Europas frihet. Statyn i centrum var en vacker skapelse bestående av två soldater med geväret på axeln i sällskap av en trumslagare. Efter beskådat detta verk fortsatte vi inom Weinheims gränser och besökte ett slott som byggts på 1900-talet av studentorganisationer. Slottet var högt beläget och vinden hade tilltagit rejält. Även här hade vi en fantastisk utsikt över staden men denna gång var det Weinheim som bredde ut sig under oss där vi stod i slottet Wachenburgs innergård. Även på denna plats fanns det ett minnesmonument över nationens fallna soldater. Wir starben für Deutschland, (Vi dog för Tyskland) står det skrivet på fasaden och namnen på de stupade listas med mängder av kransar vilande mot dem från de åtskilliga gånger studenterna hedrat de stupade. Med regnet kraftigt smattrande över oss blickade vi över staden en sista gång innan vi avslutade kvällens rundtur. Nu var det dags att bege sig av till en pub där det bestämts träff med kamrater. I sällskapet fanns även en italienare som anlänt innan oss. Efter några trevliga timmar med kamrater från flera lokala kamratskapsföreningar bestämde vi oss för att återgå till vår värds hem för några timmars sömn. Dagen skulle börja tidigt så de få timmars vila vi kunde få var värda att utnyttja.

Borgen i Heidelberg sedd från Heiligberg

Teatern på Heiligberg där frihetsrörelsen höll möten

Monument för de stupade från Weinheim

De stupade hedras i borgen Wachenburg

God morgon
04:30 slog klockan och med ett tyskt god morgon väcktes vi alla. Det var dags för frukost innan färden till samlingsplatsen skulle ta vid. 06:00 skulle bussen avgå och minuterna innan anlände vi och på plats möttes vi av majoriteten av färddeltagarna. Övriga anlände efter oss hack i häl. Totalt hade bussen 80 platser och skulle frakta aktivister från de lokala kamratskapen. Platserna var bokade ända till sista säte och några åkte bil för att låta fler av oss svenskar få plats.

Sakta och osäkert fram till mål

Synen från den ena infarten

Synen från den andra infarten

Tyvärr var den inhyrda chauffören inte allt för bra på sitt jobb eller så var intresset för att få oss fram till vår destination i tid låg. Åtskilliga gånger vände han om då han inte hittade vägen den sista biten. Detta ledde till att en av våra fotografer som åkte med bil hann fram betydligt tidigare än oss vilket i sig var tur. Tack vare det kom de fram till en infart där polisens förtryck gick relativt fort. När vår buss slutligen nådde fram till Wunsiedel hade vi hela tio stora bussar framför oss och åtskilliga bilar som väntade på att kontrolleras av den massiva polisiära styrkan som för dagen var i tjänst, en styrka som var allt annat än effektiv. Men stoppet lät oss i alla fall träffa andra nationalister och samtala. Bland annat talade vi med slovakiska kamrater som hamnade bakom vår buss med sina bilar. De hade färdats i 20 timmar för att komma fram. I runda tal tog det hela tre och en halv timme innan vi kommit fram till kontrollen, fått våra pass insamlade, avskrivna och återlämnade. Men innan dess och under denna tid var det en smått bisarr aktivitet som utspelade sig i bussen. En tejprulle fick passera genom bussen för att censurera eventuella frihetssymboler. Detta inkluderade allt från runor på t-shirts till tatueringar. Våra info-14 tröjor klarade sig dock igenom men helt ocensurerat gick det ej utan silvertejp användes för att ”censurera” några tatueringar denna skribent är prydd med som ej accepteras av den tyska demokratin. Men detta berör inte enbart symboler som hakkorset och alla andra nordiska runor utan den bayerska polisen går så långt att klädesmärket Lonsdale är illegalt att bära på marschen tack vare att bokstäverna n och s finns med i namnet. Grannen över gången fick censurera ett minimalt Lonsdalemärke på sin skjortärm tack vare detta. Hur absurd situationen verkligen är känns mer påtagligt när man tänker på att Lonsdale är ett känt klädesmärke med stor inriktning på fysisk aktivitet och att många av deras modeller är till exempel svarta boxare. Men även det kända designermärket Hugo Boss är otillåtet att klä sig i på marschen. Hugo Boss var förvisso designer av bland annat SA:s uniformer men skon klämmer främst för att ss står bredvid varandra. Galenskapen har inte någon gräns i det demokratiska Tyskland kunde vi lätt konstatera. En svensk som färdades i den svensk-tysk-danska bussen greps av polisen för ett litet livets träd men släpptes en kvart senare. När vi väl var inne i staden hade vi missat alla de tal som hålls före marschens avgång. I detta läge ansåg vi det lyckligt att våra utsända hade varit uppdelade så vi hade en källa på plats som kunde fota och lyssna på talen. Det regn som öst ner hade även skett under denna tid så vi var torra och belåtna när vi anslöt oss till våra kamrater. Lagom till marschen bröt solen fram och resten av dagen bjöd på bra väder.

Skenet kan bedra
När vi väl anlänt till platsen hade vi kluvna känslor. Första reaktionen var ”det här var inte så många” när vi såg folket framför scenen. Men sen såg vi att det fanns folk bakom och bredvid vilket gjorde att vi ändrade oss. Det är nog en hel del konstaterade vi, men då kunde vi inte ana hur massiv samlingen egentligen var. När tåget väl skulle börja gå upptäckte vi att den stora massa av folk vi sett och imponerats av var långt ifrån alla deltagarna.

En del av massan framför scenen

Med en högtalarbil bröt klassisk musik den tystnad tåget vandrade i

Svarta fanor tillsammans med regions- och nationsbanér
I täten hölls en banderoll och efter följde bland annat advokat Jürgen Rieger som kämpat flera juridiska bataljer för att legalisera marschen. Flera svarta fanor fanns i täten. Användandet av svarta fanor kan ses som konstigt av oss svenskar som ofta ser den som en synonym till finniga, okunniga tonåringar med ett stort rebellbehov och dåligt självförtroende. Desamma ser de tyska nationalisternas användande av de svarta fanorna som ett försök att kopiera deras ljusskygga verksamhet. Detta är dock helt fel. Det finns skäl till att fanan används liksom det finns anknytning för den i den tyska nationella kampen mot den nya världsordningens styre. Man kan dra upp tre faktorer som lett eller är skäl till användandet. Historien bakom den svarta fanan går långt tillbaks i tiden och härstammar från de tyska bönderna. När bönderna reste sig mot förtryck och samlade sig för revolution, lik den Engelbrekt Engelbrektsson gjorde här i Sverige när han samlade bönderna till revolution mot främmande fogdar, använde de den svarta fanan. Därför ser de tyska nationalisterna den som en historisk symbol mot förtryck och som en revolutionär symbol mot fiendestyret. Precis som då så reses den nu mot regimen i ett folkligt uppror. Den svarta fanan har även modernare historia bakom sig än så. Den svarta fanan användes av en viss europeisk elitarmé med grund i Tyskland som slogs för Tysklands och Europas frihet. Därav känner de tyska patrioterna att fanan är en symbol för kampen om Europa. Det tredje skälet är tack vare statens jakt mot nationella. Vid legala tillställningar som denna är det nödvändigt att undvika den mängd symboler och fanor som staten förbjudit så kontentan av det är att denna fana har vuxit i popularitet för frihetliga nationalister tack vare att den är just laglig och därmed användbar vid legala manifestationer.

Tåget försökte ställa upp sig på de trånga gatorna, här kan lite av det främre delen av tåget ses

Nationalister i en aldrig sinande ström
På marschen hade vi två egna fotografer. Vi valde att dela upp oss för att kunna få marschen ur olika vinklar. Min kamrat intog en position med en fotograf från patriot.nu. Själv valde jag först att ta några bilder framifrån tåget när det började vandra. Sedan lyckades jag finna en plats som möjliggjorde bilder uppifrån så att jag enklare kunde få med flera deltagare på varje bild. Eftersom min position var bra valde jag att stanna där och fota olika kolonner av utländska nationaliteter eller representanter från olika tyska regioner eller grupperingar såsom parti, aktionsgrupper eller ”freie kamradschaft”. Synen framför mig var imponerande.

De spanska färgerna syntes klart och tydligt

Likaså de italienska färgerna

Några av de danska kamrater som deltog, här ses medlemmar från DNSB

Flamländska nationalister

Deltagare från hela Europa vandrade förbi mig med fanor av alla tänkbara färger. Tjecker, österrikare, flamländare, engelsmän, skottar, fransmän, holländare, ungrare, spanjorer, italienare, polacker, slovaker för att nämna några. Självklart fanns även våra nordiska länder såsom Danmark, Norge och Sverige representerade med våra färger. Efter att ha stått på min position i vad som synes vara en evighet med en ofattbar mängd deltagare som passerat mig och varit tvungen att rensa ut sämre bilder ur min kamera två gånger för att hålla mig under den maxgräns foton jag hade på 80 stycken valde jag att bege mig ner från min position och vandra längs marschvägen. Då trodde jag att tågets slut snart skulle komma men det visade sig senare att nästan halva var kvar. Ganska omgående sprang jag på vår italienska kamrat Giovanni som färdats i samma buss som jag. Han var på väg bakåt för att söka upp mig och tillsammans gick vi mot tågets tät i jakt på bra bilder, jag för info-14:s räkning och han för tidningen som han är redaktör för.

”Fantastiskt”
Vid detta tillfälle gick jag in i tåget när det stod stilla för att få en bild mitt inne från tåget riktat framåt. Jag hamnade bakom bland andra två äldre damer. Jag reagerade direkt på den ena kvinnans ansikte när hon vände sig bakåt. Det var nästintill förstelnat. Inte förstelnat på ett negativt sätt utan hennes ansikte sken i ett stort leende. Hennes ögon sprudlade av glädje så mycket att det var omöjligt att inte påverkas av den positiva energi hon utstrålade. Så fort vi fick ögonkontakt så uttalade hon ett ord. Hon var väldigt tagen av stunden och det enda hon sa var ”fantastiskt”. Utan tvekan kom det från hennes hjärta. Med det breda tåget med sex man i bredd framför mig slingrande runt gathörnet för att fortsätta en lång bit framåt var det enda jag kunde göra var att nickande visa mitt medhåll. Liknande känsloyttringar kom från flera håll men i många fall från åskådare. Vår andra fotograf berättade om sina erfarenheter. Vid en gata stod det tre äldre damer och såg på. Alla tre var synligt glada och när han passerade sa en dam kraftigt tagen av scenariet hur fantastiskt det var. Likaså var det med den äldre man som stod vid ett hörn när tåget nådde utgångspunkten igen. Bravo, bravo ropade han medan han applåderade. En annan äldre lokalbo satt med sin kamrat i ett skyltfönster och tittade hur tåget passerade framför deras ögon. Med tummen upp hälsade han alla som gick förbi. En speciell syn som kommer att finnas kvar i minnet var när vi vandrat framåt och började komma närmare slutet på marschvägen. Gatan fylldes helt av deltagare till både bredd och längd. Strax ovan oss hade en Wunsiedelbo öppnat sitt fönster och placerat en fläkt vid det. Hela tiden förde han fram papper till fläkten så att det sprutade ut som konfetti över deltagarna. Längst fram på gatan innan den svängde och tåget försvann runt hörnet fanns en av de italienska grupperna. Denna hade flera fanor med sig och vid detta tillfälle svängde de sina fanor fram och tillbaks i sidled. Den fyllda gatan, de svängande fanorna och konfettin som regnade ner över folkets huvuden påminde om en klassisk scen där folket firar seger.

En liten del av tåget sett innefrån

Del av tåget sett framåt…

…och bakåt

AFA - polisens skyddslingar
Inför detta år gjorde vänstern en kraftansträngning för att stoppa marschen. Tidigare har marschen störts endast av smågrupper som stått och skränat men detta år skulle de mobilisera. Faktum är att vi hamnade i kö med en AFA-buss på väg in i staden. Men när vi väl fick reda på det stod deras buss vid polisen och samtliga gömde sig inne med fönstren täckta med gardinerna. Kanske kan vara hälsosamt för en busslast vilsekomna AFA:iter bland tio bussar med nationella och ett 20-tal fullsatta bilar. Hursomhelst var vår första träff med dem under marschen bestående av en knappt handfull AFA-aktivister med en AFA-fana och en banderoll. Utöver dessa fanns ytterligare tio personer men det var osäkert om de alla var vänsteranhängare eller bara intresserade bybor. Lite senare fanns en blandad skara på cirka 50 personer där bland annat en person med en röd stjärna på mössan försökte föra så mycket liv som möjligt för att störa den annars tysta sorgemarschen. Trots deras fräckhet var deltagarna väldigt disciplinerade och lät dem vara. Självklart var de skyddade av polisen och om de inte visste att de var det skulle de aldrig ha stoppat in sin näsa i detta getingbo. Polisens beskydd och den disciplin deltagarna höll gjorde att de kunde komma hem med livhanken i behåll trots ett oförskämt beteende. Ytterligare en skara motdemonstranter fanns. Dessa hade satt sig på gatan men hade haft turen att rensats bort av deras beskyddare. De stod uppdelade på båda sidorna av gatan. Med israeliska fanor, högtalarutrustning stod dessa kretiner och skrek sig hesa till ingen nytta. Precis som deras vänner innan ignorerades de av deltagarna något som fick dem att bli ännu mer rabiata, desperata och hesa i sina små tonårshalsar. När jag och Giovanni närmade oss för att dokumentera dessa utspökade clowner blev de självklart mer högljudda men så fort de såg en liten kamera försökte flera av dem gömma sig bakom sina banderoller. Få, utskrattade och misslyckade lämnade vi dessa varelser bakom oss när vi fortsatte ner längs den fyllda gatan. Som en anekdot kan jag nämna att de röda visade sina trynen då alla marschdeltagarna anlänt till scenområdet. Behöver jag nämna att folk ansåg det ej befogat att upprätthålla den disciplin som hölls under marschen som möjliggjorde vänsterns alla tänkbara smädelser utan motåtgärd. Vänstern kom och vänstern försvann. AFA:iterna flydde så fort deras små ben kunde bära dem när de fick sig en näsbränna. Enligt uppgift ska nationalister ha gripits vid tillrättavisningen men detta har inte styrkts vid skrivande stund.

AFA kraftsamlar

Hammaren, skäran och davidsstjärnan, olika symboler - samma förtryck

Cirkeln är sluten
När vår första fotograf nådde fram till marschvägens slut hade de avancerat till tågets tät. Den syn som mötte dem efter gått genom hela staden var deltagare som väntade på att kunna starta marschen. Vid det tillfället när början mötte slutet ringlade sig ett sex man brett tåg runt hela Wunsiedel. Vartefter deltagarna anlände möttes de av trubaduren Michael Müller som spelade revolutionära visor från scenen.






Flera av oss svenskar passade på att köpa schnitzlar från en grill som arrangörerna ordnat. Från scenen utropades antalet deltagare efter de sista gått iväg och alla deltagare räknats in. Enligt arrangörerna skulle hela 7 200 personer ha deltagit. En siffra som var större än vi kunnat vänta. Enligt den tyska polisen inväntade de hela 8 000 personer. Denna ansågs vara för optimistisk och vi på info-14 räknade med minst 4 000 personer men 5 - 6000 personer skulle allt vara troligt. 7 000 personer är en siffra som överraskar glatt. Redan vid mitt möte med Giovanni vid marschens gång frågade jag han om han hört några preliminära siffror. Han sa då att han hört siffran 4 400. Men efter stått och sett folk passera kunde jag inte annat än tvivla. Trodde den siffran uppnåtts av dem som passerat mig och hur många som fanns efter visste jag inte. Senare visade det sig att det var lite över hälften som passerat så uppskattningen visade sig stämma. När samtliga avgått var arrangörernas siffror ett rekord som slog fjolårets deltagarantal med flera tusen. En medlem från Svenska motståndsrörelsen konstaterade att årets deltagare var betydligt fler än vid hans förra besök året innan. Tagna av dagens bravader började vi vår färd tillbaks till vår värds hemstad.

Spontan balladafton
På söndag förmiddag gick vårt flyg och resan till flygplatsen tog två timmar. Den buss som anlände strax innan incheckningen verkade ha för små marginaler så för att inte riskera något valde vi att ta en buss tidigare. Detta betydde att vi var tvungna att resa så tidigt som 03:30. Tack vare detta ansåg vi det lönlöst att gå och sova och valde därför att tillsammans med några tyska kamrater och vår italienska vän att besöka en restaurang för en bit mat. Valet föll på en spansk krog som låg granne med busstationen. Restaurangen hade en rejäl spansk prägel och musiken som framfördes live var spansk. Musiken var dock inget som föll oss i smaken och när två musikanter till anslöt sig gick det från spansk musik till något indianliknande. Nu var det så att två av våra vänner är flitiga musikanter på Gula Korsets balladkvällar och tillhör musikprojektet Ferox. Så en tysk kvinna i vårt sällskap förklarade för personalen att vi hade musikaliska vänner och frågade om det gick bra om de lånade gitarren. Sagt och gjort.Så fort den indianinspirerade musiken slutat fick våra vänner ta vid. Tack vare Tysklands förbudslagar och att det var på en offentlig krog spelade de främst svenska låtar men även en del engelska med mindre radikala texter. Till och med spelandet av tonerna i ”Die fahne hoch”, oavsett det må vara på CD eller live på exempelvis piano, leder till en hetsjakt och eventuellt fängelsestraff. Vid en av låtarna levde restaurangens musikanter sig in i musiken och spelade med genom att trumma på närmaste föremål. En sak som är klart är att kvällen inte var alldeles lik våra vanliga balladaftnar, men kul hade vi. När vi skulle gå förklarade personalen hur bra de tyckte våra vänner spelat och de bad våra tyska vänner komma förbi med en CD om våra kamrater släpper någon.

Trubadurer från Ferox stod för svensk underhållning på den spanska krogen

Till nästa gång
I den tyska stjärnklara natten började vi vår färd hemåt med flygbussen. Trötta och slitna efter många aktiviteter, lite sömn och massor av nya ansikten och namn så somnade vi alla i vår färd till flygplatsen. Förutom trötta så hade vi alla flera gemensamma nämnare, vi var alla belåtna och övertygade om att vi kommer komma tillbaks.

info-14 möchte sich an dieser Stelle bei allen deutschen Kameraden und Freunden bedanken, welche uns so gastfreundlich empfangen haben - das werden wir nicht vergessen! Einen speziellen Dank hierbei an unsere Kameraden, die uns Übernachtungsmöglichkeiten zur Verfügung gestellt haben. Hoffe, wir sehen unter den selben freundlichen Begebenheiten wieder...

















Europeisk tallista
Minnesmanifestationen till Hess ära hade en diger tallista, däribland en svensk talare. Men först ut var advokat Jürgen Rieger, en av arrangörerna, som talade om vad som var tillåtet respektive förbjudet under dagen. Polisen i Tyskland har en vana att hitta på speciella lagar enbart för en dag när det vankas nationell manifestation.
Innan talen fortsatte bjöd trubaduren Michael Müller på underhållning. Som första talare äntrade sen Udo Voigt scenen, ordförande för NPD. Sen höll representanter från flera länder tal. Bland annat talade Magnus Söderman från Sverige och Werner Holm från Norge. Men även en flamländsk aktivist talade liksom en från Italien, Ryssland m. fl. Två tyska äldre damer höll tal där en av dem läste upp en dikt som hette ”Tyskland lever”.
Efter den första raddan av tal startade marschen. Den avslutades sedermera på avgångsplatsen under Michael Müllers ljuva toner som spred inspiration när hundratals och tusentals människor avslutade marschen.
Talen började sen igen. Den förste som talade nu var organisatören Christian ”Steiner” Wulf. Han talade om Wolf Rüdiger Hess, son till Rudolf Hess, liv och hans vilja att sanningen om hans far skulle komma ut. Därefter avslutades dagen med att Rieger höll ett till anförande.