Över 2000 patrioter ställde upp i Salem Största manifestationen hittills

Bara dagen innan, den 5 december, hade en köldknäpp och ett påtagligt snöoväder belägrat Stockholm. Det var kallt, precis som det ska vara. I år har manifestationen i Salem föregåtts av en omfattande informationskampanj där hundratusentals flygblad, affischer och klistermärken har spridits över landet, något som uppenbarligen har givit resultat.

Omkring halv fyra anländer det första pendeltåget med deltagare, under den allt för långa tågresan har information cirkulerat angående situationen på Rönninge torg. Deltagarna gör sig redo för att kliva av i ett brinnande inferno och mötas av stenregn och vilddjursvrål i böljande holmgångar. Dörrarna öppnas och Salemfondens sköldförsedda vaktstyrka stormar av, tätt följt av taggade patrioter, för att möta motståndet men möts av – ingenting. Kommunisterna varken syns eller hörs, polisen har säckat ihop Nätverket mot rasism långt bakom träd och buskar där de idkar skadegörelse och annat bedrägligt beteende.

400 fler än sist
Väl nere vid samlingsplatsen rinner folk till i en strid ström, de tre-fyra nästkommande pendeltågen är fyllda med patrioter destination Rönninge, och när man trodde att alla var samlade släppte polisen fram ett 30-tal minibussar och personbilar. Samlingsplatsen är full. Tack vare Salemfondens tydliga direktiv börjar flera av deltagarna egenhändigt ställa upp sig fyra om fyra i långa led, längst fram i tåget bärs de kransar från Sverige och Europas alla hörn. Nytt för i år var trumslagarna vars dova pukor bröt tystnaden fram till mordplatsen.

På order började facklorna tändas från täten och en bit bakåt, det började närma sig avmarsch och de första sektionerna av tåget var redo. Lika lugnt, taktfast, tyst och disciplinerat som de tre tidigare åren, gick hundratals och åter hundratals svenskar, tyskar, danskar, schweizare, belgare, norrmän, engelsmän, italienare, fransmän, finnar och österrikare ur tunnelns mynning. Facklorna lös upp vår väg och markerade för fjärde gången att vi lyckats med det vi kommit hit för att göra, pukorna satte takten vilken skulle leda mot ännu ett svidande nederlag för kommunister och anarkister.

Facklorna lös upp Salem

Tåget gick i total tystnad och facklornas flackande sken lös upp de sammanbitna och bistra minerna på de 2026 män och kvinnor som följt sitt hjärta ända ut till Salem. Längs med vägen hade Salembor ställt upp sig, våran manifestation kunde man bevittna utan att riskera att få en flaska i ansiktet eller hamna emellan kommunisternas kravaller. Kontrasten var påtaglig i Salem, å ena sidan hade Jannis Konstantis startat upplopp där folk misshandlade och misshandlades, förstörde och slog sönder, där speciella sjukstugor upprättades och ambulanser fick åka skytteltrafik mellan sjukhusen och den ”fredliga” manifestationen för ett mångkulturellt Salem. Å andra sidan ställde över 2000 deltagare ur alla samhällsklasser och åldrar, endast beväpnade med sin grundlagsskyddade rätt att gå på sina egna gator, upp bakom en paroll mot våld och hat och förvaltar sin rättighet att manifestera exemplariskt.

En halvtimme senare har täten och kransarna börjat skymta den nästan fyra meter höga runan som markerar platsen där Daniel bragdes om livet och det omsorgsfullt handsnickrade podiet börjar sakteligen fyllas med kransar, blommor och ljus. Kransarna bär hälsningar från vänner och bekanta till Daniel, men även från människor som rest långa mil över land och rike för att komma och visa sin respekt. Tåget verkade fortsätta i oändlighet och anslöt till den stora massan i en aldrig sinande ström.

Några sanningens ord

Framför den ansamlade folkmassan hade Salemfonden monterat upp en provisorisk scen varifrån talen framfördes. Scenen pryddes av Salemfondens gulsvarta banderoll framför vilken info-14:s Robert Vesterlund hälsade massorna välkomna och lät kvällens förste talare, Jonas DeGeer, äntra scenen. Jonas var ett kärt återseende från förra året. Efter honom äntrade Thomas Öhlund scenen. Öhlund är medarbetare till info-14, tillika representant för Blood & Honour Stockholm, en grupp slitvargar som fyra år i rad osjälviskt ställt sig till förfogande till manifestationerna. Öhlund har talat vid samtliga manifestationer och har lyckats vid samtliga fall placera sig som en av de mest uppskattade talarna.


Thomas Öhlund följdes av Svenska Motståndsrörelsens Magnus Söderman som imponerade med ett starkt tal i vilket han deklarerade att det numer är slutsörjt, Söderman drog tveklöst ner flest applåder från deltagarna.

Den personliga och sentimentala prägeln stålsattes när två unga damer klev upp, tillsammans stöttade de varandra i de tunga känslor som situationen och minnet av deras Lilleman skapade. Först att tala var Evelin. Hon berättade om sin vän Daniel, hans drömmar och smärtan att veta att han aldrig skulle få chansen att få dem uppfyllda. Åhörarna fick höra hur Lillemans dröm var att en dag hålla sitt eget barn i sina händer, men nu så hade de tagit ifrån honom chansen att uppleva detta ögonblick.


Bakom henne fanns Daniels kusin, Angelina, som stöd. Men nu var turen kommen till Evelin att efter bästa förmåga ge sitt stöd till Angelina när hon läste upp en dikt. Angelina berättade att dikten var en av Daniels mors favoriter. Mycket i texten låg denna natt nära och att alla kände sorgen var ett faktum.

Framföranden från talarna gick i tvärpolitiska snitt vilket också är ett av de unika dragen med Salemmanifestationen, Salemfonden förbehåller sig som en politisk neutral arrangör och floran av talare kanske inte alltid överensstämmer med varandra, men de delar alla samma anledning till sitt deltagande i den bitande kylan denna kväll. Talarna avlöste varandra, nästa person bakom talarpodiet var Tor Paulsson för Nationaldemokraternas räkning vartefter Anders Ärleskog från Nationalsocialistisk Front tog vid. Ärleskog gick till angrepp mot det skendemokratiska system som bär skulden till Daniels död, och så många andra svenskars lidande och död.


Därefter lämnade de svenska representanterna plats åt de inresta gäster som önskat framföra sina kondoleanser. Först ut var tyske Mika som höll sitt tal på tyska och översattes av Stephan från Nordische Hilfswerk (NHW). De omfattande problem som blivit vardag för svenska ungdomar idag är inget unikt för Sverige, samma experiment utförs på bröder och systrar runtom Europa och världen, de kamrater som rest till Salem för att visa sitt deltagande kan förhoppningsvis hjälpa oss att ge oss en inblick i detta globala fenomen, samtidigt som vi förenar oss och kraftigt markerar våran protest. En av förra årets mest uppskattade talare, Garreth Hurley från den brittiska tidningen Final Conflict gjorde återbesök och förhoppningsvis hjälper han, och de många andra tillresta deltagarna från hela Europa, oss att inse att vi inte är ensamma.


Vi kom, vi såg, vi segrade
Efter talen var genomförda och tackats av ordentligt med rungande applåder avvecklades manifestationen och deltagare uppmanades att gå tillbaka i samma formationer som vi anlände. Medan vi hade lyckats med precis allting vi hade kommit för att göra, hade den skrävlande pöbeln på andra sidan pendeltågsspåret misslyckats med dito. Medan vi har växt stadigt och imponerande för varje år, och detta året var runt 400 fler deltagare än i fjol, så har de hjälmförsedda brottslingar som kastade rökbomber på polisen minskat i antal.

Och liksom i fjol har Nätverket mot rasism och Antifascistisk Aktion på nytt visat hur de tacklar sina nederlag. Förra året anföll och misshandlade de en barnfamilj på pendeltåget, ett särskilt grymt överfall där varken kvinnor, barn eller små djur skonades. Detta år var inget undantag, på väg hemåt passade kommunister från NMR:s manifestation att bränna ner en patriots hem till grunden.

Incidenter likt dessa borde, om något, vara nog för att polisen resolut ska förneka Jannis Konstantis och NMR tillstånd för nästa år, och nästnästa år. Salemfonden ställer dock redan in siktet och blickar framåt till nästa års manifestation, och det outtröttliga och enorma arbete som föreligger den årliga manifestation, såväl ekonomiskt som tidsmässigt.

Siktet inställt på 2004
Ingenting kan störa, än mindre stoppa oss från att återkomma 2004, säkerligen ännu fler än tidigare. Arrangemanget runt den årliga manifestationen är dock varken gratis eller enkelt, det är var deltagares plikt att rannsaka sig själva och fundera över hur de själva kan hjälpa till inför nästkommande manifestationer. Salemfonden vill dock passa på, igen, att rikta ett varmt och stort tack till de glödande eldsjälar som gjort manifestationen möjlig, funktionärer, bidragsgivare, informationsspridare och aktivister – Stort tack.

Vi ses i Salem 2004.