1 600 hedrade Daniel

Ytterligare 400 personer slöt upp i den årligt återkommande minnesmanifestationen för Daniel Wretström. Det bevisar främst två saker; dels att vi aldrig glömmer och dels att vi aldrig förlåter!

En enorm folksamling av patrioter nådde ögat när pendeltåget stannade vid Rönninge station för att släppa av ytterligare flera hundra patrioter för att integrera sig i den redan församlade folkmassan. När struktureringen av sorgetåget skulle till att slutföras hade många deltagare redan stått på samlingsplatsen i en timme. Deltagarna visade prov på föredömlig disciplin då ingen klagan framfördes över kylan och över en eventuell frustation i att bli fördröjd på plats en längre tid. I den bitande kylan som rådde värmde den svenska folkgemenskapen.

Stressade poliser, lugna patrioter
Organiseringen av sorgetåget och dess deltagare på plats försvårades en aning då polisen vägrade att spärra av bilvägarna. I samma andetag som ansvarigt polisbefäl klargjorde att inga bilvägar kommer att spärras av för att underlätta organisatörernas arbete och på så vis betydligt snabbare kunna få det mäktiga sorgetåget i rörelse krävde polisbefälet att organisatörerna skall påbörja avmarsch. Vilket nekades och i stället fick polisen förklarat för sig att vi avgår när det organisatoriska arbetet är klart. Snabba kommandon och direktiv flög genom radiovågorna på organisatörernas komradios och snart var 1 600 patrioter i rörelse.

Anhöriga först
Daniels bekanta, kamrater och anhöriga gick i första organiserade gruppering efter fyra kransbärare. Därefter fylldes tåget på med olika nationella grupperingars medlemmar och sympatisörer för att sedan på ett naturligt sätt formeras med obundna nationalister som likt resten av tåget formerades i grupper om tre personer i bredd. Början på sorgetåget beordrades avgång för att få vandra ett 20-tal meter för att ge plats åt övriga patrioter som annars inte hade fått plats i den sista kolonnen av tåget.

Facklor och hopp tänds
Efter den korta vandringen stannade tåget upp och den första hälften fick order om att tända facklor, den andra hälften tände sina facklor en stund senare av den enkla anledning att de skulle få sina facklor utbrända innan de hunnit fram till mordplatsen. Snart lös alla facklor upp den mörka invandrartäta förort där Daniel två år innan gick sin sista promenad. Nu tändes både facklor och hopp i Salem. En stark konstrast, som en äldre svensk man boende i Salem uttryckte sig efter att från sin lägenhet sett med förtvivlade ögon vad kommunisterna i samråd och förstånd med riksdagsledamöter och främlingar ägnat sig åt endast några timmar tidigare. Hur dessa hatsekter vandaliserade torget och misshandlade förbipasserande människor med bland annat glasflaskor som tillhygge.

Podiet fylls med blommor
Omkring 30 minuter tog det för de främsta i tåget att nå mordplatsen från samlingsplatsen vid Rönninge. Vid mordplatsen hade ett podium rests för att bära upp alla de kransar, blommor och ljus som de sörjande hade med sig. När de främre hade nått slutdestination hade de bakre just hunnit att lämna samlingsplatsen. Vid podiet slussades först grupper om nio fram för att lägga ner sina medhavda blommor och tända sina ljus för Daniel och tänka igenom vad som verkligen hände med en ung svensk pojke för två år sedan. Organisatörerna insåg snabbt det ohållbara i att slussa fram så pass små grupper och ökade markant till 45 personer åt gången. Ungefär som ett timglas fylldes mordplatsen på med människor i takt med att allt fler kunde komma fram till podiet och den långa kön minskade.

Känsloladdad berättelse
I takt med att sorgetåget minskade ökade folkmassan som samlats framför en lastbil varifrån det skulle komma att hållas tal. Den församlade folkmassan väntade tåligt på att talarna skulle presenteras. Vilket de kom att göra relativt snart av konferencieren Robert Almgren, han presenterade Daniels kusin Angelina för den drygt 1 600 personer starka publiken. Angelina berättade om Daniels sista dag i hemmet, om hur Daniels lillasyster bad Daniel att stanna hemma istället för att åka ifrån henne till den fest som han var på väg till. Daniel och hans lillasyster sade adjö i ytterdörren och Daniel försökte muntra upp sin syster med att han snart var hemma. Redan dagen därpå lovade Daniel sin syster att de skulle ses igen. Men Daniel kom aldrig hem, hans lillasyster fick aldrig se honom i livet igen. Angelina berättade vidare om när hon hörde på nyhetssändningar om att en man i 20-års åldern hade blivit mördad i Stockholmsförorten Salem. Hon gav nyheten ingen större reaktion men när hon senare fick uppdateringar om mordet i Salem och media beskrev den mördade likt de skällsord som människor likt Daniel får som ”skinnskalle, nazist” etcetera och att den mördade i Salem inte längre var i 20-års åldern utan blott 17 år gammal förstod hon snart att det var Daniel som var den ”mördade nazisten i Salem”. Angelina berörda alla närvarande med sin känsliga berättelse om sin kusin. Flera gånger under hennes berättelse brast hennes stämma och tårarna trängde på vid hennes ögon. Alla delade hennes sorg. 1 600 människor var där av samma anledning som Angelina, att minnas och hedra Daniel. Visst, det gör inte att hon får tillbaka sin kusin, men hon behöver inte vara ensam om sin sorg. Alla som har förlorat en person de älskat vet hur Angelina och resten av Daniels familj och vänner känner sig. De som har förlorat en kamrat, sin mor eller sin far, sin syster eller sin bror, sin kusin eller sitt barn lider med Daniels anhöriga. Alla vi som har medmänsklighet och kan känna sorg.

Starkt talarfält
Efter Angelinas berättelse var det svårt att finna ord. Massiva applåder talade istället. När applåderna efter flera minuter dog ut steg kvällens konferencier upp till talarstolen igen och presenterade Thomas Ölund som gick till hårt angrepp över det mångkulturella samhället som slet fram Daniel till dess offeraltare med blottad hals och lät en av Göran Perssons fotlakejer skära halsen av Daniel. Thomas berättade om en nöjd Khaled Odeh som stolt förklarar för sina vänner att han lurat rättväsendet till att endast döma honom till psykisk vård och hur resten av mördargänget har stigit i respekt sedan de i ett väldigt stort numerärt överläge mördat en försvarslös svensk pojke. Nästa talare var Gereth från den engelska tidningen Final Conflict som höll ett kortare anförande om hur mordet på Daniel har passerat nordens gränser och sänt ut chockvågor i hela den nationalistiska världen. Gereth lämnade över lastbilsflaket till Björn Björkqvist som tog till orda och förklarade skillnaden mellan vårat svenska folk och kineser. I Kina vet dom att de inte har någon frihet efter blodiga revolter medans den stora majoriteten i Sverige fortfarande är ovetande om att vi har röstat bort våran frihet. Christian Worch från Tyskland som talade härnäst var uppriktigt förbannad på över hur kommunister, riksdagspolitiker och främlingar haft fräckheten att samlas tidigare på dagen för att försöka störa minnesmanifestationen. Han påpekade i vrede att hur många nationalister som de än mördar kommer det alltid att finnas tusentals och åter tusentals patrioter kvar som fortsätter kampen mot förtryck och för frihet. Christian rev ner applåder och lämnade över en ilsken folkmassa till Marc Abramsson som påpekade vikten om att återkomma varje år till denna plats där Daniel lynchades. Kvällens sista talare var Jonas De Geer som läste upp bitar ur Daniels dagboksanteckningar. Anteckningar om en dröm Daniel hade. Att få leva sitt liv i fred på en tomt med lantlig miljö med sina egna djur och sina egna grönsaker. Daniel drömde om att bilda familj. I dagboken skrev Daniel om att han och hans fru fick en välskapt son som liknade honom mycket som han fiskade långa stunder med. Daniel bildade aldrig någon familj. Han fick aldrig leva i harmoni med naturen. Istället slog mångkulturen sina klor och knivar i hans kropp.
Jonas tog även upp Riksåklagarens brev till samtliga åklagare runt om i landet om att börja bedriva ett ännu hårdare åsiktsförtryck med husrannsakningar och häktningar. Jonas ifrågasatte också lagen om hets mot folkgrupp som nu skall innefatta även homosexuella. Han drog en enkel slutsats om att en folkgrupp rimligen borde vara kapabel till att fortplanta sig, men den naturliga tanken har nog setts med blinda ögon och hörts med döva öron hos politiker som röstat för lagförslaget. Om de överhuvudtaget ens reflekterat över det osannolika att homosexuella är en folkgrupp.

Tyst minut och tillbakagång
En tyst minut för minnet av Daniel genomfördes och därefter samlades alla deltagare för att lugnt och disciplinerat vandra tillbaka till samlingsplatsen vid Rönninge. Väl framme upplöstes minnesmanifestationen officiellt och organisatörernas ansvar tog slut. Patrioter fyllde pendeltåg efter pendeltåg för att ta sig till Stockholms central. Deltagare som åkt långt fyllde sina bussar och bilar för att åka hem. Allt under ordnade former.

Tid för eftertanke
Jag kände aldrig Daniel, jag hade aldrig träffat Daniel. Ändå känner jag att Daniel dog för min skull. Hade inte Daniel lynchats den kalla decemberdagen för två år sedan så kunde likväl jag kunnats utsättas för den tortyrdöd som Daniel genomled. Jag tar det som en plikt att återkomma år efter år till Salem för att visa Daniel och andra mördade, rånade och våldtagna att de inte glöms bort och deras banemän aldrig kommer att förlåtas. Att inte genomföra denna minnesmanifestation årligen uppfattar jag som ett hån och ett svek mot Daniel. Det är allas våran plikt att ta upp den blodstänkta fanan som Daniel tappade i ett dike i Salem för två år sedan.