Europa marscherar för Rudolf Hess

Wunsiedel. Lördagen den 17 augusti samlades nästan 3000 nationella i den Bayerska staden Wunsiedel där Rudolf Hess ligger begraven. Lokalpolitikerna som fram till sista stund försökte göra allt för att förbjuda marschen misslyckades. Info-14 hade självfallet reportrar på plats för att dokumentera och delta i minnesmarschen.

Efter en nästan 12 timmar lång resa anlände vi dagen innan marschen till en stad i Rhen-Rhur området där vi skulle tillbringa dagen tillsammans med några kamrater. Efter att ha blivit visade en del historiska monument i staden och vilat oss lite slöt vi på kvällen upp med ytterligare kamrater varpå färden fortsatte i karavan mot staden Wunsiedel. När vi efter en lång bilresa äntligen kom fram till utkanterna av staden sträckte sig köerna på infarterna långa. Polisen hade spärrat av samtliga infartsvägar till staden och hade nu fullt upp med att kontrollera och stoppa samtliga bilar som innehöll nationella.

Vid den vägspärr som vi fastnade i hade även en busslast med röda antagonister fastnat och medan polisen sökte igenom deras buss och visiterade dem passade vi på att fotografera de bortkommna Afaiterna. Efter nästan två timmars väntande, genomsökning av våra bilar och visitation kunde vi sedan fortsätta den sista kilometern in till staden. Vissa bilar och bussar fick vänta över sex timmar i vägspärrarna innan de släpptes in och mellan 1-2000 nationella nekades tillträde till staden.

I Wunsiedel åkte vi vidare till Festplatz, en stor gräsmatta och grusplan i de centrala delarna av staden där stora delar av dagens evenemang skulle hållas. Den stora grusplanen fylldes snabbt av de tillrestas bussar och bilar och arrangörerna fick jobba hårt med att dirigera och packa ihop bilarna för att alla överhuvudtaget skulle få plats. I utkanten av grusplanen fanns en scen och brevid den ett tält och ett soppkök där deltagarna kunde stilla hungern efter resan med korv och ärtsoppa samt släcka törsten med mineralvatten och läsk.

Arrangörerna hade fått tillstånd för evenemanget från klockan 10:00 till 22:00 men eftersom polisen spärrat av vägarna anlände de första deltagarna till platsen vid tolv tiden och de sista släpptes in i staden först vid fyra tiden.

Förutom alla tyska nationella på plats hade deltagare kommit nästan hela Europa. På plats fanns delegationer från bl.a Danmark, Finland, Estland, Polen, Holland, Belgien, England, Frankrike, Spanien, Österike, Schweitz, Italien, Slovenien och Kroatien. Det rådde en kamratlig, nästan festivalliknande stämning över fältet, där de flera tusen patrioterna från nästan hela Europa samtalade med gamla och nya bekantskaper till marschmusik som strömmade ut ur högtalaranläggningen.

Inte nog med att polisen minskat ner den tillståndsgivna tiden genom att stoppa samtliga tillresta deltagare i vägsparrar så kortade de även i sista stund ner den för evenemanget tillståndsgivna sluttiden med tre timmar till klockan 19:00, så arrangörerna tvingades att starta innan alla deltagare hade anlänt.

Klockan 13:00 inleddes dagens evenemang med ett långt tal av en av organisatörerna, advokat Jürgen Rieger från Hamburg. Han talade om hur politikerna försökt stoppa och störa aktionsdagen med olika rättsvidriga medel och berättade även att ett tusental nationella från Sachsen och Sachsen-Anhalt inte kunnat komma då de hade ställt sig till förfogande att hjälpa till vid översvämmningarna som drabbat den södra delen av det forna Östtyskland. Kungörandet ledde till rungande applåder från åhörarna.

Han efterföljdes på scenen av Björn Björkvist från svenska NSF som höll ett anförande på svenska som översattes till tyska av Reiger och efter det höll en representant från Holland ett anförande på tyska. Sedan var det dags för musik. Motståndssånger i form av Frank Rennicke ballader och andra tyska klassiker framfördes av en nyligen upptäckt musikalisk förmåga. Efter ett antal stämmningshöjande sånger var det dags för en kort paus som följdes av fler tal.

Reprecentanter från fler länder höll anföranden och Wolfgang Juchem och Thomas Wulff talade om mordet på Rudolf Hess. Under Juchems tal började ett kraftigt regn falla och talet avbröts så att deltagarna kunde söka skydd i sina respektive bilar. Regnet hade gjort de flesta dyblöta men en halvtimme senare försvann regnet helt och efter ett byte till torra kläder så steg stämmningen i topp igen och Juchem kunde fortfölja sitt tal.



Strax innan klockan fyra anlände de sista bussarna som polisen skulle släppa igenom. Då hade de redan tvingat mellan 1000 och 2000 personer att vända tillbaka. Nu var det dags att inleda marschen. Deltagarna radade upp sig i sexmannaled efter fanborgen, som bestod av fanor från de flesta av de länder som fanns representerade. Efter några minuter beordrades avmarsch och tåget marscherade ut på stadens gator som kantades av nyfikna Wunsiedelbor.

Långsamt med lugna steg drog tåget tigande fram över en gata som en gång hetat Adolf-Hitler-Straße. I mitten av tåget följde en bil med högtalare på taket ur vilka strömade ljuvliga toner från några av Beethovens symfonier.

Marschen fortsatte genom de centrala delarna av staden. En del Wunsiedelbor som stod vid sidan av vägen valde att ansluta sig till demonstrationen, en del vinkade och gjorde tummen upp, andra stod i fönstren och vinkade. Vid stadens torg hade ett tjugotal Afaiter samlats för en patetisk motdemonstration. Något större stöd från den tyska befolkningen kunde de dock inte räkna med när de skrek slagord som ”Stryk Tyskland från kartan, låt Polen sträcka sig ända till Frankrike” och ”i Stalingrad dog det en tysk varje minut”.

Men demonstranterna lät sig inte provoceras av den patetiska, löjligt lilla skaran av patrask och marscherade tyst förbi. De förhöll sig nu så att tåget längd gjorde att patrasken hade hunnit skrika sig mycket hesa när den sista delen av tåget passerade. Bakom ett kravallstaket på en sidogata längre ner stod ännu en patetisk motdemonstration. Denna gång rörde det sig om fem SHARP skins (Skinheads Against Racial Prejudice) som höll upp en löjlig liten banderoll.

Efter att ha marscherat ned för hela huvudgatan kom vi tillbaka till festplatsen igen. Väl där var det dags för nya tal. Först ut var Holger Apfel från NPD som talade om hur mycket Rudolf Hess har betytt för den nationella oppositionen, oavsett organisationstillhörigheter eller nationaliteter. Sedan höll advokat Jürgen Rieger ytterligare ett tal, denna gång om Rudolf Hess, hans kamp för frihet, hans oövervinnerliga idealism och hur han bragtes om livet.

Efter ytterligare tal och efter att Rudolf Hess sista ord lästs upp var det dags för nya trubadurer att inta scenen.

Efter att ha varit på resande fot i flera dagar och med en lång resa framför oss tog vi nu farväl av våra kamrater och påbörjade vår färd hem igen. Sedan gick resan nästan utan stopp tillbaka till Sverige och vi stannade i stort sett endast för att byta chaufförer. Vid gränsen mellan Skåne och Småland inträffade dock en mycket obehaglig olycka. Precis framför oss på motorvägen kolliderade en lastbil med en personbil.Vi stannade och rusade ut för att hjälpa de drabbade passagerarna. De var väldigt uppskakade men hade som tur var inga allvarliga skador. Efter att ha hjälpt passagerarna så gott vi kunde och inväntat räddningstjänsten fortsatte vi vår resa hem.

Efter nästan tio års tystnad under förbud har nu den årliga minnesmarschen för Hess åter fått uppstå. Trots att demonstrationsdeltagarnas antal skulle ha varit betydligt större om inte naturkatastrofer och poliser ställt sig i vägen kan marschen i Wunsiedel inte ses som något annat en än stor seger.

Vi ses vid Wunsiedel 2003

Redaktionen